Utan förståelse för klanen, ingen integration

opålitlig och oberäknelig. Han betedde sig också i den här situationen underligt, nyckfullt, verkade stundtals frånvarande. Så frånvarande att hon kände sig föranledd att fråga om hon tråkade ut honom.

Det var år 1990 som Dabrowski intervjuade Libyens ledare, överste Muammar al-Gaddafi. Hon hade med bistånd från den svenska ambassaden i landet fått klartecken till en intervju och rest till Tripoli. Efter flera dagars otålig väntan på ett hotellrum i huvudstaden blev hon uppringd kl. 04.00 på natten med beskedet att överste Gaddafi var redo. Hon hämtades på hotellet och kördes till en flygplats där ett plan väntade som skulle föra henne till hemlig ort, i närheten av Sirte i västra Libyen, överstens hemtrakter. Intervjun ägde rum i Gaddafis nomadtält mitt ute i öknen och har blivit en klassiker, sannolikt för att den för många tittare framstod som fullkomligt bisarr. Inte på grund av frågorna, utan av svaren som oftast föregicks av tystnad, sen ett märkligt överlägset skratt.

Dabrowski: Du säger i din ”gröna bok” att om ett parti med 51 procent av rösterna regerar, är det diktatur. I Sverige regerar ett parti som har mycket färre röster. Är det en diktatur?

Gaddafi: Ja, det är ingen demokrati. Det är ett odemokratiskt system. Majoriteten godtar inte den som styr. Om han som regerar i Sverige fått under 50 procent av rösterna har han majoriteten emot sig. Hur ska han kunna regera över en majoritet som inte valt honom? Han får tvinga dem och då är det diktatur.

Dabrowski: Om jag var tv-journalist här i Libyen, hade jag fått kritisera dig

Gaddafi: Ja, varför inte. Det är ju normalt. Jag brukar inte utsättas för kritik för jag utövar ingen makt och kritik riktas ofta mot politiker och förvaltningars maktutövning. Men i Libyen är systemet folkligt förankrat. Människorna utövar makten själva. Det är ett folkligt självstyre.

Dabrowski: Jag har hört att om det uppstår en opposition i Libyen blir de mördade.

Gaddafi: Det stämmer inte. Det finns ingen opposition i ett land med folkligt system. Opposition riktas mot en regering och Libyen har ingen.

Klansamhällets logik

Vad var det egentligen Gaddafi sa? Vad menade han? Ingen regering? Folkligt självstyre, därför ingen opposition? Och att vi svenskar lever i en diktatur? Var han inte verkligen spritt språngande galen? Bortsett från Gaddafis märkliga person och beteende, var svaren från honom logiska utifrån den kontext han var uppväxt och verkade i.

Det var uppenbart att intervjuaren och den intervjuade representerade skilda världar. I grunden var de båda barn av sina kulturer – två fundamentalt olika sätt att organisera samhället. Deras samtal kom att bli en illustration av de avgrundsdjupa skillnaderna mellan dessa båda samhällssystem; klansamhället och den representativa demokratin under en liberal rättsstat.

Det råder väl i dag ingen tvekan om att Gaddafi med tiden förlorade all verklighetskontakt. Likafullt var hans svar då fullt logiska utifrån hans världsbild och syn på samhället, precis som Stina Dabrowskis frågor var självklara utifrån hennes erfarenheter av vad ett gott och välordnat samhälle är och borde vara.

Libyen, en teknokratisk konstruktion

När Muammar al-Gaddafi föddes år 1942 fanns det inte någon libysk nation. Italienarna hade kolonialiserat denna del av Nordafrika, som i huvudsak beboddes av berber och arabiska nomadstammar. Gaddafi var född i öknen i en nomadfamilj, som ingick i den ganska betydelselösa klanen med samma namn; Gaddafi. Han var yngst i en stor barnaskara och blev den förste i sin familj som fick lära sig läsa och skriva och senare fick en formell yrkesutbildning – som militär.

Den libyska nationen bildades när Gaddafi var en liten pojke, år 1949, och blev fullt ut självständig år 1951. Landet har till skillnad från flera grannländer inte sitt ursprung i någon egen självständighetsrörelse, utan i FN. Det är alltså en teknokratisk konstruktion. I kaoset efter andra världskriget röstade den nybildade världsorganisationen för att bilda en ny självständig stat. Tre regioner – Tripolitania, dvs. Tripoli och omgivande områden, Cyrenaica, som täcker de östliga delarna av Libyen samt Fezzan, den södra delen – stod efter kriget under några år under brittiskt och franskt mandat. Därefter slogs de samman för att utgöra den nya nationen Libyen.

Landet blev en monarki, och en man som ansågs härstamma i rakt nedstigande led från profeten Muhammed, ur klanen Senussi, valdes till kung – Muhammad Idris bin Muhammad al-Mahdi as-Senussi, mer känd som kung Idris. Han skulle år 1969 komma att störtas av en grupp militärer, med en viss Muammar al-Gaddafi i spetsen. Det var en helt oblodig kupp. Men blodigt skulle det bli – senare.

”För människor vana vid klansamhällets principer framstår tanken på en stat som märklig, till och med hotfull.”

Gaddafi var väl medveten om vilka som bebodde det unga landet Libyen och vilka principer som gällde. Han visste att det libyska samhället bestod av olika stammar med värderingar och normer som man haft i flera hundra år. Han kände till att de förkastade idén om en överhöghet som skulle kunna styra dem; den inneboende misstänksamhet som invånare i klansamhällen hyser inför all form av centralmakt. För människor vana vid klansamhällets principer, som i mycket utgörs av total solidaritet inom gruppen, framstår tanken på en stat som märklig, till och med hotfull. För den som är uppväxt utan centralt styre beror den allmänna ordningen och säkerheten på att varje medlem inom samhället vet sin plats. Det medför en känsla av solidaritet och trygghet, vilket Gaddafi själv erfarit från sin egen uppväxt som nomad. Med vetskap om klanernas betydelse och makt försökte han först motarbeta dem, precis som Saddam Hussein i Irak och Siad Barre i Somalia gjorde. De förbjöd folket att tala om klaner. Samtliga tre insåg emellertid snart, var och en på sitt håll, att detta var en oframkomlig väg. I stället började de använda klanstrukturerna till sin fördel.

I Gaddafis fall ville han framställa Libyen som en stat utan ledning, en massornas stat. Han framlade sina tankar i ”Den gröna boken”, där han gick till angrepp mot västerländska demokratiska stater. Han menade att sådana med nödvändighet är förtryckande, eftersom de bygger på representation. Låter man någon representera en, har man gett upp sin egen suveränitet. Folkomröstningar är bara ett diktatoriskt sätt att utöva demokrati. I allmänna val har man bara möjlighet att rösta ja, nej, eller avstå. Det finns ingen möjlighet att påverka beslut i konkreta frågor.

Det är väst som har auktoritära stater

Det finns en allmänt spridd missuppfattning att klansamhällen är hierarkiska och auktoritära, där en klanledare har oinskränkt makt över sin grupp. Men det är precis tvärtom, och i den meningen hade Gaddafi rätt om västerländska demokratier. Det är demokratiska statssamhällen som är hierarkiska och auktoritära. Folket väljer en ledning som ges mandat att styra och stifta lagar, vilka sen ska åtlydas. Klansamhällen är däremot platta organisationer. Varje klangrupp sköter sig själv och inom den diskuterar man sig fram till lösningar på praktiska problem. Systemet bygger på konsensus. Klanhövdingar har snarare funktionen som kloka medlare än som ledare. Antropologen I. M. Lewis, som studerade klansamhället i Somalia, skrev att ”en hierarkisk modell av myndigheter är främmande för det pastorala somaliska samhället, där beslutsprocesser är så demokratiska att de gränsar till anarki”.[1] Detta gäller alla klansamhällen, också det libyska.

Utifrån sina erfarenheter av stamsamhället skapade Gaddafi därför en uppgraderad form av klanstruktur, genom bland annat folkkongresser och folkkommittéer. Där fick de olika befolkningarna inom landet säga sitt och vara delaktiga i nationens beslut. ”Folket har inte längre någon president. Folket är presidenten. Libyen har inte längre någon härskare. Folket är härskaren”, deklarerade Gaddafi. De olika klanerna och deras självbestämmanderätt levde sålunda kvar under Gaddafis överinseende. Samtidigt fanns en rad klaner som inte accepterade Gaddafi och som ständigt var på kollisionskurs mot honom, inte minst när de såg hur rikedomar från de oljekällor som upptäckts i slutet av 1950-talet bara kom vissa grupperingar till del. Gaddafi hade, i syfte att behålla makten, slutit förbund med mäktiga klaner. I stället för att skapa en generell politik, för alla landets invånare, belönade han dem som följde honom. Oppositionella klaners medlemmar fängslades. Offentliga avrättningar hörde till vardagen.

Gaddafis kusin, Ahmed Gaddafi al-dam, arbetade för regimen i 42 år. Han lever i dag i landsflykt, men var en av diktatorns närmaste män, befälhavare för livvaktsstyrkan, senare den mest betrodde diplomaten och Gaddafis personlige sändebud. I en nyligen visad dokumentär, ”Libyen – en omöjlig nationalstat”, säger han:

Dessa allianser, själva grundstrukturen i länder som Libyen, har västvärlden gång efter annan visat sig oförmögen att förstå. Det blev inte minst tydligt när den omvälvande process som gavs namnet ”den arabiska våren” bröt ut i slutet av år 2010. De flesta bedömare tyckte sig se en folklig resning, fröet till en samhällsomdaning, där diktaturer och nepotism i arabvärlden skulle krossas för att ersättas av en samhällsmodell lik västerlandets. Många var rörda till tårar av vad man såg som modiga demonstranter som krävde demokrati och mänskliga rättigheter. Men man glömde att samhällsstrukturerna i denna del av världen inte ser ut som i väst.

Som om alla på jorden vore svenskar

Tiotusentals immigranter kommer till Sverige från stater som saknar legitimitet. Misstron mot det offentliga i dessa länder är bottenlös, såvida man inte tillhör, eller är i allians med, den gruppering som styr. Sådana erfarenheter sitter djupt. Hade vi som mottagarland förstått något av detta, hade vi inte stått oförstående inför vendettor på svenska gator och människor som inte vill blanda sig i och vittna. Men vi saknar insikt om dessa sociala strukturer.

När människor flyr instabila och illegitima stater och når Sverige och övriga Skandinavien, kommer de till den del av världen där befolkningarna inte bara har högst interpersonell tillit, utan där statens makt dessutom erkänns. De flesta av oss litar på staten och räknar med att den levererar vad den ska. Gör den inte det, ses det som en avvikelse från normalt agerande. Mycket lite av detta sätt att tänka är vi själva medvetna om. Det är ju bara ”normalt”.

”Vi har inte endast bristande omvärldskunskap. Den kulturella självkännedomen är minst lika låg.”

Vi har alltså inte endast bristande omvärldskunskap. Den kulturella och nationella självkännedomen är minst lika låg. Det är antagligen därför som vissa forskare och politiska företrädare på fullt allvar kan hävda att det inte finns någon inhemsk kultur i Sverige.

I all välvilja möter vi nyanlända, som om alla på jorden vore svenskar med svenska erfarenheter. Allt är bara en fråga om att lära sig det svenska språket och att, som det heter, ”komma i sysselsättning”. För alla vill ju göra rätt för sig. Detta proklameras ständigt av olika partiföreträdare, som om demokratisk tänkande och mognad, känslan för individuella rättigheter och skyldigheter, vore något som följde automatiskt av arbete och ett nytt inlärt språk. Här finns en total omedvetenhet om grunderna för det sakta men säkert framväxta demokratiska tänkande, som tagit mycket lång tid att uppnå i väst.

När Libyen blev svensk inrikespolitik

I Sverige gjordes upproret mot Gaddafi till ett inrikespolitiskt slagträ. I kölvattnet av Jasminrevolutionen i Tunisien och demonstrationerna på Tharirtorget i Kairo, stod Libyen på tur. Den 16 februari år 2011 startades demonstrationer i de östra delarna av landet, i staden Benghazi, och spreds till huvudstaden Tripoli. Demonstrationerna slogs brutalt ner av Gaddafis armé. Utrikesminister Carl Bildt kommenterade situationen men vägrade uttala direkt stöd för demonstranterna. Han visste mer än de flesta om landets struktur.

”Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling. I Libyen finns ju risk för ett rent sammanbrottsscenario, med mycket omfattande humanitära och andra konsekvenser”, förklarade Bildt.

Kritiken lät inte vänta på sig. Olika partiföreträdare var upprörda över utrikesministerns uttalande och krävde hans avgång. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde sade:

”Det är anmärkningsvärt att Sveriges utrikesminister Carl Bildt inte tar bladet från munnen och stödjer demonstranterna.”

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Mikael Damberg kommenterade:

”Det är oerhört viktigt att Sverige har en konsekvent och tydlig röst, en mer aktiv röst än vad vi har haft hittills.”

Gustav Fridolin lämnade i riksdagen in en skriftlig fråga:

Carl Bildts partikamrat, riksdagsledamoten Maria Abrahamsson, förklarade i en radiointervju att utrikesministern självklart upprördes över regimens våld mot demonstranter, men bakom oppositionen fanns en klanproblematik. Situationen var alltså mer komplicerad och mångfacetterad än vad hans kritiker insåg. Aftonbladet ville ta reda på om det verkligen stämde, om det fanns andra bevekelsegrunder för de libyska demonstrationerna än längtan efter demokrati. Tidningen intervjuade islamologen Jan Hjärpe:

”Pratet om klanproblematik är ren propaganda”, hävdade han.

Han ansåg att den syn på Libyens klanproblematik som Bildt stod för var föråldrad och härstammade från hur landet såg ut för 50 år sedan, före Gaddafi.

”I dag är klanernas roll inte alls lika framträdande. De som står för revolutionen är de unga. Det här handlar inte om klanrivaliteter utan de unga som sätter sig upp mot det gamla gardet. De unga har en ny, modern samhällssyn och kontakt med omvärlden genom sociala medier”, sade Hjärpe.

Carl Bildts uttalande om vikten att i detta läge inte stöta sig med klanledare fick professorn att skratta och utbrista:

”Det är ren dumhet.”

I dag vet vi att det i själva verket var ett klanuppror som ägde rum. Libyen kastades in i ett vanvettigt krig mellan olika klaner i det land som Muammar al-Gaddafi styrt i 42 år. Det var klanernas kamp om makten över staten. Hur kunde professor Hjärpe ta så fel? Och varför såg så få andra de bakomliggande strukturerna och motiven till upproret?

Vi förstår inte våra egna statliga strukturer

Svenska politiker avslöjade bristande förståelse för vad demokrati och nationsbyggande är och innebär, vilka processer som ligger bakom framväxten av ”vårt eget”, liberala rättsstater grundade på demokratiska värderingar. Detta, tillsammans med bristande kunskap om omvärlden, ledde till en total felbedömning av vad som egentligen frammanade den ”arabiska våren”.

Trots att klansamhället är ett utbrett fenomen, den vanligaste samhällsformen i världen – dessutom den form som alla samhällen är sprungna ur – har ämnet länge negligerats av svenska forskare, politiker och journalister. Det har legat ett tabu kring frågan, vilket berövat oss förmågan att förstå såväl utrikespolitiska som integrationspolitiska händelser. Sedan min bok ”Mellan klan och stat – somalier i Sverige” kom ut år 2014, har många människor hört av sig. En inte ovanlig kommentar har varit: ”Det här är ju helt nytt, varför har ingen annan skrivit om klansamhället?” Ofta har jag dessutom hört: ”När klansamhället beskrivs förstår man plötsligt vad en stat är. Man får så att säga syn på det egna.”

”Hur kan analyser göras av länder i Mellanöstern, utan att man nämner den viktigaste sociala enheten – klanen?”

Det finns gott om litteratur i ämnet, dock inte på svenska. Men läser man allt ifrån FN-rapporter till antropologiska studier, eller litteratur av giganter som Francis Fukuyama, författare till ”The Origins of Political Order”, eller av islamkännaren Akbar S. Ahmed, rättshistoriken Mark S. Weiner eller Mellanösternkännaren Mordechai Kedar, öppnar sig världar som är skrämmande okända i Sverige.

Hur kan svenska analyser göras av länder i Mellanöstern, utan att man knappt ens nämner den viktigaste sociala enheten – den utvidgade familjen, klanen? Hur kan man göra politiska studier av länder, utan att också göra sociologiska?

Israel-Palestina, en konflikt mellan stat och klan

När till exempel Israel-Palestina-konflikten skildras får vi bara höra om de två dominerande politiska partierna i Palestina, Fatah och Hamas. Men i vilket samhälle verkar de? Hur ser den sociala strukturen ut? Vilken legitimitet har de?

”Konflikten Israel-Palestina skulle lika gärna kunna skildras som en konflikt mellan en stat och olika klaner.”

Få svenskar vet att Palestina till stora delar är ett utpräglat stamsamhälle där olika klaner stundtals motarbetar varandra och vägrar överge sina maktbaser till förmån för en centralmakt. Hur många vet att rekrytering till de båda politiska partierna, Fatah och Hamas, till stor del tycks ske efter klanlinjer?

Konflikten Israel-Palestina skulle lika gärna kunna skildras som en konflikt mellan en stat och olika klaner, som har svårt att ens acceptera den palestinska nationella juridiska lagen. Ofta avgörs konflikter i stället genom den traditionella arabiska sedvanerätten Urf, genom kompensationer. Om en medlem av en klan utsatts för brott måste förövarens klan kompensera den förorättades. Om det inte sker finns risken för blodshämnd. Sådana släktfejder utspelar sig med jämna mellanrum på palestinsk mark. Märk väl att detta inte är en partsinlaga i konflikten mellan Israel och Palestina. Det jag efterfrågar är helt enkelt en mer djuplodande analys.

Hur vinna tillit?

Hur får man människor som flytt korruption, förföljelse, förtryck och krig att känna tillit till det svenska samhället? De som är vana att lösa konflikter långt ifrån det offentligas insyn, och som aldrig åtnjutit individuella rättigheter eller skyldigheter, utan är präglade av kollektivism och traditionella värderingar i synen på religion, familj, sexualitet, äktenskap, könsroller och barnuppfostran. Hur kan de bli delaktiga i den gemenskap som har tagit århundraden att uppnå och som, trots sina brister, attraherar så många människor på jorden?

Det finns inga enkla svar. Men någonstans här bör väl diskussionen om integration ta sin början. Länge har denna debatt totalt dominerats av migrationsfrågan, men de båda frågorna är ömsesidigt beroende av varandra. Båda är därför nödvändiga att diskutera utan skygglappar.