Den pedagogiska professionens omfamnande av postmoderna idéer är ett exempel på hur trender inom en vetenskaplig disciplin – pedagogiken – uppenbart strider mot fynd från närliggande discipliner – såsom kognitionsforskning och psykologi. I denna valrörelse, som i tidigare, lovar samtliga partier att vända kräftgången i den svenska skolan. Det förutsätter att skolpolitiken utgår från vetenskapliga insikter om hjärnan, skriver Martin Ingvar, professor vid Karolinska Institutet och en av Sveriges ledande hjärnforskare.
Sverige stod en gång för en av världens främsta läroambitioner, präglad av strävan att alla skulle kunna läsa och ha grundkunskaper och att föräldrars bakgrund inte skulle spela någon roll. Men så kom nya postmoderna idéer, som innebar att kunskapen blev underordnad, egalitära ambitioner blev en fråga om att bedöma alla prestationer som likvärdiga, och elevers eget sökande efter kunskap gjordes till utgångspunkt för lärandet.[1] Förändringen kom gradvis. Lärare med god utbildning och motståndskraft mot de postmoderna idéerna fanns kvar i skolan, så katastrofen dröjde.
Nu är den emellertid här i f