Möjligen kan ett trendbrott observeras. Vi har onekligen sett ett antal framgångsrika polisinsatser på sista tiden, baserade på de kriminellas kommunikationer i krypterade telefoner (till exempel Encrochat). Jag vill ändå peka på tre lärdomar från min forskning, och delar av resonemanget kan nog även förklara varför Sverige blivit ”Europaledande” i fråga om dödligt skjutvapenvåld och sprängdåd.
För det första. Det hierarkiska har betydelse. Dragningskraften från ledarskikten bör alltså inte underskattas. Jag menar att vi bör hålla fast vid gängbeteckningen, hellre än att prata om ”lösare nätverk” eller ”våldsdrivande grupper”. Främst därför att gäng alltid, sociologiskt sett, har syftat på ett varierat fenomen – alltifrån kriminella duor till flyktiga kretsar och hierarkiska grupper har inkluderats. Det senare aktualiseras så fort vi tänker på rekrytering som avser statusrelationer mellan äldre och yngre kriminella.
Klaner med rötter i Mellanöstern med stor makt över de lokala torgen kan noteras – eller importföretag som länkas till grova stölder och hälerier.
Dessutom, menade en kriminalpolis som jag samtalade med under mina fältstudier, så finns det i alla förortsmiljöer ”vissa adresser som de yngre återkommande besöker”. Mitt förslag blir då att begreppsliggöra dessa influenser som auktoritetsrelationer, låt vara att sådana relationer också visat sig vara bland de mest svårbekämpade. Att problematiken levt vidare ser vi rent konkret i rättegångarna mot Vårbynätverket och gängen i Biskopsgården.
Blodsbanden en mekanism
För det andra. Kulturfaktorn är en ledtråd. Svårigheterna med att komma år det hierarkiska hänger samman med att gängkriminaliteten formas av kommunikationskoder där identitet, moral och självförståelse är en del av socialiseringen. Kontroversiella frågor om brott och migration behöver studeras vidare, även om det inte finns några enkla svar när kulturgemenskaper utforskas i gänglandskapet. Blodsbanden (familjen, släkten, klanen) finns där som en mekanism. Det kan handla om utpressningar som hanteras med grovt våld av förövare i nedre tonåren, där både offer och allmänhet vet att det finns ännu våldsammare släktingar i kulisserna.
Klaner med rötter i Mellanöstern med stor makt över de lokala torgen kan noteras – eller importföretag som länkas till grova stölder och hälerier. Kulturens betydelse är extra tydlig inom den albanska maffian, där kriminella affärer ofta påverkas av hierarkiska förpliktelser över många generationer. Jag uppfattar det som att familjelojalitetens mörka baksida gör sig påmind, med följden att vissa områden sluter sig. Denna analys har en direkt motsvarighet i dagens diskussioner om parallellsamhällen med ett fortsatt lågt myndighetsförtroende i landets förorter.
Problemet, säger en polis som jag nyligen samtalat med om ett särskilt utsatt område, är att ”vi har egentligen inte en enda bra kontaktyta in i stadsdelen.”
Allt som allt: Nyrekryteringen till gängen kunde ha minskats tidigare, kunskapen fanns på plats, men så skedde inte…
Samtidigt ska vi komma ihåg att auktoritetsrelationer även grundas i individuella val, där alternativen begränsas av att du är lojal med gangsterlivets dödliga koder. Dock är min poäng att oavsett om banden är etniska eller rent sociala, så betyder det att du tidigt lär dig uppförandenormer som en outlaw, på kollisionskurs med det etablerade samhällets sätt att reglera konflikter.
I båda fallen hålls det hierarkiska ihop av en hämndkultur, som gör att du inte är intresserad av att anpassa dig till den svenska staten.
Polisreformen ett misslyckande
För det tredje. Polisreformen 2015 var ett misslyckande. Handel med narkotika (tillverkning, smuggling och försäljning) har sedan lång tid tillbaka kopplats ihop med gängkriminaliteten. Redan 2006 visste poliserna mycket väl att ett omfattande samarbete mellan spaningsenheter, utredningspersonal, underrättelseanalys och internationella samarbeten krävdes för att nå verklig framgång i kampen mot de kriminella gängen. Detta hade polisens reformatorer glömt bort 2015 – Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten bestämde då att samtliga narkotikarotlar vid de gamla länsmyndigheterna skulle avvecklas.
Det var ett kolossalt misstag, framför allt i Stockholm där organisationen förstördes helt och hållet. Idag har delar av det gamla återinstallerats, men de konkreta följderna av nedstängningen lever vi fortfarande med – skjutningar och sprängningar och dödligt våld, sorg och rädsla och otrygghet jämte ett politiskt missnöje av ett aldrig tidigare skådat slag.
Allt som allt: Nyrekryteringen till gängen kunde ha minskats tidigare, kunskapen fanns på plats, men så skedde inte – vad är det som säger att gängrekryteringen kan stoppas nu?
Själv ställer jag mitt hopp till det polisiära omdömet, den praktiska klokskapen på fältet, att kunna ”se med ena ögat och ha överseende med det andra”, som en brottsutredare säger. Tricket är – som alla skickliga poliser vet – att kunna förvandla konfliktfyllda och eviga kontrollutmaningar till kompetenta ageranden, utifrån de specifika situationer som råder på gatan eller i förhörsrummet.
En sådan polismentalitet, ett sådant demokratiskt temperament, är extra viktigt i vår tid, tänker jag, när kraften i insatserna mot brottsligheten successivt skruvas upp.