”Vad krävs för att uppnå en jämställd relation?”

Kära Karin,

”Det privata är politiskt!” Så löd parollen som ekade genom kvinnorörelsen under 1970-talet. Jämställdhetskampen handlade inte längre enkom om rätt till arbete och lika lön, utan även om rättvisa i kök och sängkammare. Folkhemserans hemmafruideal hade då förpassats till historien, men dess skeva arbetsdelning bet sig kvar. Kvinnorna erövrade nya arenor och positioner i arbetslivet, men drogs med obetalt huvudansvar för hushåll och barn. Minns du förresten texten i ”Ingen kommer undan politiken”?

Det tar tid för seden att försvinna
Vila, Lina, du som ännu kan
När du vuxit upp och blivit kvinna
Lever du kanske som en man

Som kan ägna tid åt politiken
Utan att störas av nåt gnäll

Jag fäster mig vid att du skriver ”uppnå jämställdhet”. Däri ligger något typiskt för vår tids samhälle, som sedan länge ger alla möjligheter att ägna tid åt politiken – för den som vill det. Sången har trots allt ett halvt sekel på nacken. Nu orienterar vi oss utifrån den starka norm som säger att riktig jämställdhet ska vara på millimetern. I det stora livet och i det lilla. Det är som om vi gjort det till en medborgerlig plikt att bidra till berömvärd jämställdhetsstatistik för landet som helhet. Ett politiskt mål har av den breda medelklassen lydigt accepterats som generellt livsstilsideal. Frågan, som inte syns i ditt brev, är vad de individer som ingår i relationen själva vill med sitt gemensamma liv. Låt mig återkomma där.

Du undrar om två konkreta situationer: lönedifferens och heltid/deltid. I den första finns ingen automatisk koppling till vem som bär ansvar för vad i den privata livssfären. Ett fett lönebesked ger alls inget frikort från hushållssysslor. Deltid däremot, komplicerar ekvationen tämligen omgående. Låt oss säga att en part vill gå ner i tid. Timmar frigörs så. Det är därmed rimligt att hen axlar en större del av de hemmasysslor som i grunden är ett delat åtagande. Partnern förblir i heltidsarbete, men betalar nu mer av hyran och tar de flesta av räkningarna. Paret bildar en ekonomisk och tidsmässig enhet.

Utifrån sett betraktas denna relation alltid som ojämställd, eftersom dess uppdelning skapar ett ekonomiskt beroende. Dealen förutsätter dessutom pekuniär lojalitet livet igenom. Relationens arbetspremiss kan komma att fjättra den som valde att vara hemma. Det måste man ärligt inse och erkänna, Karin.

Men sedan var det den där outtalade frågan om vad man vill. I en vidare och mer existentiell bemärkelse handlar jämställdhet om makten att forma sitt liv. Därför handlar det till syvende och sist om att också i svåra, osäkra livsval vara sig själv närmast, och våga vara öppen för att besluten man träffar kan krocka med samtidens ideal. Jag är övertygad om att en upplyst och modern människa kan vilja vara hemma och ta hand om sina barn under en lång period, med full vetskap om den laddning beslutet bär. Det är trångsynt att tänka att ett sådant val är resultatet av osjälvständighet. Det kräver alltid stort mod att bryta konventioner.

Det visste redan Henrik Ibsen. Det var den personliga makten och friheten att forma sitt liv som den norska dramatikern ville komma åt i Ett dockhem. Det är namnet på den pjäs som vid premiären i Köpenhamn 1879, orsakade stor skandal. Slutscenen var mer än vad borgarklassen i publiken tålde. Huvudkaraktären Nora smäller igen dörren till hemmet och går ifrån man och barn. Hon vill inte längre vara servil och snäll, utan lära sig tänka själv och handla på eget ansvar. Nora agerar därmed i konflikt med alla de auktoriteter och normer som hon hittills haft som rättesnöre. Hon talar om plikterna hon har mot sig själv. Dessa är, säger Nora, långt viktigare att uppfylla, än följsamhet med andra människors tycke och smak. Där har vi än idag, 2023, något att lära.

Nora väntar på att ”det vidunderliga” ska ske i äktenskapet. I hennes värld är det att maken offrar något för henne, på samma vis som hon offrat sig för honom. Det blir inget med det. I stället drabbar verkligheten henne med full kraft.

Jag tror inte att rosa drömmar om vidunderligheter räddar någon relation. Inte heller tror jag att man ska sova med Statistiska centralbyråns lathund för jämställdhet under kudden.

Ska jag ge dig något råd, Karin, lyder det på följande vis: Förvalta relationen efter eget huvud och egen vilja. Det är just den frihet som jämställdhetskampen redan uppnått åt oss.

Vänliga hälsningar,
Anna-Karin

Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.

Skriv ett brev till Anna-Karin