Efter Köln – vad är kvinnors frihet värd?

I Tyskland har det varit sant rent bokstavligt. Nudism, eller naturism som tyskarna kallar det, är ett fenomen med lång historia. Redan i slutet av 1800-talet startades en rörelse för att män och kvinnor skulle umgås nakna tillsammans utomhus, inte som något sexuellt, utan för att det fanns en idé om att det var bra för hälsan. Under Weimarrepubliken var omkring hundra tusen människor aktiva i frikroppskulturen. Devisen var radikal: ”Vi är nakna och duar varandra.”

Vill man uppleva en genuin tysk semester kan man alltså prova att åka husbil naken och stanna till på ett av Tysklands nudistställen. Etiketten säger att man tar med egen handduk att sitta på.

Sexuella övergrepp har givetvis alltid förekommit i Tyskland. Men Tyskland är också ett exempel på något som de flesta förmodligen inser intuitivt – att kvinnors möjlighet att röra sig fritt i ett samhälle är en funktion av hur välfungerande detta samhälle är i övrigt. Under laglösheten i andra världskrigets slutskede blev särskilt Berlin skådeplats för massvåldtäkter. Däremot har kvinnor och barn varit fria att gå nakna på nudistställen i efterkrigstidens Tyskland utan att vara rädda, och utan att deras säkerhet varit föremål för omfattande insatser från myndigheter.

När det självklara går förlorat

Massövergreppen i Köln på nyårsafton 2015 har kringskurit kvinnors frihet enligt hittills okända linjer i Tyskland. Och det kan inte avfärdas som en fråga om överdriven ängslighet eller trygghetsnarkomani, eller, som Aftonbladets Katrine Marçal föreslog i en kommentar, att brott som begås av invandrare betraktas som särskilt allvarliga. [1] Över 600 kvinnor och barn angreps sexuellt på nyårskvällen och -natten huvudsakligen på den plats som ramas in av centralstationen och domkyrkan i Köln. Över tusen förövare, varav majoriteten aldrig har lagförts för brottet, agerade till stor del samfällt. Det är sannolikt det värsta enskilda brottet mot kvinnor i Europa i fredstid.

Men Tyskland är också ett exempel på något som de flesta förmodligen inser intuitivt – att kvinnors möjlighet att röra sig fritt i ett samhälle är en funktion av hur välfungerande detta samhälle är i övrigt.

Efter Köln har friheter som tidigare togs för givna – som att fira nyår på allmän plats, gå på karneval eller gå klädd i bikini på badhus – blivit en fråga om informationskampanjer, säkerhetstänkande och till viss del polisbevakning.

I Sverige har det skett något liknande. Sverige har visserligen inte upplevt gruppövergrepp i samma massiva skala som Köln på nyårsafton, men fenomenet har som bekant förekommit också här. Två hundra misstänkta skickades ut från festivalen We are Sthlm av polis sommaren 2015, och under våren 2016 kom det rapporter om att gäng angrep kvinnor och barn på badhus runt om i Sverige.

Precis som i Tyskland är gruppövergrepp i Sverige ett fenomen med tydlig koppling till migrationen. Det är inte fråga om lösa rykten eller anekdotisk bevisföring. Polisen konstaterade i en rapport som byggde på en genomgång av sexuella övergrepp i offentligheten de senaste fem åren:

De misstänkta i brott som utförts av en större grupp gärningsmän, på offentlig plats, var främst personer med utländskt medborgarskap. Vid brotten som anmälts i simhallar har de misstänkta gärningsmännen främst varit asylsökande pojkar ? I 80 procent av anmälningarna från badhus var gärningsmännen av uppgiven eller fastställd utländsk härkomst. De flesta saknade svenskt personnummer och i anmälningarna framgick det att de tillhörde grupper av asylsökande pojkar. Majoriteten av anmälningar har skett i grupp och i ett flertal fall har tre eller flera gärningsmän agerat i samverkan. [2]

Övergreppen tonas ner

När debatten om sexuella övergrepp i grupp på festivaler och i offentligheten pågick i Sverige förra våren och sommaren gick polisens kommunikationsstrategi ut på att förklara att sådana övergrepp utgör en liten andel av den totala mängden brott mot kvinnor. Bland annat var detta budskapet från kriminologen Nina Rung, talesperson för polisens ”Tafsa inte”-kampanj, när hon deltog i Opinion Live i SVT (4/7 2016). Med andra ord: Det relevanta var inte jämförelsen över tid – att gruppövergrepp i offentligheten tidigare varit ett så gott som okänt fenomen men nu är något festivalarrangörer och badhus måste förhålla sig till. Gruppövergrepp skulle i stället, enligt polisen, jämföras med andra typer av brott.

Efter Köln har friheter som tidigare togs för givna – som att fira nyår på allmän plats, gå på karneval eller gå klädd i bikini på badhus – blivit en fråga om informationskampanjer, säkerhetstänkande och till viss del polisbevakning.

Det var säkerligen tänkt som ett betryggande budskap, men innebar att polisen valde att spela ner en utveckling som av flera skäl borde betraktas som mycket illavarslande: Att män går samman i offentligheten och attackerar kvinnor och flickor sexuellt är väl känt från Nordafrika och Mellanöstern. [3] Det har inte förekommit på samma sätt i Sverige eller Tyskland. Denna utveckling över tid blir inte mindre allvarlig av att man hellre väljer en jämförelse med andra typer av brott.

Övergrepp med flera förövare avslöjar vidare något om värderingar. Till skillnad från när en enskild pedofil angriper barn ensam, finns det i fall där flera gärningsmän agerar samfällt en överenskommelse och en gemenskap där sådant beteende accepteras och till och med uppmuntras.

I de länder där gruppövergrepp i offentligheten är vanligt förekommande har fenomenet också parats med allmänna föreställningar om kvinnor som bärare av mäns heder. [4] Gruppövergrepp i offentligheten är en form av våld som upprätthåller en föreställning om att kvinnor inte ska röra sig fritt. I praktiken innebär det en sanktion mot kvinnor som bryter mot dessa föreställningar om heder, ärbarhet och kvinnors plats i samhället. [5]

Slutligen är det svårt att identifiera män som agerar i grupp och i skydd av en folkmassa, särskilt när dessa män är del av de senaste årens invandringsvåg och således inte alltid är registrerade hos myndigheter, eller är registrerade under fel namn eller ålder. I den offentliga rapporten om nyårsnatten 2015 i Köln konstaterade den tyska utredningen:

Registreringen av inresande skyddssökande sedan sommaren 2015 är bristfällig över hela Tyskland ? Det är försvårande för utredningen att människor till viss del registreras under felaktig identitet, orsakat av att man avsiktligt angett felaktiga uppgifter, eller av misstag. [6]

På så vis försvåras lagföring efter att övergrepp inträffat.

Gruppövergrepp i offentligheten är en form av våld som upprätthåller en föreställning om att kvinnor inte ska röra sig fritt.

I både Köln och Stockholm underlät polisen i ett första skede att informera allmänheten om övergreppen. Det finns fler likheter. I båda länderna har man satsat på information till migranter om kvinnors rättigheter. I Sverige har bland annat polismannen Mustafa Panshiri rest runt på boenden för människor som söker asyl som ensamkommande minderåriga, för att informera om svensk jämställdhet och hur man får bete sig mot kvinnor i Sverige. Myndigheter i München har delat ut en broschyr med en bikiniklädd kvinnorumpa, en överkryssad manshand och en text på flera språk som förklarar att man inte får röra kvinnor oavsett vad de har på sig. Det som varit en fungerande underförstådd norm, måste med ens aktivt förklaras i informationssatsningar. Ingen tycks fråga sig huruvida sådana informationskampanjer kan väntas ha någon större effekt. Vad finns det som talar för att man genom någon timmes föreläsning, eller med hjälp av pedagogiska teckningar, skulle få ungdomar och vuxna män att känna empati med potentiella offer?

Olika syn på kvinnors säkerhet

Så långt striden om normerna. När det gäller själva skyddet av kvinnor har tysk polis, och tyska politiker och medier, haft ett förhållningssätt som skiljer sig avsevärt från det svenska.

På nyårsafton 2016, året efter massövergreppen, nåddes polisen i Köln av rapporter om att ”högaggressiva” nordafrikanska män återigen hade setts på tåg på väg in till centralstationen i Köln. Det föranledde en massiv insats för att kontrollera samtliga ensamma män av nordafrikansk härkomst. Hundratals personer stoppades och fick visa legitimation innan de antingen avvisades, togs i förvar eller släpptes ut på platsen mellan centralen och domkyrkan.

Polisen twittrade under kvällen: ”Vid centralstationen kontrolleras för närvarande hundratals nafris.”

Nafris är intern polisslang för kriminella nordafrikaner, och både tweeten och själva kontrollerna ledde till häftig diskussion i Tyskland om rasism och rasprofilering. Som ledare för det tyska miljöpartiet De Gröna stod Simone Peter för den tyngsta politiska kritiken av insatsen. Hon anklagade polisen för att ha stoppat människor enbart baserat på deras ”utseende”.

Kölns polischef Jürgen Mathies beklagade användandet av ordet nafri på polisens Twitterkonto. Men såväl Mathies, som det federala polisfackets ordförande Ernst Walter, har hävdat att kontrollerna var absolut nödvändiga för att skydda kvinnor från övergrepp. I en tv-intervju för tyska tidningen Die Welt förklarade Ernst Walter att anarkin och övergreppen från föregående år skulle ha upprepats om man inte hade trätt in ”så konsekvent och så massivt.”

Som svar på anklagelserna om rasprofilering sade han: ”När två tusen nordafrikanska män dyker upp här, i samma ålder som de som orsakade anarki och kaos förra året, så kan de naturligtvis inte utan vidare släppas in på domkyrkoplatsen utan måste få sin identitet kontrollerad. Det är ju det normalaste i världen och detta är praktiskt polisarbete.”

”Det handlar inte om en gärningsmannaprofil på en sextioårig gråhårig man, eller en familj. Följaktligen släpptes familjer från Nordafrika självklart igenom kontrollerna – utan det handlade här om gärningsmannaprofilen ung man av nordafrikansk härkomst. Och när dessa angriper i massor måste de också kontrolleras i massor,” sade Walter i en intervju.

Tunga institutioner i tysk offentlighet – bland annat stora tidningar som Frankfurter Allgemeine Zeitung (3/1) och Die Zeit (2/1) – har ställt sig bakom polisens agerande. Och Simone Peter, partiledare för De Gröna, beklagade sin första reaktion efter att ha mötts av omfattande kritik. (Bland annat uttryckte De Grönas andra partiledare, Dem Özdemir, sitt stöd för polisens insats). Hon förklarade i en intervju med tidningen Der Spiegel (3/1):

Jag har hela tiden i princip varit för polisinsatsen i Köln, eftersom den i hög grad förhindrade våld och övergrepp. Det är tyvärr något som har kommit bort i debatten om mig … Om människor fått intrycket att jag skulle ha stigmatiserat polisen, och anklagat polisen för utbredd rasism, så beklagar jag det. Det var inte min avsikt. Jag är ledsen att mitt uttalande har missförståtts när det ryckts ur sitt sammanhang. Jag skulle ha väntat tills det fanns mer information.

Jürgen Mathies, Kölns polischef, lovade kvinnorna i Köln i ett uttalande inför nyår att de skulle kunna känna sig helt säkra under firandet på domkyrkoplatsen, och lät genomföra massiva kontroller för att infria det löftet. Man kan jämföra detta med den svenske rikspolischefen Dan Eliassons uppgivna kommentar om övergreppen på svenska festivaler: ”Hur förhindrar man händer att begå beröring om någon vill göra det i ett publikhav där 20 000 böljar fram och tillbaka?” (SVT Aktuellt 4/7 2016).

Medan tysk polis på nyårsnatten 2016 agerade utifrån de gärningsmannaprofiler man hade från tidigare övergrepp, har den svenska Polismyndigheten signalerat att man tvärtom inte tar fasta på vad som är känt om gärningsmännen när det kommer till just fenomenet gruppövergrepp mot kvinnor. När Dan Eliasson förklarade satsning på armband med texten ”Tafsa inte” i en tv-intervju för Expressen (5/7 2016) sade han: ”Vi ville medvetandegöra killar att det här är brottslig verksamhet. Håll inte på med sån här skit, på ren svenska”. Så varför var texten på svenska, inte exempelvis dari, om syftet var att kommunicera med potentiella förövare? Och vad hade han för skäl att anta att förövarna saknar kännedom om att det i Sverige är brottsligt att hålla fast och ta på en tonårstjej i grupp mot hennes vilja?

Kvinnor undviker offentligheten

I Kalmar rapporterades 33 fall av övergrepp på Larmtorget nyårsafton 2015. Senaste nyårsafton rapporterades däremot inte ett enda fall.

Det kan vid en första anblick te sig som en framgång för svensk brottsbekämpning, men det är snarare tvärtom: Enligt lokal polis i Kalmar undvek kvinnor helt enkelt Larmtorget i år.

Vad hade Eliasson för skäl att anta att förövarna saknar kännedom om att det i Sverige är brottsligt att hålla fast och ta på en tonårstjej i grupp mot hennes vilja?

”I år var det betydligt fler män än kvinnor. Kvinnor och de unga tjejerna har valt bort torget,” säger en kommunpolis till tidningen Barometern (3/1).
Liknande signaler har kommit från Eriksdalsbadet i Stockholm. Förra våren berättade personal i media att färre flickor och kvinnor löst medlemskap på badet (Aftonbladet 2/2 2016). Sedan dess har badet annonserat i tunnelbanan med budskapet att man är välkommen vem man än är – oavsett om man är en han, hon eller hen.

Frågan är vilken effekt det har. Eriksdalsbadet dras fortfarande med stora säkerhetsproblem, vilket inte minst bekräftas av att man fått Länsstyrelsens tillstånd till kameraövervakning.

Kvinnors rätt att röra sig fritt utan att antastas av män har i vår del av världen inte bara varit ett ideal, en princip, utan till stora delar verklighet. Det har inte berott på polisskydd och kameraövervakning av tyska nudistbarer eller svenska musikfestivaler för tonåringar, utan på ett i detta avseende mer välfungerande samhälle. Och när ordningen har utmanats, har tyska myndigheter visat större omsorg om kvinnors säkerhet än de svenska.