Hittills har valrörelsen varit den mest avslagna på mycket länge. En förklaring är oklarheten i regeringsfrågan, en annan partiledningarnas tassande för att inte stöta sig med någon. Följden kan bli att valdeltagandet sjunker rejält, skriver Anders Jonsson, tidigare bland annat inrikespolitisk kommentator på SR Ekot.

Jag har bevakat valrörelser sedan 1982. I år är det första gången sedan dess som jag inte följer det dagliga skeendet på uppdrag av en stor nyhetsredaktion, eller som senast 2014, åt en intresseorganisation.

Möjligen är det för att jag inte är inne mitt i smeten i år som jag har svårt att engagera mig. Trots alla utfrågningar och bevakningen som aldrig varit mer omfattande i alla upptänkliga medier lyfter inte debatten. De tydliga skärningspunkterna saknas mellan partierna.

Nu kan det ju vara så att jag som nöjer mig med att följa gammelmedia och inte ägnar någon större tid åt Twitter och andra sociala medier missar en viktig, het debatt som pågår i den undervegetationen. Men i så fall har den ännu inte trängt igenom till mina gamla kolleger bland de politiska reportrarna som rimligen har som arbete att snappa upp sådant om det är relevant för valrörelsen. Att det inte är för att jag är en gammal stöt som jag upplever valrörelsen som ganska trist talar också att de samhällsengagerade ungdomar som jag har i min närhet, och det är ganska många, verkar tycka likadant.

Vad kan det då bero på att det blivit så här?

Hela hennes apparition säger att det är det hon menar, men Lööf kan inte förmå sig att säga det av rädsla för att Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna på sig.

En förklaring kan naturligtvis vara mångfalden. När alla medier gör partiledarutfrågningar med i stort sett samma frågor och svar, uppstår en viss utspädningseffekt och mättnad. Det blir till slut ointressant, särskilt när partiledarnas talepunkter är utformade så att de helst inte ska stöta sig med någon.

Vi kan ta utfrågningen av centerledaren Annie Lööf i SVT som exempel. Varför svarar hon helt enkelt inte nej på frågan om hon anser att lagen om skyddsvärd skog ska skärpas? Hela hennes apparition säger att det är det hon menar, men Lööf kan inte förmå sig att säga det av rädsla för att Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna på sig.

I frågan om familjeåterförening i migrationspolitiken blir det tydligare att Centern vill att barn ska kunna återse sina föräldrar, men något ultimatum vill Lööf inte ställa. I arbetsrätten försöker hon sitta på två stolar samtidigt, när hon vill avskaffa turordningsreglerna i LAS för företag upp till 50 anställda. Arbetsgivaren ska bestämma själv vilka som ska få sluta vid en neddragning, men det kommer inte att innebära att den äldre arbetskraften åker ut. Den har ju mest erfarenhet och därmed kompetens. Men varför då ändra LAS och varför inte i stället uppmana arbetsgivarna att teckna kollektivtal när det fungerar så flexibelt och bra i förhandlingar med facket?

Hon får dock inga sådana följdfrågor.

Nu är utfrågningen av Annie Lööf bara ett exempel. Det går att ta vilken partiledarutfrågning som helst och hitta samma vilja att slipa av kanterna för att inte skrämma bort några väljare. Men då blir också skillnaderna mellan partierna otydligare och valrörelsen ointressantare.
En annan förklaring är naturligtvis regeringsfrågan som fortsätter att uppta mediernas intresse, trots att det inte finns något svar på den så länge ingen säger sig vilja regera med direkt eller indirekt stöd av Sverigedemokraterna.

De vill inte ta i SD med tång, men tycker att den borgerliga alliansen ändå ska regera om den blir större än de rödgröna. Det borde Socialdemokraterna acceptera.
Men varför ska då inte de borgerliga acceptera att Stefan Löfven fortsätter om de rödgröna blir större?

Saken kompliceras av att det just nu ser ut som om de rödgröna partierna kommer att bli större än den borgerliga alliansen i valet. Vi skulle alltså få samma läge som i dag, och enligt den tidigare uppgörelsen så skulle då Stefan Löfven kunna regera vidare om Socialdemokraterna kan komma överens med Miljöpartiet.

Men i och med att Kristdemokraterna sprängde decemberöverenskommelsen under applåder från en stor del inom Moderaterna kan man inte dra den slutsatsen längre. Regeringsalternativen är oklara, vem som ska regera kan ingen veta förrän efter de förhandlingar som ska ta vid efter valet. När inte två lag står emot varandra som de gjort i de senaste valen blir valrörelsen mer ointressant.

Hon stänger alltså inte dörren, och lösningen på regeringsdilemmat kan bli att decemberöverenskommelsen återuppstår i någon form.

Här är Annie Lööf och Centern nyckelspelare tillsammans med Liberalerna och Jan Björklund. De vill inte ta i SD med tång, men tycker att den borgerliga alliansen ändå ska regera om den blir större än de rödgröna. Det borde Socialdemokraterna acceptera.
Men varför ska då inte de borgerliga acceptera att Stefan Löfven fortsätter om de rödgröna blir större och han kan få ihop en rödgrön regering?

Den frågan har Annie Lööf märkbart svårt att svara på till hon till slut klämmer ur sig att den diskussionen får tas efter valet. Hon stänger alltså inte dörren, och lösningen på regeringsdilemmat kan bli att decemberöverenskommelsen återuppstår i någon form.
Det finns nog en del partistrateger som funderar över om det var så klokt att slänga den överbord. Hade den varit kvar, hade vi haft en valrörelse med två regeringsalternativ och betydligt bättre tryck.

Nu riskerar vi ett sjunkande valdeltagande och mycket segdragna regeringsförhandlingar. Jag hoppas att jag har fel.