UG:s nedtystade visselblåsare

De flesta skulle nog instämma i att programmet – där den svenska telekomjätten anklagas för att ha finansierat terrorsekten IS – borde kunna ses som ett av årets viktigaste avslöjanden. Men med de kunskaper jag har om produktionen håller jag inte med. För juryn berättar jag om mina upplevelser som medarbetare på redaktionen. Om en vinkel som var bestämd redan på förhand och styrd av en agenda som gjorde att journalistiska grundprinciper om saklighet och opartiskhet fick stå åt sidan.

Jag vet inte hur juryn slutligen resonerade men kanske lyssnade de ändå, för när kvällen är över finns inte Ericsson och IS med bland årets vinnare.

TV-huset, Gärdet – oktober 2021

Det är inte första gången jag som frilans blir inhyrd på ett större projekt hos Uppdrag granskning. När redaktionen har behövt hjälp att rota i snåriga affärer och högar med snustorra årsredovisningar har jag flera gånger tidigare tackat ja. Som researcher är det givetvis en dröm att få arbeta med komplexa granskningar där deadline ligger flera månader fram i tiden. Det är också en dröm att få arbeta med några av landets bästa journalister.

Jag har med egna ögon sett med vilket allvar redaktionen rannsakar sin egen journalistik, inte minst under den beryktade så kallade line-by-line-processen, där varje mening i manus faktakollas och bedöms före sändning. Uppdrag granskning sätter ribban högt i löftet till tittarna, så här står det i den redaktionella policyn:

”Vårt uppdrag är att blottlägga missförhållanden och maktmissbruk och att utkräva ansvar. Vi ska ge medborgarna verktyg för att kunna ta ställning i olika samhällsfrågor i det demokratiska samhället. En förutsättning för det är att vi har tittarnas förtroende. Detta förtroende förutsätter att vi är noggranna, rättvisa och modiga”.¹

Jag, som många andra, har köpt den premissen. Det är därför Uppdrag granskning uppfattas som en journalistisk hörnpelare i det svenska samhället. En sista utpost när andra instanser sviker. Den här hösten ska jag dock få uppleva något annat: hur noggrannhet byts mot bekväma förenklingar, hur en balanserad rättvisa byts mot vinklad enögdhet och hur modet att berätta sanningen förbyts i en jakt på slagkraftiga rubriker och journalistpriser. Och hur redaktionsledningen i stället för att lyssna till visselblåsarlarmet inifrån projektet väljer att tysta ned det. Det är något av det värsta jag upplevt under snart trettio år i yrket och förklaringen till att jag långt senare kommer att skriva den här texten.

Men det börjar bra, och som det ofta brukar med en spännande läcka.

Den här gången ska jag få arbeta med Fredrik Laurin, en prisad grävare som jag högaktar professionellt men också ser som en vän. Det är han som har handplockat mig som en av sina medarbetare.

Projektet, som är direkt underställt ansvarig utgivare Axel Björklund, är topphemligt och endast ett fåtal invigda känner till arbetet. Genom det internationella journalistnätverket ICIJ har Uppdrag granskning fått tag på en internutredning från Ericsson som i detalj går igenom bolagets affärer i Irak fram till 2019. Jag behöver inte läsa många sidor innan jag förstår att det här är sprängstoff. Ericsson har en lång historik av smutsiga affärer runt om i världen men har i över tio år talat om nolltolerans mot korruption.² Rapporten säger dock något annat. Utredarna radar upp det ena brottet efter det andra mot de egna interna etikreglerna, vissa händelser anses till och med kunna utgöra lagbrott.

Men internutredarna skriver också:

”… there is no firm interview confirmation of bribery, facilitation payment or potential illicit financing of terrorism.”

Detta är det mest känsliga, kan pengar från Ericsson ha gått till terrororganisationer som IS? Enligt internutredarna är det inte bekräftat men de kan heller inte avfärda misstankarna som uppdagats.

Den allvarligaste uppgiften som utredarna identifierat handlar om betalningar till ett lokalt transportföretag i Irak vars rutter ser ut att ha gått över IS-kontrollerat område 2016 och 2017. Ericsson har fått betala extra höga avgifter för just dessa transporter som innebar att statliga tullar kunde undvikas. Men utredarna finner inga konkreta bevis för att den egna personalen har varit direkt involverad:

”The investigation has not identified evidence that any Ericsson employee has been directly involved in this.”

Redan tidigt i projektet står det klart att den interna rapporten är en guldgruva, här finns gott om material för att påvisa att Ericssons löften om nolltolerans mot korruption inte stämmer. Men det finns också journalistiska utmaningar, speciellt när det gäller kopplingarna till IS. Vad kan vi egentligen slå fast när internutredarna säger sig inte hitta några konkreta bevis? De har trots allt gått igenom miljontals mejl och dokument och förhört ett stort antal personer med kunskaper om vad som hände i Irak.

Fredrik Laurin och Axel Björklund verkar dock inte oroade. Jag förstår att de tycker att det är IS som är grejen som lyfter storyn från att vara något mer än bara ännu en i raden av berättelser om mutor och korruption. Vi ska inte krångla till det utan fokusera på att det finns en hemlig rapport som pekar på vad som kan vara misstänkta IS-betalningar.

Att arbeta med olika hypoteser, slå fast en miniminivå för vad som kan beläggas utan allt för mycket research, men också sikta mot stjärnorna med en maximinivå dit man drömmer om att nå, är vanligt vid större grävprojekt. I det här fallet var maximinivån givetvis att visa att ett ledande svenskt företag medvetet betalat pengar till en av världshistoriens mest fasansfulla terrorsekter.

Men efter att ha läst rapporten i sin helhet känner jag mig inte säker på att de ansvariga på redaktionen har gjort rätt bedömning. Jag skriver det första av flera meddelanden till Fredrik Laurin där jag luftar min oro över att han gör det för enkelt för sig och att vi borde ta ett steg tillbaka:

”Ett grundproblem som jag ser det är att miniminivån är mutor till IS, jag skulle säga att det är en bra bit på vägen till maxnivå. Rapporten är lurigt skriven och vi riskerar att förlora hela pr-striden om det är vår enda källa och vi vinklar den för hårt. Frågan hur mycket pengar som gått till IS är obesvarad. Vi vet inte det idag.”

Jag får svaret: ”Bra tankar. Håller med om allt.” Liknande uppmuntrande besked ska jag få även längre fram. Men de förändrar inget i praktiken.

Jag är inte beredd att överge resten av rapporten omedelbart. Det kanske finns fler intressanta avslöjanden i materialet värda att berätta och som är lättare att belägga? De stora penningsummorna i rapporten pekar på en annan typ av korruption: betalningar till lokala mobiloperatörer och myndighetsföreträdare för att vinna ordrar och till aktörer inom den kurdiska armén – som slogs mot IS.

Jag börjar med att göra en grafik som visar alla kopplingar mellan Ericsson och dess personal i Irak och det gytter av underleverantörer, konsultfirmor, fixare och kunder som bolaget arbetat med i landet. Det blir gigantiskt. När jag är klar sitter jag med ett diagram som visar kopplingarna mellan över hundra nyckelpersoner och bolag trots att jag bara tagit med de viktigaste aktörerna – till och med en ekonominörd som jag inser att det här kan bli svårt att klämma in på en timmes programtid.

Blåögt fascineras jag ändå av alla detaljer och tror någonstans att den komplexa bild som kommer fram i internutredningen trots allt ska gå att berätta om. Det är ett företagshistoriskt viktigt dokument som Uppdrag granskning har fått tillgång till. I efterhand kan jag se att min förhoppning var en fatal missbedömning. I projektledningen var formatet redan spikat vid den här tidpunkten.

TV-huset, Gärdet – november 2021

Det har redan gått ett par veckor och vi har inte kommit någonstans när det gäller att belägga betalningar till IS. Vi har fortfarande bara rapporten att luta oss emot. Den visar att korruptionen varit utbredd inom den irakiska verksamheten under många år. Flera tiotals miljoner dollar visar sig vara oredovisade när internutredarna börjar granska. Det mesta tyder på att pengarna använts av anlitade mellanhänder för att smörja Ericssons affärsverksamhet i Irak, både när det gäller affärer med privata mobiloperatörer och statliga myndigheter.

Att använda mellanhänder i flera lager har historiskt varit en effektiv metod att undkomma juridiskt ansvar för korruption för stora globala bolag, men det är inte längre någon automatisk friskrivning från juridiskt ansvar. Det är heller inte så som Ericsson själva säger att de ska arbeta.

Systemet med mellanhänder betyder i praktiken att det är svårt att ta reda på vem som har betalat vem. Det gäller både för Ericssons internutredare och alla oss journalister i ICIJ-nätverket som vill ta reda på mer. Men innebär det att man kan hoppa över detta led i researchen och krasst utgå från att pengar måste ha betalats till IS bara för att risken fanns? Jag tycker inte det. Självklart är Ericssons upplägg värt att kritisera men ska man påstå att Ericsson har betalat pengar till IS så måste man kunna belägga det. Det är trots allt upp till den journalist som ska peka ut någon som brottslig att kunna styrka sina påståenden.

På redaktionen är fokus i stället riktat mot vad sådana betalningar skulle få för juridiska konsekvenser. Det handlar om en av lagbokens hemskaste delar: brott mot mänskligheten, eller mer exakt medhjälp till brott mot mänskligheten.

Jämförelseobjektet är franska cementjätten Lafarge som hamnat i klammeri med rättvisan i flera länder sedan man betalat närmare sex miljoner dollar till IS och en annan terrorgrupp för att kunna driva en fabrik i Syrien och freda transporter till och från denna mitt under brinnande IS-terror.³

De misstänkta förhöjda fraktavgifterna, det hetaste spåret i Ericsson-rapporten, är på omkring 130 000 dollar om man drar bort den normala taxan. Dessutom vet alltså inte Uppdrag granskning var dessa pengar faktiskt har hamnat.

Kjell Jönsson kommer att kunna säga rätt saker framför kameran, meddelar Laurin oblygt.

Brott mot mänskligheten är något helt annat än ett vanligt simpelt korruptionsbrott. Det handlar om de grövsta övergreppen mot en civilbefolkning som tänkas kan. Brott som begås i ett annat land kan utredas i Sverige när det finns en koppling till Sverige – bolagsledningen i Kista måste alltså ha medverkat till folkrättsbrottet och varit informerade om ett eventuellt samarbete med IS. Företrädare för Lundin Oil har precis åtalats för medhjälp till liknande brottslighet efter en lång utredning av bolagets affärer i Sudan kring millennieskiftet.⁴ Det finns en annan fördel med denna brottstyp. Den saknar preskriptionstid vilket gör att Ericssons chefer kan jagas med blåslampa i åratal om misstankarna skulle få fäste.⁵

I projektet uppstår frågan vilken expert som kan medverka i programmet och uttala sig om juridiken. Fredrik Laurin lanserar advokaten Kjell Jönsson som han känner sedan länge och även umgås med privat. Kjell Jönsson kommer att kunna säga rätt saker framför kameran, meddelar Laurin oblygt. Men eftersom det finns ett vänskapsband förklarar han att detta måste hanteras på ett korrekt sätt i projektet. Lösningen blir att jag får ta hand om alla kontakter och intervjuer.

Men snart kommer Fredrik Laurin att bryta mot sin egen regel. Kjell Jönsson bjuds hem på privat middag redan i november och de två kommer snart att ha en allt tätare kontakt om projektet när vi närmar oss adventstid. Påpassligt visar det sig att Kjell Jönsson har en advokatkollega som också kan medverka. Tillsammans med Sten De Geer har han engagerat sig i frågan om hur IS-återvändare ska ställas till ansvar.⁶ Och De Geer har följt Lundin-ärendet länge. Det var han som anmälde företaget för brott och han bistod även åklagaren med underlag när förundersökningen inleddes en gång i tiden.⁷

Jag förkastar till en början inte den föreslagna advokatduon. Om deras tolkningar kan bekräftas av andra experter så kan de funka som personerna som kan förklara de komplexa sammanhangen för tittarna. Och så var det det där med själva betalningarna – som ju först måste beläggas.

Jag är själv långt ifrån en expert på ämnet folkrättsbrott men redan genom att läsa ett par artiklar om alla turer i Lundin-ärendet så förstår jag att ämnet är komplext och inte helt lätt att tolka juridiskt. Det finns väldigt få fall där denna typ av brott utförda i företagsmiljö prövats i svensk domstol, dessutom ändrades lagen 2014,⁸ mitt under den period då IS härjade i Irak.

Som tur är har Sverige en rad erkända forskare på området. Jag talar med flera av dem för att hitta andra röster som kan stödja tesen att det som Ericsson sysslat med i Irak kan röra sig om medhjälp till brott mot mänskligheten. Jag förstår snart att det inte är enkelt att slå fast något alls. Att koppla eventuella betalningar på marken i Irak till en svensk bolagsledning kräver starka bevis, inte minst att man uppsåtligen och med kunskap medverkat till att betalningarna genomförts, eller åtminstone valt att inte ingripa. I Lafarge-fallet har bolaget tvingats erkänna just detta. Men internutredarna på Ericsson säger sig sakna sådana bevis.

Jag märker snart att ju mer Kjell Jönsson och Sten De Geer säger sig vara beredda att medverka som experter och uttala sig om Irak-rapporten, desto mindre blir intresset av att ta in andra röster i produktionen. När jag bokar in en intervju framför kameran med en av landets ledande forskare reagerar Fredrik Laurin avogt. Jag gör intervjun ändå men den kommer aldrig att sändas.

När det gäller intervjuerna med de utvalda experterna är Fredrik Laurin desto mer engagerad. Så här skriver han till mig i början av december om sina diskussioner med duon:

”Jag säger, JUST det! Det är DET ni ska säga. Och sen skall ni lägga till, som de gamla gubbar med stor erf som ni är: ’Men om detta INTE skulle vara olagligt, det vi ser här om att finansiera IS, DÅ måste man arbeta om lagen, för det är ju som Nürnberg, det fanns ingen lag före WW2, men den fick uppfinnas. Och nu är den lag.

Kjell fattar, både tycker så, och försöker förmå sig att säga så, men det sitter hårt inne för gamla lagvrängare att ’tycka’. Men det är ju det som är ’poängen’ med ciceronen Kjell, han är ju inte bara en som högläser ur lagen, han är ju någon som i kraft av sin erf av livet och lagen kan tycka på ett intressant och relevant sätt. Det är dit du måste knuffa honom. Öva på det innan du sätter dig med honom för det är din utmaning.”

Jag svarar: ”I’ll do my best” och får tummen upp.

Jag har inga problem med redaktionell ordergivning i tuffa situationer eller att ens idéer får nobben så länge som jag ser att den som fattar besluten gör det för att programmet ska bli så bra som möjligt. Att ta jobbiga beslut ingår i uppdraget och kan ofta leda fram till exceptionella publiceringar. Under min sista tid i projektet försöker jag intala mig att Fredrik Laurin är mer senior och har större erfarenhet, kanske är hans bedömning trots allt den bästa?

Men ju mer jag spelar med desto större blir klumpen i magen. För det är inte så att vi lägger fokus på nyckelfrågan: Har Ericsson betalat pengar till IS? Allt mer tid och resurser läggs på helt andra saker, som om detta redan var ett konstaterat faktum.

Ett exempel i mängden är hur Fredrik Laurin sitter i möten med SVT:s jurister och experter på programetik. Han vill kunna visa så hemska bilder som möjligt i programmet. Han har hittat en IS-film med avrättningen av en jordansk pilot i högupplöst video. Hur mycket av denna film, som visar hur en fängslad man eldas upp levande, kan visas i public service på bästa sändningstid?

När jag påpekar att filmen är inspelad i Syrien och inte har någon omedelbar koppling till händelserna i Irak faller det platt. Det här är starka bilder som kan understryka IS djävulskap. Som om det skulle vara en nyhet för tittarna. Det visar sig att det går att ta med ganska mycket så länge programmet förses med en varningstext. Piloten i orange fångdräkt får sedan bli omslagsbilden för hela publiceringen.

När det närmar sig jul ska vi producera ett nyhetsinslag om rapporten, en så kallad livbåt att använda i det fall Ericsson skulle få för sig att självmant berätta om Irak-rapporten innan det stora programmet är klart. Jag försöker återigen föra fram riskerna med att vinkla för hårt på IS och att vi borde ta med mer av helheten i rapporten. Fredrik Laurin tackar på nytt för mina synpunkter men den här gången tror jag inte längre på honom. Jag känner mig bara som en spelpjäs på hans schackbräde.

Stockholm – 5 januari 2022

Under julhelgerna har jag funderat på min situation och vad som hänt i projektet så här långt. Jag har kommit fram till två slutsatser. Det ena är att den kommande publiceringen kommer att få en vinkel som inte har täckning i researchen. Den andra är att jag kommer att tvingas acceptera och backa upp detta när vi nu ska gå in i slutfasen av produktionen. Mina invändningar som frilans kommer att väga lätt, inte minst då det inte finns något annat material att visa för tittarna. För mig känns det helt enkelt oacceptabelt och jag bestämmer mig för att hoppa av projektet. Jag lämnar beskedet till Fredrik Laurin och Axel Björklund samtidigt efter nyår. Kanske hade jag någonstans förväntat mig att detta skulle ta skruv och leda till något konstruktivt. Men ingenting förändras. Jag ombeds kort och gott göra en överlämning som sista insats.

Jag gör det i två delar. Den ena blir en niosidig larmrapport som enbart lämnas till Axel Björklund i rollen som ansvarig utgivare. Den andra är en överlämning till de kollegor som är kvar i projektet.

Till Axel vänder jag mig då han är den högsta ansvariga på redaktionen. I min rapport beskriver jag hur Uppdrag gransknings interna rutiner frångåtts på en rad punkter i projektet och att det riskerar att skada publiceringen. Ett tydligt exempel är hur Fredrik Laurin valt ut en vän som den expert som ska bedöma rapporten juridiskt.

Jag meddelar att jag kliver av projektet för att skydda min journalistiska integritet och riktar samtidigt hård kritik mot min kollega, men jag bedömer att den är relevant för de kommande publiceringsbeslut som ska fattas:

”Rent faktiskt har han enligt min bedömning inte tillfört en enda bärande fakta eller intervjuperson till projektet sedan oktober. Det går givetvis ut över researcharbetet som blir lidande och i praktiken inte prioriteras. Detta är djupt oroande då vi har att göra med ett ämne som är mycket komplext och där Fredrik Laurin vill utmåla Ericsson som ett bolag som begått medhjälp till brott mot mänskligheten.”

Den andra delen av överlämningen går till kollegorna i projektet. Där nämner jag fyra tänkbara oberoende experter, varav en redan är inspelad, som skulle kunna reda ut och nyansera den komplexa juridiken i programmet. Sedan tidigare har jag också gjort en intervju med en tung åklagare på området. Men ingen av dessa kommer att tas med i det program som senare sänds den 27 februari. I stället kommer enbart de experter som Fredrik Laurin själv valt ut att medverka. I slutänden blir det också Fredrik Laurin själv som gör intervjun med advokaterna De Geer och Jönsson.

I överlämningen tar jag även upp en gnagande oro kring researchen. Vi har fortfarande inte belagt några betalningar till IS, vi har bara det som står i rapporten att gå på. Ericssons utredare har hittat mejl från sommaren 2014 som pekar på att diskussioner fördes med en lokal mobiloperatör, storkunden Asiacell, om att få ett tillstånd att arbeta på IS område via dem. Två andra kunder till Ericsson sägs också ha ingått egna avtal med IS men exakt vad detta innebär är oklart.⁹

Ericsson uppgraderade vid tidpunkten mobilnätet åt Asiacell i regionen kring Mosul. Men i min research har jag hittat ett inslag från SVT:s egna nyhetssändningar i augusti 2014,¹⁰ kort efter att IS intagit Mosul och utropat kalifatet. Där meddelas att Ericsson flyttat personal från de mest oroliga delarna av landet vilket motsäger att man har slutit ett avtal med IS om att arbeta på deras territorier. ”Drog man sig trots allt ur i tid?” skriver jag till kollegorna. Mig veterligen är den frågan obesvarad än idag.

Noterbart är att även Ericssons internutredning har stora luckor när det gäller vad som hände i Mosul-regionen efter juli 2014. Försöker man dölja något? Här finns mer research att göra för den som vill gå till botten med frågan. Men nu närmar sig sändning.

Stockholm ­– 27 februari 2022

Dagen är kommen för SVT:s och ICIJ:s synkroniserade publicering. Journalister från hela världen, och många andra medier, deltar. Att IS-delarna i internrapporten får en framträdande roll är inte underligt, men flera ledande internationella medier väljer samtidigt att förhålla sig mer objektiva och återhållsamma i de egna slutsatserna. Ett exempel är Washington Post som jag tycker gör ett mycket bra jobb utifrån det tillgängliga researchunderlaget.

Många, ICIJ inkluderade, väljer också att gå djupare in i rapportens andra delar. De är även noga med att redovisa sådant som visar att man under researchen inte nått hela vägen fram till konstaterade IS-betalningar. Viktiga detaljer, som att företrädare för det lokala transportföretaget förnekar detta, finns också med. Och det spekuleras inte i brottspåföljder.¹¹

Transportföretagets förnekande får inte plats i SVT:s program som enligt den förutbestämda planen är mer ensidigt vinklat mot IS. Kjell Jönsson och Sten De Geer får stort utrymme i programmet, nyhetsinslag och på sociala medier.¹² Budskapet är tydligt och glasklart redan i rubrikerna: ”Experterna: Ericsson kan vara skyldiga till medhjälp till brott mot mänskligheten.” För att understryka allvaret är beskedet att allt talar för att en förundersökning kommer att inledas omedelbart:

”Min bedömning är att en åklagare som får den här rapporten i sin hand inte kan fatta något annat beslut än att inleda en förundersökning om eventuella brott, medhjälp till brott mot mänskligheten”, säger Sten De Geer.¹³

Den som studerar manuset noga kan se att UG väver en svårtydd väv för tittarna att ta del av. I programmets speakertext påstås inte rakt ut att betalningar gjorts, när detta skulle ha skett eller med några exakta belopp. Redaktionen sträcker sig bara så långt som att tala om ”miljonbelopp i kontanter som behövdes för att passera vägspärrarna”, ”affärer med Islamiska staten” och ”Ericssons hemliga utredning med uppgifter om betalningar till Islamiska staten”.¹⁴ På samma gång förminskas bolagets egna påståenden om att det inte kunnat slås fast några betalningar. Tvärtom konstaterar Uppdrag granskning i programmet:

”En vecka efter vårt rekommenderade brev med frågor kommer ett pressmeddelande där Ericsson erkänner”.

I programmet blandas sedan rapportens uppgifter om korrupta mångmiljonbetalningar till andra aktörer i Irak med exemplet Lafarge och en lång beskrivning av en kidnappningshändelse i juli 2014. En arbetsledare hos en av Ericssons underleverantörer vittnar om hur han kidnappades av IS och den fruktansvärda behandling han fick utstå. Han vittnar också om krav på betalningar – men inte om några faktiska betalningar. Det hela varvas med vidriga scener från IS avrättningsfilmer.

På slutet tillåts de utvalda experterna gå betydligt längre och ta hem själva poängen för tittarna. De får säga det som redaktionen inte kan säga trots att de mig veterligen enbart har haft internutredningen som underlag för sin bedömning.

”Ericsson har inte haft någon önskan eller uppsåt att det ska begås brott mot mänskligheten, men man har betalat till IS i medvetande om att man betalar det här till en organisation som i stort sett uteslutande sysslar med kriminell verksamhet och brott mot mänskligheten. Och man har gjort det för att affärsverksamheten ska löpa på. Men då har man haft ett indirekt uppsåt till medhjälp till brott mot mänskligheten”, säger Sten de Geer.

”För att i likhet med Lafarge-fallet så har Ericsson uppenbarligen varit likgiltiga för att de ekonomiska stöd som har hamnat hos IS att det möjliggör och stärker IS som den organisation som vi känner till har gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten”, säger Kjell Jönsson.¹⁵

Efter mitt avhopp har jag bara kunnat följa projektet från utsidan så jag vet inte hur redaktionen resonerat kring dessa uttalanden. Inför det sedvanliga line-by-line-mötet har jag dock fått läsa ett manusutkast i sent skede där dessa citat fanns med. Min kommentar var i versaler och röd markering: ”NYCKELPÅSTÅENDE! HAR DE BETALAT, HUR MKT?”

Stockholm – 29 mars 2022

Det har gått en månad efter sändning och efterspelet har varit en formidabel succé för Uppdrag granskning. Ericsson-aktien har rasat, amerikanska myndigheter har agerat och många aktieägare är upprörda.

Denna dag ska Ericsson hålla sin årsstämma och styrelsen nekas ansvarsfrihet. För att markera mot att Uppdrag granskning inte fått någon intervju med Ericssons vd Börje Ekholm publicerar Axel Björklund en helsidesannons i Dagens Industri med budskapet att tolv frågor ligger obesvarade. Ericsson-chefen, och alla andra, kan gå in på SVT.se och läsa dem.

Speciellt en fråga är av särskilt intresse, nummer 11 i raden:

”I Sverige finns det en polisanmälan mot er om medhjälp till brott mot mänskligheten. En åklagare undersöker nu om det ska inledas en förundersökning. Hur ser du på anklagelserna?”¹⁶

Efter sändning har det kommit in en polisanmälan mot bolaget om just den brottstyp som experterna uttalade sig om i programmet.

Vad ingen får veta är att det är Kjell Jönsson och Sten De Geer som själva ligger bakom anmälan. Om redaktionen känner till detta vet jag inte. Själv får jag veta det långt senare när jag begär ut den från polisen.

Fredrik Laurin använder polisanmälan för att få fart på ICIJ som hittills visat litet intresse för UG:s juridiska påföljdsvinkel. I ett mejl till ICIJ:s arbetsgrupp den 21 april skriver han så här:

”Swedish prosceutors just started an investigation into Ericssons corruption 2014-15. Out yesterday: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/misstankta-ericssonmutor-utreds

But I’m still waiting for ANOTHER prosecutor, Reena Devgun at the International chamber to formally start the investigation into suspected crimes against humanity. She’s been mulling over that for weeks and has no way out. There’s ample evidence of Ericsson reps committing that crime in the report. Decision ’coming soon’ she says … stay tuned.”

Det har alltså inletts en förundersökning gällande mutbrott i Irak av svensk åklagare men denna är av mindre intresse. Fredrik Laurin är i stället helt fokuserad på frågan om experternas polisanmälan ska leda fram till en förundersökning om medhjälp till brott mot mänskligheten. Den ansvariga åklagaren Reena Devgun har no way out utan måste besluta att inleda en förundersökning. Han påstår också att det ska finnas rikligt med bevis för att Ericssons företrädare begått denna typ av brott i rapporten.

Liknande påståenden har Laurin även gjort i magasinet Filters podd där han intervjuades av chefredaktören Mattias Göransson. I podden säger Fredrik Laurin till och med att Ericsson själva mer eller mindre har erkänt vad som hänt och syftar på ett pressmeddelande från februari.¹⁷ Men i pressmeddelandet upprepas bara att utredningen inte kunnat visa att någon Ericssonanställd var direkt involverad i finansiering av terroristorganisationer. Det är framför allt inte något erkännande om medverkan till brott mot mänskligheten. Det Ericsson medger är att det skett betalningar till mellanhänder i samband med kringgående av den irakiska tullen vid en tidpunkt då IS kontrollerade vissa transportrutter, men den slutgiltiga mottagaren av dessa pengar har inte kunnat fastställas. Alltså samma gamla korruptionsrelaterade missförhållanden med oklar mottagare som vi känt till sedan projektet började, och inget mer.

Poddintervjun går in på det stora genomslaget och kursraset som följde trots att publiceringen skedde i skuggan av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Och då upprepar Fredrik Laurin påståendet om betalningar till IS:

”Nyhet nummer två, som ju ändå de flesta fick med sig, var ju att Ericsson hade mutat IS, eller mutat IS är fel ord, men att de hade varit med och finansierat IS.”¹⁸

I podden beskriver han också att han är trött på svenska korruptionsutredningar som rinner ut i sanden vilket han upplevt efter tidigare granskningar. Nu hoppas han på att det ska bli en politisk och juridisk reaktion.¹⁹ Jag känner igen resonemanget från hur det lät internt på redaktionen under hösten.

I mejlet till ICIJ spinner Fredrik Laurin vidare på detta tema och visar igen en del av sina bevekelsegrunder för publiceringen. Han vill få till något annat än bara en vanlig korruptionsutredning. En förundersökning om brott mot mänskligheten skulle vara något verkligt stort. Han skriver så här om polisanmälan som ligger på åklagare Reena Devguns bord:

”When, if, she opens a crimes agains humanity investigation thats BIG Then we managed to get a Swedish Lafarge case out of #EricssonList!  

Then finally US hegemony on corp misconduct can be broken and real punishment for these crimes can be metered out where it hurts: personal conviction of CEO:s …”

Men beslutet blir ett annat. Redan dagen därpå väljer Reena Devgun att inte inleda någon förundersökning alls. Hon gör det med den hemliga internutredningen på sitt bord, den hämtades in av polisen två veckor tidigare vilket framgår av ärendeakten. Åklagaren, som är specialinriktad på just denna allvarliga brottstyp, summerar sin syn på saken så här:

”Undertecknad anser inte att det, utifrån det underlag som ligger till grund för anmälan, finns anledning att anta att företrädare för företaget Ericsson kan misstänkas för medverkan till anmälda brott.”²⁰

När media uppmärksammar att det inte blir någon förundersökning hoppas jag att Axel Björklund till sist ska vakna till och reagera. Jag har försökt hålla kontakten med honom efter sändning och uppmanar honom bland annat att kalla till ett möte i stort eller litet format så att redaktionen kan reda ut vad som hänt. Men det blir inget möte. Däremot hör en personalansvarig chef av sig för att ställa frågor om hur jag upplevt min situation under projektet. Men jag svarar att det inte i första hand handlar om något HR-ärende utan ett journalistiskt problem. Samma sak förklarade jag för Axel Björklund redan när jag slog larm i januari. Han står dock fast vid att Uppdrag gransknings publicering är korrekt. I juni skriver han till mig:

”Jag hör dina invändningar men jag känner mig trygg med det vi har publicerat och att UG:s rutiner säkerställer även kommande eventuella publiceringar. Jag pratar gärna mer med dig om detta vid ett bättre valt tillfälle.”

Jag har fått veta att Axel Björklund beslutat att ge Fredrik Laurin förnyat förtroende att göra en uppföljning av programmet. Det ska sändas i oktober, kort innan nomineringarna till Stora journalistpriset ska avslöjas. Innan dess kommer Uppdrag granskning också att ha hunnit kamma hem Kristallen-priset för Ericsson-avslöjandet under stort jubel på redaktionen.²¹ Jag deltar inte i det firandet heller.

TV-huset, Gärdet – 19 oktober 2022

Fredrik Laurin och Sten De Geer är inbjudna till SVT:s morgonsändning för att berätta om det nya Ericsson-programmet som publiceras av Uppdrag granskning samma dag. Det visar sig att det som hänt sedan februari inte har fått de ansvariga på SVT att tänka till och dra i handbromsen. Tvärtom.

Intervjun och program nummer två understryker i stället allvaret i situationen för Ericsson. Stora delar av det första programmet återsänds i del två, inklusive experternas uttalanden om medhjälp till brott mot mänskligheten. Men nu har man också hittat ytterligare en advokat som får uttala sig om att det enligt amerikansk lag kan vara straffbart att ljuga för myndigheterna. Helt utan djupare analys väljer SVT att dra på detta uttalande med rubriken: ”Expert på mutbrott: Ericssons vd riskerar fängelse i USA.”²²

Det är uppenbart att mina larm till redaktionsledningen och ansvarig utgivare sopats under mattan. När jag pratar med ansvariga i projektet internt på SVT efter sändning förstår jag snabbt att min kritik inte bedömts som relevant. Det enda konkreta förslag jag får är frågan om mitt namn ska strykas från framtida prisnomineringar. Jag meddelar att jag accepterar det.

Men nomineringen till Stora journalistpriset har redan kommit och jag bestämmer mig för att skriva brevet till juryn och berätta om mina upplevelser. Jag formulerar ett liknande brev till redaktionen och meddelar Axel Björklund att jag vill skicka ut det till samtliga medarbetare. Svaret blir ett långt samtal under en promenad i Stockholms innerstad i mitten av november som jag bara kan tolka som att hans önskan är att jag inte ska skicka brevet.

Men jag hör inga starka motargument i sak och när jag också inser att min kritik hittills har hållits inom en snäv krets på redaktionen skickar jag ut brevet till samtliga i hopp om att på något sätt få till en intern diskussion. Men inget händer. Fram till idag har ingen i ledande befattning på SVT ens brytt sig om att återkomma och bekräfta mottagandet av brevet.

Washington – 2 mars 2023

Det amerikanska justitiedepartementet (DOJ) meddelar att Ericsson bötfälls med ytterligare 2,2 miljarder kronor.²³ Det handlar om att bolaget brutit mot den uppgörelse som ingicks med amerikanska myndigheter i slutet av 2019: att Ericsson måste vara transparenta och informera om egna upptäckter av korruption och regelbrister. DOJ varslade om denna påföljd redan i oktober 2021,²⁴ innan det första Ericsson-programmet sändes, och upprepade hotet när existensen av Irak-rapporten väl blivit känd.²⁵

Dagens besked om nya böter handlar alltså om Ericssons bristande öppenhet gentemot de amerikanska myndigheterna. Däremot är det ingen bekräftelse av brott eller regelöverträdelser inom verksamheten i Irak. Än mindre några betalningar till IS. Trots detta väljer SVT att gå på den vinkeln under rubriken: ”Ericsson får miljardböter efter inblandning i muthärva i Irak”. Axel Björklund medverkar i sändning som Uppdrag gransknings representant, men vilka mutor som avses kan han inte berätta för tittarna av naturliga skäl. Han kommenterar i stället storleken på bötesbeloppet.²⁶

Kronologiskt stämmer det dock. Boten kommer efter publiceringen som avslöjade Irak-rapportens existens.

Saklig och balanserad?

När det gått drygt ett år sedan det första programmet sändes begär jag ut handlingarna kring polisanmälan och summerar vad som har hänt. Jag börjar sedan skriva på ett embryo till vad som ska bli den här texten.

Jag kan konstatera att svenska åklagare under året har lagt ner alla utredningar som har med Ericsson att göra.²⁷

Ericssons vd Börje Ekholm har vad känt är inte gripits av amerikansk polis och misstänks inte för något brott, vilket Uppdrag gransknings expert från det andra programmet såg som en överhängande risk.

Det har heller inte kommit fram något annat substantiellt om affärerna i Irak, inga nya uppgifter om pengar till IS. Då ska man komma ihåg att hela ICIJ:s globala nätverk har arbetat med granskningen.

I den senaste kvartalsrapporten från mitten av april summerar Ericsson status i Irak-ärendet. Hållningen har inte ändrats sedan februari 2022 då bolaget för första gången kommenterade den hemliga Irak-rapporten:

”När det gäller de frågor som diskuterades i internutredningsrapporten om Irak från 2019, fortsätter Bolaget att noggrant utreda ärendena i fullt samarbete med DOJ och SEC. Som tidigare meddelats kunde Bolagets internutredningsrapport om Irak från 2019 inte fastslå att Ericsson gjort eller varit ansvarig för några betalningar till någon terroristorganisation och Bolagets fortsatta djupgående utredning under 2022 och 2023 har inte förändrat denna slutsats.”²⁸

Skulle det visa sig att Ericsson far med osanning så spelar bolagets ledning ett väldigt högt spel. En utredning om Irak-händelserna pågår fortfarande hos amerikanska myndigheter och minst två stämningar har lämnats in till amerikansk domstol där resursstarka advokater aktivt letar efter bevis. Det senaste i den processen är att ett anonymt vittne säger sig veta att det är troligt att Ericsson har överfört teknisk utrustning till al-Qaida i Afghanistan och Irak i utbyte mot säkerhetslöften. Anklagelsen är givetvis mycket allvarlig men har än så länge bara framförts anonymt och hittills utan att stödjande bevisning har lagts fram.

Att det finns skäl att fortsätta granska Ericssons internationella affärer är jag övertygad om.

Ericsson förnekar å sin sida allt via sina advokater och kräver att stämningen ska kastas ut av domstolen då företaget hävdar att den är ogrundad.

Så här långt har Ericsson-ledningen valt att inte recensera medierapporteringen. Men på årsstämman i slutet på mars kunde den avgående ordföranden Ronnie Leten inte hålla sig:

– Vad som än har publicerats av någon nyhetsorganisation är inte alltid nödvändigtvis korrekt.²⁹

Efter kvartalsrapporten ger vd Börje Ekholm en intervju till Sveriges Radio där han går på samma spår och gör sin hittills tydligaste dementi mot anklagelserna. På frågan om bolaget avsatt medel för eventuella skadestånd svarar han:

– Det finns ju liksom ingenting att diskutera. Vi har inte gjort någonting. Så det finns helt enkelt ingenting att sätta av för.³⁰

Jag själv vet inte mer, jag har bara läst den interna rapporten, följt medierapporteringen och gått igenom ett antal domstolsdokument från USA. Att det finns skäl att fortsätta granska Ericssons internationella affärer är jag övertygad om. Det är ett dystert facit som Börje Ekholm ansvarar för, trots att det gått över tjugo år sedan de första korruptionsavslöjandena mot bolaget.

Men den som granskar måste också göra jobbet ansvarsfullt och på riktigt. Precis som Ericsson har redaktioner etiska riktlinjer som de lovat att följa. Problemet är att Uppdrag granskning i Irak-fallet hoppade över stora delar av researchen och gick direkt på de spekulativa slutsatserna. För Uppdrag gransknings främsta insats var att lyfta fram ett antal utvalda experter som kom med förutsägelser om väntande brottsutredningar som hittills visat sig vara fel. Och att aktivt välja att inte ta med de röster som sa något annat.

Avslutningsvis lämnar jag ordet till Uppdrag granskning själva, eller närmare bestämt det policydokument som beskriver hur redaktionen tagit på sig ett extra kvalitetsansvar utöver vad som ankommer public service som helhet. Fram till Ericsson-projektet var det denna bild jag själv hade av Uppdrag gransknings arbete:

”Genomförandet av vårt uppdrag ska präglas av en uppriktig vilja att ta reda på hur det verkligen förhåller sig inom de områden vi granskar. Under researchen är det därför lika viktigt att ta fram uppgifter som talar emot vår hypotes som de som talar för. I praktiken innebär det att vi vid startmötet, där beslut tas om reportagets genomförande, gör vad vi kan för att finna alternativa förklaringar och att identifiera den svaga länken i idén.”

Förfaringssättet ska råda genom hela produktionsfasen och inför sändning görs sedan en sista kontroll av att publiceringen är vattentät i alla avseenden:

”Vårt program ska leva upp till kraven på saklighet och opartiskhet. Det åligger därför medarbetaren och redaktören att före publicering göra en noggrann genomgång av reportaget. Vid denna granskning ska sakuppgifter kunna verifieras med dokument. Här är frågor att ställa vid genomgången:

Saklighet

Är alla sakuppgifter korrekta?

Är alla påståenden välgrundade?

Saknas uppgift som kan vara väsentlig?

Opartiskhet

Ger vi en balanserad bild?

Tar vi ställning i någon fråga?”³¹

________________________

Per Agerman är frilansjournalist

 

Kommentarer från dem som omnämns i artikeln

Axel Björklund, ansvarig utgivare för Uppdrag Granskning, Fredrik Laurin, projektledare för programmen om Ericsson och IS samt advokaterna Sten De Geer och Kjell Jönsson har alla fått läsa hela Per Agermans text ett och ett halvt dygn före publicering. Björklund och Laurin har erbjudits att vara med i en inspelad intervju gjord av Kvartals Jörgen Huitfeldt eller att svara skriftligt. Även Sten De Geer och Kjell Jönsson har erbjudits att svara skriftligt.

Ansvarige utgivaren: ”Inga påvisade faktafel”

Axel Björklund har avböjt intervju och valt att svara skriftligt enligt följande:

Jag känner igen Per Agermans kritik sedan tidigare och har inte sett någonting som ger anledning att ändra i någon av våra publiceringar. Det finns inga påvisade faktafel i reportagen, som har friats i de instanser som prövat dem. Rättsvårdande instanser i flera länder kommer också till andra slutsatser än Per Agerman.

Fredrik Laurin: ”Agerman ville se ett annat reportage”

Fredrik Laurin avböjer även han en intervju och svarar skriftligt som nedan:

Högsta domstolen i Frankrike, amerikanska och svenska åklagare har alla funnit att det är relevant att utreda personer på de företag som kan ha finansierat folkrättsbrott. Gerard Ryle, chef på det internationella journalistnätverket ICIJ gjorde samma bedömning när vi studerade vad som verkade vara en genuin internrapport från Ericsson. ICIJ:s nätverk bidrog i #Papperstrana till att komma åt skatteparadisen, korruptionens hemmahamn. Korruption är ett av världens största problem, men har ofta bara betraktats som en kostnad av företagen. 

Om man bidrar till finansieringen av IS är det mer än ”a cost of doing business” – där finns i så fall ett personligt ansvar för de inblandade. Projektets självklara fokus var att Ericsson misstänkte sig själva. 

Att Ericsson mutat under lång tid i Irak stod klart, flera höga chefer fick i det tysta sparken efter internutredningen 2019. Sen hemlighölls den och dess 22 miljoner dokument. Ericssons högsta chef i Mellanöstern, Rafia Ibrahim, som framgångsrikt levererat affärer med bland annat IS avtalspartner Asiacell, blev speciell rådgivare till VD Börje Ekholm. I utredningen framgår att hon visste vad som pågick i Mosul med kidnappningar av Ericssons underleverantörer och krav på ersättning från terroristerna. Men att stoppa projektet vore ”bad for business”, som hon sade enligt utredningen. 

Utredarna fann alltså att Ericsson förhandlat med IS, uppdragit åt sin agent Jawhar Al Sourchi att göra upp med IS i samarbete med kunden Asiacell. Utbyggnaden av mobilnäten i Islamiska staten kunde därmed fortsätta. Det var också tydligt att stora belopp i kontanter gått via mellanhänder för att få material transporterat genom IS vägspärrar. 

Men våra många genomläsningar av internutredningen kunde också konstatera att internutredarna inte ställt de besvärliga frågorna.

Vi var över hundra medarbetare i det internationella projekt som verifierade det vi kunde av vad Ericssons utredare antydde men företaget mörkade. En av dem var Per Agerman. Tills han hoppade av sitt uppdrag några veckor före sändning.

Uppdrag granskning och fler än 30 partners världen över publicerade vad vi och kollegorna inom ICIJ kunnat verifiera. I programmet påstås inte att Ericssons misstänkta betalningar till IS kunnat bevisas. Men det som framkommer är djupt graverande. Där börjar myndigheternas ansvar. 

Marknaden talade när aktiekursen föll efter avslöjandet. Allmänintresset var uppenbart. Rättsprocesser har startat. Reportaget har inte klandrats, vare sig vinkel eller faktainnehåll.

Det kan konstateras att Per Agerman ville se ett annat reportage än det som publicerades, med andra vinklar och intervjupersoner. Men tillfrågad om han ville stå med som delaktig upphovsman säger han ja. Likaså åtta månader senare när Uppdrag granskning i oktober publicerar en uppföljning ville han ha sitt namn med.

Det kan också konstateras att Per Agerman inte fått gehör för innehållet i den ”larmrapport” han skickade till ledningen på Uppdrag granskning. Inget ändrades av att han i efterhand lyfte fram omständigheter som talade för Ericsson oskuld. Han spelar ned Ericssons ansvar mer än bolaget självt, aktieägarna, amerikanska myndigheter och de experter vi intervjuar, som juristen Peter Utterström, senior expert på den amerikanska mutlagstiftningen.

Jag kan bara konstatera att vi gjorde olika bedömningar och att vi hade ledningens förtroende att göra en uppföljning. I den berättade en person från insidan att Ericssons varnats av sina egna internationella experter för just de konsekvenser avslöjandet fick. De erkända människorättsadvokater och jurister som ingick, alla med lång erfarenhet av arbete inom amerikanska regeringen och rättssystemet, betonade för Ericsson att de utöver korruptionsuppgörelsen med amerikanska myndigheter också riskerade processer kring sanktionsbrott och medhjälp till brott mot mänskligheten. Vi lyckas i reportaget bekräfta detta genom muntliga källor, skriftväxling och dokument. Och experterna jämför Ericssons situation med åtalet mot franska företaget Lafarge.

På eget initiativ gjorde de enda oberoende jurister som läst Ericssons internrapport, advokaterna Kjell Jönsson och Sten de Geer, en polisanmälan. Åklagare Reeva Devgun sade senare i intervju med oss: ”Programmet [och polisanmälan] gjorde att vi fick upp ögonen för att vi kanske…också ska titta närmare på svenska företag. … det kunde ske inom ramen för den…större utredningen.” Åklagarmyndighetens strukturella förundersökning om gärningar under IS tid i Irak och Syrien prövar just brott mot mänskligheten, folkmord och krigsförbrytelser och har hittills lett till flera fällande domar.

 Vi i teamet tyckte det var tråkigt att Per Agerman lämnade projektet så nära inpå publiceringen. Och såklart blev vi ledsna när han tillsammans med oss blivit nominerad till Stora journalistpriset men skrev till juryn med negativ kritik av reportaget och vissa av oss personligen. Det är också tråkigt att Per Agerman i sin tretton sidor långa text i Kvartal använder ett antal lösryckta citat ur kommunikation i ett team som han var en del av. Kommunikationerna var just interna varför jag väljer att inte kommentera dem. Det bör dock framhållas att Per Agerman har brutit sitt skriftliga avtal med de över 100 internationella kollegorna i ICIJ, varav många arbetar med risk för liv och säkerhet. För att kunna lita på sina kollegor och kunna tala öppet med varandra är det en viktig överenskommelse att inte sprida intern kommunikation.

 Per Agerman var med när advokaten Kjell Jönsson kom på tal som expert i programmet. Uppdrag gransknings reporter Sven Bergman, som inte var en del av teamet men väl kände till Kjell Jönssons kompetens efter avslöjandena om de två asylsökande egyptierna som hämtades på Bromma flygplats av CIA, visste att han också fungerar i denna centrala roll som varje program om komplicerade förhållanden kräver. Ett enigt team kom fram till att så länge en expert är en expert, är det inte ett problem att någon i teamet känner vederbörande. Kjell Jönssons och Sten de Geers uttalanden har inte föranlett någon anmärkning avseende saklighet eller expertkompetens. Deras bedömningar ligger också helt i linje med Ericssons, då för oss helt okända, internationella grupp av experter som varnade för just folkrättsbrotten. 

Med försåtliga klipp ur teamets interna kommunikation försöker Agerman få det till att experterna manipulerats. Självklart coachar vi varandra inför viktiga intervjuer, men coachning är inte diktat. Även om Per Agerman ångrar att han intervjuade de två advokaterna så var vi andra i teamet nöjda med hans insats.

Journalistens roll är att ta fram det som är sant och relevant, och ställa frågor till de ansvariga. Det är vad vi gör. Vi står för våra publiceringar och är stolta över resultatet. Vi anser innehållet relevant för vår publik och vi noterar att inte heller Per Agerman påstått att reportagen innehåller några sakfel.

Advokaterna Sten De Geer och Kjell Jönsson har lämnat följande kommentarer:

Sten De Geer: ”Har aldrig påstått att det är styrkt”

1. Åklagaren, Reena Devgun, beslutade att inte inleda en särskild förundersökning beträffande eventuella brott i Irak  av Ericssonanställda, men överlämnade anmälan till den pågående strukturella förundersökning om brott av IS i Irak och Syrien, som har kopplingar till Sverige, för utredning och handläggning.
2. Jag har aldrig påstått att det är styrkt att Ericssonanställda gjort sig skyldiga till medhjälp till brott mot mänskligheten, krigsbrott och folkmord i Irak. Citatet om vad indirekt uppsåt skulle innebära i Ericssons fall kan, isolerat från sitt sammanhang, möjligen feltolkas i den riktningen. Men jag har aldrig gjort gällande mer än att materialet innehåller tillräcklig substans för att inleda förundersökning om dessa brott. För detta fordras bara en mycket låg misstankegrad, ”att det finns anledning att anta att brott begåtts.” Att påstå att jag hävdat att det på föreliggande material föreligger skäl till åtal ser jag som förtal.

Kjell Jönsson: ”Gjorde det med fullständig integritet”

Jag har med synnerligen kort varsel beretts tillfälle att kommentera Per Agermans artikel och inskränker mig därför till följande. När jag accepterade att studera Ericssons internutredning gjorde jag det med fullständig integritet, alldeles oavsett min relation till Fredrik Laurin.

Min slutsats blev att det finns anledning att anta att Ericssons ledning och vissa medarbetare såväl finansiellt som genom tillhandahållande av teknik stött IS verksamhet, likgiltigt för konsekvenserna. Jag och advokaten Sten De Geer gjorde 2022-03-04 en anmälan till Åklagarmyndigheten, Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet avseende medhjälp till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott och, såvitt avser tiden före 2014-07-01, medhjälp till folkrättsbrott. De svenska reglerna om straffrättsligt ansvar för medhjälp är i viss utsträckning vidare än i andra rättsordningar. I vår anmälan hänvisade vi också till andra medier inom ICIJ, exempelvis Francetvinfo.fr: Comment le geant de télécommunication Ericsson a payé le groupe Etat islamique pour continuer á travailler en Irak. Som ett exempel sägs det i programmet att IS intensivt använt mobiltekniken för att sprida bilder av halshuggningar. Denna teknik har varit av synnerligen stor betydelse för IS verksamhet.

När det gäller likgiltigheten illustreras den bl a i Ericssons internrapport där det framgår att Tom Nygren starkt rekommenderat att Ericsson skulle åberopa force majeure för att avbryta verksamheten vid den tid, i juni 2014, då IS intagit Mosul, men att Ericssons chef Rafiah Ibrahim ansåg att detta skulle förstöra affärerna.

Det kan noteras att det i USA pågår en civilrättslig process mot Ericsson, Rafiah Ibrahim och Börje Ekholm. Såvitt jag vet är inte heller den straffrättsliga utredningen där avslutad. För svenskt vidkommande noterar jag att kammaråklagare Reena Devgun 2022-04-22 beslutat att inte inleda förundersökning och att de omständigheter som framförts i vår anmälan ska närmare utredas inom ramen för en strukturell förundersökning avseende brott mot mänskligheten m.m. begångna av IS i Irak och Syrien.

Frågor om såväl straffrättsligt som civilrättsligt ansvar för befattningshavare inom Ericsson kvarstår.