Unga som inte dricker går miste om något viktigt

En dag när jag var här med mina barn och det var storm och tågen var inställda, så beställde jag en öl. Pizzabagaren i kassan verkade tro att jag skämtade och tittade frågande på mig innan han slog in beställningen. Det kändes som att han inte kunde tro att en mamma skulle dricka öl med sina barn klockan två på dagen. I sällskap av andra klarar sig kvinnor från dömande eller inbjudande blickar, men att vara en ensam kvinna på krogen är lite som den sista platsen där det är suspekt att vara kvinna. Och det borde nästan K-märkas.

Målet är att dricka som Claes Hylinger

När man väl börjat dricka kan det gå åt två håll: man blir deppigare än man var innan, eller gladare. Man känner nästan redan innan hur det ska bli, men det är inte säkert. Om man ska träffa vänner som man gillar så är det en lycka. Då är det som i Kvällarna på Pärlan av Claes Hylinger: 

”Så fort jag kom in i dunklet på puben Tipperary kände jag att det härskade en särskild frid i denna lokal. Det var en frid som jag kände igen från danska ölkaféer och finska krogar. Någonting i luften talade om för en att när man väl hade bänkat sig här i sällskap med Kung Alkohol, så fanns det inget mer att oroa sig för.”

Kvällarna på Pärlan handlar nästan inte alls om kvällarna på Pärlan, utan om kvällar på en massa andra ställen, mest i Paris. Vi får följa författaren Claes på en slags bildningsresa genom livet, främst på ensamma resor, och personerna han träffar är ofta andra författare eller bokhandlare som tipsar honom om böcker som han läser och som leder honom till andra böcker, och vips så har fyrtio år gått, och han är nu översättare till flera av dessa böcker, han har ägnat sitt liv åt det han upptäckte medan han flanerade i Paris. 

Där alkoholister inte märks

På krogen märks det inte om någon är alkoholist, om inte klockan blir för mycket och någon blir för full en gång för mycket, för på krogen är alla fulla, det är normaltillståndet. Det är märkligt att vara på krogen nykter. Jag var det när jag var tjugo och jobbade som croupier. På den tiden drack jag inte, och krogen framstod som en obegriplig, ångestfylld plats. En ytlig plats full av människor som inte förstår en. Dessutom luktade den illa, krogen, det känner man inte när man är där som besökare och själv dricker, men när man jobbar på krogen så känner man hur den luktar spilld, intorkad öl. Borden och golven är klibbiga. Musiken som strömmar från högtalarna är blott lockrop. Inte den pulserande sanning det känns som när man sitter med sina vänner, och kanske en särskild låt kommer på, och man tittar på varandra, och det känns som att det är meningen – att just den låten kom på nu. 

Om det är roliga vänner man sitter med så blir man gladare efter första glaset, inte deppigare. Det kan förstås hända att man blir gladare för att sedan, efter tre eller fyra glas, bli deppigare. Det kan också hända att man tröttnat på sina roliga vänner, att det inte spelar någon roll att de är roliga, för man har hört skämten förut, eller varianter av dem, och nu tråkar jargongen ut en. 

Dags att prata om fyllans fördelar

Bellman sjöng om att sitta på krogarna och supa och hittade på ett ironiskt, fiktivt ordenssällskap till Bacchus ära. Kravet för att bli dubbad till riddare i det  var att man setts ligga full i rännstenen tre gånger. Idag skulle man nog ha en intervention med någon som legat i rännstenen tre gånger. 

Bacchus – den romerska varianten av den grekiska mytologins Dionysos, vinets och dramats beskyddare. Och vinet och dramat behöver verkligen en beskyddare. Trots att alkoholkonsumtion är så vanligt så ses det enbart som en last, som vi kan acceptera, men som inte får gå överstyr. Ungdomar dricker allt mindre, och det har säkert sina fördelar, men det finns fördelar med att dricka också. En liten fylla kan få oss att se saker ur nya perspektiv. Som i filmen En runda till där fyra manliga vänner bestämmer sig för att vara lite fulla hela tiden, helt enkelt för att få ett roligare liv. Nietzsche tog Dionysos in i sin filosofi: formlöshet, extas och att glömma sig själv, menade han var lika nödvändigt som ordning och reda. Tänk om vi också kunde erkänna det, och omfamna alkoholen, tycka att den är åtminstone lite bra? Och krogen. 

På krogen finns människor som förstår mig

En samtida beskyddare av krogen är Per Hagman, som skrivit om nattlivet i romaner och artikelform i trettio år nu. Under pandemin skrev han i en essä i Expressen: ”Rationellt sett har det alltid varit betydligt mer prisvärt att hemma konsumera en kopp kaffe, ta ett glas eller äta en måltid. Ändå har människan sedan urminnes tider och i de flesta kulturer haft ett behov av att ägna sig åt sådant på lokal, mer eller mindre ofta. Därför att vi vill träffa nya och gamla bekantskaper, se och bli sedda och så vidare. För att inte tala om alla affärsuppgörelser, odödliga dikter och porträtt som därför klottrats ner på servetter och notor.”

Claes Hylinger skriver: ”Anblicken av en flaska Coteaux du Languedoc rörde upp minnena. Restaurang Pärlan hade kvar sitt skimmer, krogdörren sög ännu till sig mina blickar.”

Nu tycker jag inte längre att krogen är en ytlig plats full av människor som inte förstår mig, utan tvärtom tycker jag att det är den djupaste platsen, full av människor som förstår mig, i alla fall fram tills nästa dag, när ljuset kommer. 

Och när krogen stänger går jag hem till ordningen.