Urholka inte hedersbegreppet

Bevisningen innefattade pojkvännens DNA på Sagas kläder och under hennes naglar. Amin nekade till anklagelserna genom hela processen.

Vi två anlitades av försvaret som sakkunniga i förhandlingarna i Örebro tingsrätt. Vi åberopades som vittnen utifrån olika kompetenser: Johnsdotter har forskat om svensksomalier med speciellt fokus på frågan om omskärelse av flickor (könsstympning),¹ medan Baianstovu har forskat om hedersnormer och uttryck för hederspraktik i Sverige.² En av oss (Baianstovu) hade tillgång till hela förundersökningen. Vi fick ta del av material från åklagarens expertvittnen: sakkunnigyttrande skrivet av lektor Devin Rexvid³ och transkriberat förhör med journalisten Per Brinkemo. Vi formulerade varsitt sakkunnigutlåtande och hördes som expertvittnen i tingsrätten.

Det vi hade att förhålla oss till var åklagarens gärningsbeskrivning, där det hävdades att ”[Amin] begick gärningen med uppsåt och helt eller i vart fall delvis för att bevara och/eller återupprätta sin egen och/eller sin familjs och släkts heder.”  Gärningsbeskrivningen tog utgångspunkt i brottsbalkens beskrivning av hur heder som motiv ska ses som försvårande vid straffmätning (29 kap 2 § 10 pkt).

Experter vs experter

Åklagarens expertvittne Rexvid argumenterade skriftligt och muntligt för att den aktuella familjen levde med hedersnormer och att gärningen därför skulle bedömas ha hedersmotiv. Han anförde ett antal omständigheter för att underbygga den ståndpunkten.

Att Amins mamma bar slöja skulle ses som ett uttryck för hedersnormer i familjen: ”Slöjan beskrivs i forskningen om heder som en del av könssegregation som i sin tur utgör en kontrollmekanism för att upprätthålla hederskulturens oskulds- och kyskhetsideal.”

Den andra omständigheten var att familjen förväntade sig avhållsamhet gällande utomäktenskapliga relationer. Den tredje att Amin levde ett dubbelliv, där han inte avslöjade sina utomäktenskapliga relationer för familjen. Den fjärde omständigheten Rexvid tog upp var att Saga och Amin planerat omskärelse för sin ännu ofödde son: ”könsstympning av gossebarn”, med Rexvids ord i utlåtandet.

Den femte omständigheten som pekade mot hedersnormer skulle vara att Amin försökt övertala Saga att göra abort. Den sjätte och sista omständigheten skulle vara att Amin i förhör inte gav ett så tydligt uttryck för sorg, saknad, skuld och ånger.

Slutligen anförde Rexvid att det var Amins rädsla för att bli förskjuten av familjen som låg bakom mordet, en rädsla för repressalier i hederns namn då en relation och graviditet med en vit kvinna skulle befläcka familjens namn. Amin begick således mord för att värna familjens heder, enligt åklagarens expertvittne.

Slöjor, våld och kyskhetskultur

Vi som försvarets expertvittnen invände mot åklagarsidans argument som reducerade slöjbärande till ett tecken på just hederskultur. Variationen i motiv till att flickor och kvinnor bär slöja är enorm runt om i världen.⁴

Johnsdotter anförde att hedersmord varken praktiseras inom den svensksomaliska gruppen eller i Somalia. Det finns kyskhetskrav på flickor och kvinnor, men ingen acceptans i normsystemet för att använda fysiskt våld mot kvinnor för att upprätthålla heder eller familjens goda namn. Utomäktenskaplig sexualitet ses som oacceptabel, men i praktiken finns en mer överseende attityd mot unga män än mot unga kvinnor vad gäller avsteg från normen. Unga män har långt större frihet än unga kvinnor att inleda relationer, även traditionellt sett olämpliga sådana, utan att det leder till allvarliga sanktioner.

Om en flicka eller kvinna beter sig på ett sätt som anses dra skam över familjen och familjens goda namn så försöker man tillrättavisa, förhandla och hitta en kompromiss. Kan man inte nå fram till en lösning ser man det som att den unga kvinnan ”går sin egen väg”, dvs att hon utesluts ur den sociala gemenskapen, klanen. Ofta sker detta under en tillfällig period. Försoning ligger nära till hands och brukar inträda efter en tid, för att man vill ha sina familjemedlemmar nära.

Om ett ofött barn, i synnerhet om detta barn skulle komma att tillhöra den egna familjen, mister livet av våld ses detta som ofattbart allvarligt.⁵

Kärnan i hedersvåldslogiken är att legitimiteten för våldet är förankrad i kollektivet.

Baianstovu, också hon anlitad av försvaret, lyfte i sitt utlåtande och i rätten att det som särskiljer en hedersrelaterad våldshandling från mäns våld mot kvinnor, och våld i nära relationer, är våldets kollektiva karaktär. Hedersvåld kan utövas i förebyggande syfte för att förhindra att skam eller ryktesspridning uppstår, eller i bestraffande syfte om skada redan skett. Kärnan i hedersvåldslogiken är att legitimiteten för våldet är förankrad i kollektivet.

Hon refererade till den amerikanske sociologen Mark Cooneys klassifikation av uttryck för heder i olika samhällen i världen:⁶

Klassisk heder betecknar hederns beroende av manlig styrka och våld mellan likvärdiga, oftast fysiskt friska män. Klassisk hederskodex ser ingen heder i att utöva våld mot en funktionsnedsatt man, ett barn eller en kvinna; sådant ökar inte en mans anseende. Det betyder inte att våld mot svagare inte förekommer i sådana kontexter, men det stärker inte förövarens anseende.

Kvinnans dygd och renhet i fokus

Familjeheder betecknar hederns beroende av heteronormativ sexualitet och främst kvinnors dygd och renhet. Den legitimerar därmed våld mot kvinnor och barn i syfte att bevara en familjs anseende. Enligt Cooney kan klassisk heder finnas utan familjeheder, medan familjeheder förutsätter klassisk heder.⁷

Baianstovu konstaterade, efter analys av förundersökningen, att ingen av de omständigheter som lyftes av åklagarens expertvittne entydigt tydde på att familjen styrdes av hedersnormer. Förundersökningen gav enligt hennes bedömning en bild av en blandning av traditionella och moderna inslag i familjens vardag. Dokumentation visade att mamman varit engagerad och samarbetsvillig i förhållande till myndigheter när Amin under tonåren försatt sig i situationer som krävde insatser. Baianstovu landade i slutsatsen att det saknades förutsättningar att tala om ett hedersmotiv bakom gärningen, i synnerhet utifrån det faktum att kriteriet om en kollektiv legitimitet för våld inte var uppfyllt.

Den 5 juni föll tingsrättens dom. Domstolen menade att åklagarsidan hade styrkt hedersmotivet: ”Åklagaren [har] enligt tingsrätten visat att heder är viktigare än blodsband och viktigare än kärlek i den somaliska klanstrukturen. Åklagaren har enligt tingsrätten visat att [Amin] också har haft hedersmotiv att döda Saga eftersom han riskerade att stötas ut om släkten/klanen inte accepterade ett giftermål med Saga.”⁸

Ett nytt expertvittne

Till förhandlingar i hovrätten kallades ett nytt vittne av försvaret, kriminologen Johan Rosquist. Han skrev ett längre sakkunnigutlåtande, som innefattade en analys av alla de tidigare inlämnade sakkunnigutlåtandena och förhören med expertvittnena. Dessa diskuterade han i ljuset av egen forskning om vilken roll heder kan spela i grova våldsbrott, och andras forskning på fältet.

Centralt i Rosquists skriftliga sakkunnigutlåtande var att mordet på Saga varken var kollektivt utfört eller socialt accepterat i gärningsmannens krets. Dessa omständigheter gjorde att tillvägagångssättet ”faller utanför alla tänkbara former av den hederspraktiska logiken”.

I sitt utlåtande tog han upp hur hedersmord kännetecknas av att dådet föregåtts av en eskalering, som innefattat långtgående förhandlingar och medlingsförsök. Denna aspekt saknas i fallet. Likaså är det ett centralt drag vid ett hedersmord att det sker på ett öppet sätt – på en allmän plats, eller genom att kroppen placeras så att alla berörda ska kunna se att det fullbordats. Även denna aspekt saknas i detta fall.

Normalt kvinnans familj bakom våldet

Vidare, menade Rosquist, är regeln att hedersmord och annat grovt hedersvåld utförs av kvinnans familj; familjens heder återupprättas genom gärningen som kan väga upp en skam som kan knytas till henne. Inte heller det stämmer i Sagafallet. Rosquist betonade att det skulle vara ”första gången någonsin som jag hört talas om att ett hedersmord begås av den som varit medverkande i det utomäktenskapliga umgänget”.

Efter en grundlig genomgång av omständigheterna i fallet, i ljuset av forskningslitteratur och egen forskning, sammanfattade han att gärningen som beskrivits i målet inte hade någon potential att återupprätta heder. Snarare skulle den leda till att för en lång tid framåt förstöra familjehedern: ”Ett ’hedersmord’ i Somalia får alltså motsatt effekt till ett hedersmord i till exempel Jordanien eller Afghanistan: Det försvagar hedern snarare än bevarar eller återupprättar den.”

Medan tingsrätten gick på åklagarens linje vad gällde hedersmotiv ansåg hovrätten att detta inte styrkts.⁹ Den konstaterade att vittnena inte var överens om huruvida brottet hade ett hedersmotiv. Även om de medgav att det fanns omständigheter som skulle kunna tyda på att Amins familj levde med hedersnormer så landade de i att åklagaren inte hade ”förmått visa att brottet helt eller delvis begicks med hedersmotiv”. En av de två nämndemännen i rätten anmälde skiljaktig mening.

Varför hovrättens beslut är viktigt

Att Göta hovrätt inte bedömde mordet på Saga som ett uttryck för hedersbundna normer är ett betryggande besked. Det visar att hovrätten inte föll till föga för politiserade påtryckningar som går ut på att klassificera allt fler händelser och praktiker som hedersrelaterade.

Den sociala rörelse i svenska samhället som vill sätta ljuset på och motarbeta hedersförtryck – dess främsta företrädare är GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime)¹⁰ – gör ett viktigt arbete. Samtidigt fungerar sociala rörelser så att de riskerar att bidra till begreppsinflation (concept creep)¹¹ i sin strävan att vinna terräng. Begreppsinflation inträder när ett begrepp som från början är tydligt avgränsat börjar användas för att referera till allt fler händelser och fenomen. Det ingår i aktivism att framställa ett socialt problem som utbrett och att i ivern att visa hur utbrett det är infoga fler sorters fall.¹²

För att övertyga allmänheten om ett socialt problems utbredning och allvar använder aktivister det som den amerikanska sociologen Donileen Loseke¹³  har kallat typifiering; frågan presenteras för allmänheten med förenklade framställningar av problemets art, dess förövare och offer. Detta är nödvändigt för att mobilisera engagemang hos allmänheten för att skapa social förändring, men det medför också risker för att komplexiteten som finns i verkligheten,¹⁴ och hos verklighetens människor, går förlorad. I detta fall kan det exemplifieras med hur åklagaren ville styrka att Amins familj levde under hedersnormer utifrån det faktum att hans mamma bar slöja. Typifiering krävs för att effektivt mobilisera engagemang för att ta itu med samhällsproblem, men vi bör vara medvetna om dess potential för att skapa stereotyper och bädda för stigmatisering av hela grupper på osakliga grunder.

Vad gäller hur hedersmotiv ska bedömas inom rättsväsendet blir risken för begreppsinflation en fråga om rättssäkerhet: att domstolar, som ett resultat av aktivism, inte dras med i att bedöma ett växande antal brottsliga handlingar som att de har hedersmotiv utan att begreppets kärnkriterier är uppfyllda. Urvattnas begreppet för mycket kommer vi att landa i en situation där alla onda eller brottsliga handlingar kan komma att anses ha hedersmotiv enbart utifrån den åtalades etnicitet.

Reaktioner på hovrättens bedömning

Hovrättens ställningstagande – att hedersmotiv inte kunde styrkas när det gällde mordet på Saga – verkar inte ha upprört vare sig hedersforskare i Sverige eller allmänheten. Det är möjligt att tystnaden kring hovrättens dom i Sagafallet kan förklaras av att rättsprocessen i det stora hela har gått allmänheten förbi. Men den skulle också kunna tolkas som att hovrättens hållning i målet uppfattas som rimlig.

Vi finner bara två undantag från den allmänna tystnaden. I det ena fallet är det ett blogginlägg publicerat på GAPF:s hemsida där åklagarens expertvittne Devin Rexvid omtalar oss två som ”forskare, som anser att hedersbegreppet är en rasistisk piska i händerna på västländer mot färgade minoriteter”.¹⁵ Beskrivningen är svår att bemöta, eftersom den utgår ifrån hans personliga världsbild och inte handlar om att vi skulle ha lämnat oriktiga uppgifter i någon sakfråga. Det andra fallet är journalisten Sakine Madon i en krönika i Fokus,¹⁶ där hon på något sätt kommit fram till att just vi två bär skulden för att Göta hovrätt landade i att hedersmotiv inte kunnat styrkas. Där avfärdas vi som kulturrelativister, det vill säga sådana som tycker att alla handlingar är acceptabla, så länge de är uttryck för någons kultur. Detta är naturligtvis nonsens.

Att vilja hålla begreppsapparaten förankrad i verkligheten och någorlunda skarp i konturerna är inte ett uttryck för kulturrelativism.

Att vilja hålla begreppsapparaten förankrad i verkligheten och någorlunda skarp i konturerna är inte ett uttryck för kulturrelativism. Det är att försöka bidra till att professionella på fältet med ansvar för förebyggande och rättsvårdande insatser har så skarpa verktyg som möjligt för sitt arbete.

Denna diskussion handlar således inte bara om rättssäkerhet. Den handlar också om hur vi bäst arbetar mot hedersvåld i samhället. Begreppet ”heder” är ett arbetsverktyg för de professionella som arbetar inom olika samhälleliga sektorer.¹⁷ Begreppets konturer och innehåll måste vara så tydligt formulerade som möjligt för att det ska gå att arbeta praktiskt utifrån det. Om det sker alltför mycket begreppsinflation blir det svårt att få grepp om problematiken för professionella på fältet, som i sitt arbete har att efter bästa förmåga förebygga, skydda och lagföra. I förlängningen är det en fråga om hur samhället effektivast kan verka för att skydda flickor och pojkar, kvinnor och män, som utsätts för hedersförtryck.