Coles decenniegamla varning är i allra högsta grad aktuell, särskilt för det svenska högskoleväsendet. Vi har redan en långtgående styrning, bland annat via den jämställdhetsintegrering som alla högskolor och universitet sedan 2016 är beordrade att genomföra och systematiskt redovisa. Tillsammans med Ivar Arpi har jag i en bok liknat denna styrning vid en genusdoktrin (Fri Tanke, 2020). Den politiserar, eftersom den kräver genusperspektiv i forskningens innehåll, påverkar rekryteringsprocesser och anslagsfördelning; genusdoktrinen griper in i universitetens byråkrati och reglerar både undervisning och kurslitteratur.
Gör rent bord med den subtila politisering som främjat en kultur av självcensur.
Inom kort tillträder en ny regering. Kommer den klara att återupprätta den akademiska friheten? Det skulle i så fall kräva både tålamod och eftertanke så att inte en politisk klåfingrighet ersätts med en annan. Det är en sak att lyfta ut genusdoktrinen ur jämställdhetsarbetet och ta bort den gräddfil som genusperspektivet åtnjutit, bland annat genom politiska krav som säger att just detta ska vara ”integrerat och konstant närvarande” i forskningens innehåll.2 Det är något annat om politiken griper in och försämrar villkoren för ämnen, perspektiv eller teoribildningar, likt genusvetenskap, som i sina analyser anses bära ideologisk slagsida. Det är något som den avgående utbildningsministern Anna Ekström varnat för om SD får inflytande över forskningspolitiken. 3
Forskning får inte frukta makten
Forskning ska givetvis alltid granskas både inom och utom akademin, men aldrig tystas för att de misshagar den sittande makten. Minsta försök till sådan inblandning bör mötas med larm och protest. Den akademiska friheten syftar bland annat till att säkerställa att forskare inom ramen för sina expertområden, fritt och utan risk för repressalier, kan kritisera statsmakten. Det gäller oavsett om kritiken kommer från statsvetenskap, sociologi eller genusvetenskap. Slår pendeln för hårt, kommer den svenska högskolan även fortsättningsvis att vara underordnad en styrning med uttalad ideologisk preferens. Det påverkar de frågor som forskare ställer och därmed vad vi får veta.
Vad kan man då göra, om man menar allvar med akademisk frihet och inte bara söker skydda högskolan från viss politisk styrning? I diskussionen om huruvida en genusdoktrin existerar eller ej finns det de som menar att fallen som förs upp alls inte visar på en tvingande ortodoxi. Nej, dessa är blott och bart enskilda olycksfall eller lokala missgrepp, frikopplade från verkningar av beslut och regleringsbrev. Anekdoter, inget mer.
Får att bringa klarhet i frågan kunde en översyn som ”Så fri är konsten”4 vara en väg framåt. Här kunde den forskningspolitiska styrningens eventuella effekter på den akademiska friheten granskas, på samma vis som kulturpolitikens påverkan på konstutövare och kulturliv lades i dagen av Myndigheten för kulturanalys. Denna utredning bör inte göras av någon instans eller myndighet som redan investerat tungt i att genomdriva och understödja den styrning som högskolan lever under. Här handlar det om att hitta en självständig och orädd kraft: en Inga-Britt Ahlenius för forskningspolitiken Då skulle vi få svar på frågan om den vägledning och samordning som levereras av Nationella sekretariatet för genusforskning och Jämställdhetsmyndigheten främjat eller inskränkt den akademiska friheten.
Men även hur högskolor och forskningsråd själva bidragit till dagens situation. I den granskning som ligger till grund för Genusdoktrinen hade jag och min medförfattare ytterligt svårt att få ansvariga att svara på frågor. Det gällde nyckelpersoner i stödfunktioner, på forskningsråd och ledningen vid de lärosäten som gått längst i att implementera genusdoktrinen. En grundlig översyn, initierad av uppdragsgivaren, kunde göra det obligatoriskt med de intervjuer som vi bara kunde önska och vänligt be om.
Tyst om hotet mot den akademiska friheten
Jämställdhetsintegreringen är en genomgripande förändringsprocess. Ändå finner jag inte så mycket som en stavelse i Jämställdhetsmyndighetens sammanställningar och material om risken att sådan total omorganisering kolliderar med den akademiska friheten. Utredaren kan också titta närmare på innehållet i de tematräffar som arrangeras för samordnare i myndighetens regi. Även där lyser den akademiska friheten med sin frånvaro, i alla fall såvitt vad jag har kunnat se.
De som lyfts fram som goda exempel är högskolor och universitet som utbildar sina lärare i att planera och genomföra utbildning i linje med genusdoktrinen. På så vis förs den politiska styrningen in i verksamhetens alla vinklar och vrår. Ett annat ”lärande exempel” är Högskolan i Skövde, där man sjösatt en intern fördelningsmodell för anslag som ”främst gynnar forskningsområden med övervägande andel kvinnor /…/”, då dessa tidigare missgynnats.5 Även om syftet är att skapa retroaktiv rättvisa, riskerar forskarens könstillhörighet att bli viktigare än vad forskningen handlar om. Vad innebär sådana tydliga signaler för hur forskargrupper formeras och för de frågor de väljer att söka anslag för?
De omedelbara mottagarna av Jämställdhetsmyndighetens vägledning är främst samordnare med hemvist på högskolornas och universitetens HR-avdelningar. Där utformas och bereds policyer och handlingsplaner, och där hanteras diverse anmälningar. Genusdoktrinen ligger därför, hävdar jag, djupt inbäddad i universitetens och högskolornas byråkrati, alltså i det regelverk som enskilda forskare och medarbetare har att förhålla sig till i arbetet. Det är dessa dokument som styr, om eller när något inträffar.
De ständigt växande HR-avdelningarna
Vad som sker i en sådan utredningsprocess skickar sedan tydliga signaler ut i verksamhetens alla kapillärer. När denna del av byråkratin tjänar en jämställdhetsintegrerad genusdoktrin, snarare än opartiskhet och meritokrati, är detta ett direkt hot inifrån mot både den akademiska friheten och rättssäkerheten. Granskaren borde utreda hur de allt mer omfångsrika HR-avdelningarna varit instrumentella i att både normalisera och förstärka en styrning med tydlig ideologisk preferens. Detta har i grunden ändrat vilka värden och principer som genomsyrar arbetsvardagen vid ett universitet.
”Våra universitet lider underskott på intellektuellt mod”6 säger Jonathan R. Cole och jag håller med. Varje rektor, dekan och prefekt som servilt följt varje styrande påbud, bär ansvar för att sådant mod blivit en bristvara. Det kommer att ta tid att genomföra en översyn som svarar på hur fri forskaren och forskningen är. Under tiden finns saker att göra för att i alla fall desarmera hotet inifrån. Ett första steg vore att tömma lokala policydokument, planer och handläggningsordningar på den teoristyrning som fått det interna samtalet att frysa. Gör rent bord med den subtila politisering som främjat en kultur av självcensur. De universitetsledningar som i handling visar trohet med akademiska kärnvärden ger också sina lärare och forskare råg i ryggen att föra fram även obekväm forskning och kontroversiella teorier. I detta kan en ny regering staka ut vägen.
Noter
1, Cole, Jonathan R. 2009. The great American university : its rise to preeminence, its indispensable national role, why it must be protected. 1st ed. New York, NY: Public Affairs.
2, https://www.regeringen.se/4adad0/contentassets/72faaf7629a845af9b30fde1ef6b5067/kunskap-i-samverkan–for-samhallets-utmaningar-och-starkt-konkurrenskraft-prop.-20161750.pdf
3, https://unt.se/bli-prenumerant/artikel/r2gd6nxj
4, https://kulturanalys.se/publikation/sa-fri-ar-konsten/
5, https://jamstalldhetsmyndigheten.se/media/rlhbolg1/stodmaterial-larosatenas-uppfoljning-av-jamstalldhetsintegrering-2021-06-30.pdf
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt