Det finns något osunt över den västerländska kulturens nostalgiska besatthet med andra världskriget. De otaliga tv-serierna och böckerna om kriget har blivit en verklighetsflykt till en tid då världen var enkel att dela in i ont och gott. The last good war, som en intervjubok med amerikanska krigsveteraner heter, ej att förväxla med The Good war som handlar om samma sak.
Bokvalet måste därför ske med samma precision som en prickskytt väljer sitt mål, som bokförlaget Penguin uttrycker det på sin topplista (som toppas av Ian Kershaws biografi Hitler). Här är tre skönlitterära klassiker som passar utmärkt att trycka i handen på valfri tonåring, alternativt läsa själv.
Visst går det att ifrågasätta även detta urval. Ditlevsens bok handlar väl noga räknat inte om kriget. Varför är inte Hans Falladas Ensam i Berlin med? Eller någon av de hundratusentals böcker om ämnet som jag inte läst? Allt slutar med moment 22. Vilka böcker om kriget tycker du det bör tillhöra allmänbildningen att ha läst? Tipsa gärna nedan i kommentarsfältet!
Liv och öde av Vasilij Grossman
Den som har haft lyckan att få vara reporter ute på fältet vet att plötsligt, efter sidor och sidor med citat, iakttagelser, trivialiteter så inser man att det jag just antecknade sammanfattar hela situationen. De raderna kommer du sedan att bygga hela din artikel på, och ibland också din värld – för du har i det ögonblicket fångat något som är ärligt mot sanningen i den upplevda verkligheten och mot det mänskliga tillståndet i stort.
Liv och öde är sida efter sida med sådana insikter och det är inte underligt att storheter som historikern Anthony Beevor (författare till bland annat boken Stalingrad) har hyllat Grossmans verk som den viktigaste skönlitterära boken om andra världskriget.
Jag såg människor förintas av en ondska som var lika vacker och mänsklig som det kristna idealet.
Grossman följde som frontreporter för armétidningen Röda Stjärnan med den sovjetiska armén från försvaret av Moskva via gatustrider i Stalingrad till utrotningslägren i Nazityskland. Det han upplevde då blev råmaterialet till boken.
Grossman vågar i Liv och Öde sätta ett moraliskt likhetstecken mellan Stalins Sovjet och Hitlertyskland. Han ser hur ”ett evigt, oavbrutet, direkt eller maskerat övervåld är totalitarismens grundval, eftersom människan inte frivilligt avstår från frihet”, inte ens för att skapa lyckoriken. En tvivlande lägerfånge utbrister: ”Jag såg människor förintas av en ondska som var lika vacker och mänsklig som det kristna idealet. Jag såg hela byar gå under av svält, jag såg bondbarn dö i Sibiriens snö, jag såg tågen från Moskva, Leningrad och Rysslands alla städer frakta hundratals och tusentals män och kvinnor till Sibirien – människor som blivit stämplade som fiender av det samhälleligt godas stora, ljusa idé. Idag är det den tyska fascismens väldiga fasa som drabbat världen. Luften fylls av de dödsdömdas klagorop och stönanden. Himlen har svartnat, solen har släckts av röken från kremeringsugnarna. Men också dessa förbrytelser – så oerhörda att något liknande aldrig har skådats – sker i det godas namn.”
Liv och öde bedömdes vara så kontroversiell att när Grossman hade skrivit klart boken 1960 konfiskerade den hemliga polisen i Sovjetunionen, KGB, manuskriptet. Först efter Sovjetunionens fall kunde boken publiceras, och blev då en jättelik succé.
I likhet med Grossmans förebild Krig och fred av Tolstoj (som jag skrivit om tidigare i Kvartal) skapar Liv och Öde med sitt myllrande persongalleri en bild av det väldiga Ryssland i en tid då allt ställdes på sin spets. En tid då en människa kan inse att meningen med allt inte är Guds, partiets eller statens rätt utan hennes ”blygsamma egenart”, rätten till att tänka, känna och leva individuellt.
Liv och öde kom ut som storpocket på svenska 2008 och går att beställa från bibliotek eller begagnad från sajter som Bokbörsen.
Anthony Beevor har även tillsammans med Luna Vinagradova satt samman Grossmans dagboksanteckningar från fronten till boken Reporter i krig.
Gift, av Tove Ditlevsen
När Tove Ditlevsen kommer hem berättar hennes make Ebbe att han har fått kontakt med motståndsrörelsen och ska utbildas till frihetskämpe. ”Ingen tror längre på deras seger, inte efter nederlaget vid Stalingrad”, säger Ebbe. Tove svarar irriterat: ”Jag struntar i om du vill leka rövare och soldater”. Hon har annat att tänka på. Amningsfrigiditet! Tanken på att riskera tappa sexlusten fyller henne med skräck.
Efter kriget uppstod ett behov hos de ockuperade folken att skriva om historien och dela in befolkningen i en heroisk motståndsrörelse och en liten klick quislingar. Sanningen är snarare att många tänkte som Ditlevsen: ”Utanför står den onda komplicerade världen, som vi inte klarar av och helst vill dra oss undan.” Det gick också an i de länder där ockupationen inte var så brutal, som i Danmark och Norge.
Bjerke skrev den bästa deckaren
Ibland blir verklighetsflykten närmast övertydlig, som i André Bjerkes deckare De dødes tjern från 1942. Världen står i brand men när Bjerke talar om en invasion så handlar det inte om tyskarnas sådan av Norge, utan av törstiga kulturmänniskor som ramlar in på hemmafest i Oslo. Här ska mordgåtor lösas med hjälp av de senaste psykoanalytiska teorierna! Kriget kan möjligen anas i symbolistisk form: det åskar och blixtrar en hel del över de drömtydande ungdomarna. Bjerkes deckare, skriven under pseudonymen Bernhard Borge, är fortfarande en av de bästa och mest hejdlöst underhållande i sin genre, men det är inte den som kommer med på min lista (eller jo, det gjorde den ju) utan den danska skandalomsusade diktaren och författaren Tove Ditlevsens självbiografiska bok Gift som kom i pocket 2019 (Natur & Kultur).
Upprörd och äcklad över hur motståndsrörelsen behandlar angivare och kollaboratörer.
Gift är ett omedvetet porträtt av Danmark under tiden för kriget ur en ung kvinnas perspektiv. Vem har tid med Hitler när det finns kultur, sex och relationer? Det är först mot krigsslutet som situationens allvar uppenbarar sig för Tove. Hipo-män, dansk uniformerad hjälppolis åt tyskarna, skjuter efter hennes vännina Tutti, som rusar in och berättar att Morten är död. Den unge författaren Morten skulle lära sig hantera en revolver, men instruktören råkade skjuta honom i hjärtat.
Vad hände med Ebbes ”rövarlek” då? Några dagar senare kommer han hem blek om nosen och säger att han inte vill vara med längre. Han är upprörd och äcklad över hur motståndsrörelsen behandlar angivare och kollaboratörer. Vår ungdom tog slut med ockupationen, konstaterar Ditlevsen.
När de allierade segrar kan krigstidsspriten ”Pulimut” äntligen bytas ut mot äkta vara. ”Vi dansar, jublar och roar oss, men den världshistoriska händelsen tränger inte riktigt in … Vi river ner mörkläggningsrullgardinerna och trampar sönder dem. Vi beter oss som om vi var väldigt lyckliga, men det är vi egentligen inte. Tutti sörjer fortfarande Morten, Lise och Ole ska gå skilda vägar, och Sinne har just flyttat ifrån Arne, som är så olycklig för det att han ligger till sängs dygnet runt. Nadja, som alltid är ute efter en man och alltid får tag i fel sort, försöker lägga an på Ebbes bror Karsten, som passar henne lika bra som en ring i näsan. Själv tänker jag på min abort och måste alltid räkna ut hur gammalt det barnet skulle ha varit nu. Vi har allesammans misslyckats med något.”
Så kunde också triumfens stund kännas.
Är detta en människa, av Primo Levi
Om man ska läsa en bok om förintelsen så är hans Är detta en människa ett gott val.
1944 arresterades kemisten Primo Levi i norra Italien efter en tafflig insats som motståndskämpe. Han deporterades i en överfylld låst vagn till lägret Auschwitz i Polen. Det var transport 174 000. Efter en selektering, där barn, gamla och svaga – totalt 550 – skickades till gaskamrarna, hamnade han och 96 män i slavarbetsläger. Direkt efter ankomst tatuerades siffrorna 174 517 in på hans arm, eftersom ”bara människor är värda att ha ett namn”. Nu hade han blivit reducerad till ett arbetsdjur i väntan på att även han skulle skickas till slakt.
Det fanns en Auschwitzsnumrens makabra vetenskap, lärde han sig. De mellan 30 000 eller 80 000 var överlevande från gettona i Polen, bara några hundra vid det laget. Man skulle akta sig för att ge sig in i affärer med någon med nummer på 116 000 eller 117 000, dessa har reducerats till ett fyrtiotal, men det var sluga greker från Saloniki. De med höga nummer däremot var lättlurade noviser som man kunde få att byta tre brödransoner mot en sked. Efter fem månader räknades de som överlevt i Levis nummerserie redan till veteranerna. Vissa, som slutnummer Null Achtzehn, 018, verkade ha glömt att han någon gång haft ett namn. ”När han ser på något ger han intryck att vara tom inuti, likt kvarlevorna av vissa insekter som man vid kanten av en damm hittar hängande i en tråd mellan ett par stenar”. Numret skulle visas upp för att få bröd och soppa.
Numret var också ett varsel om att tyskarnas plan var att döda dem allihopa. ”Härifrån får ingen slippa ut som med beviset etsat i huden skulle kunna delge världen den onda nyheten om vad människor vågat göra med människor i Auschwitz.” Ja, hur var det möjligt? Han skriver i förordet att många enskilda eller rentav hela folk kan, mer eller mindre medvetetet, komma att betrakta varje främling som en fiende. Ofta utgör dessa känslor inte grunden för något tankesystem. Men när detta senare blir fallet, då finns koncentrationslägret vid slutledningskedjans ände. Monster existerar, men de verkligt farliga är de vanliga människorna, funktionärerna, som är beredda att lyda utan att ifrågasätta.
Monster existerar, men de verkligt farliga är de vanliga människorna som är beredda att lyda utan att ifrågasätta.
Minnesfragment från Dantes Den gudomliga komedin hjälpte honom att hålla fast vid sin mänsklighet, ”som en trumpetstöt, som guds röst som för ett ögonblick gör att han glömmer var han är”:
Considerate la vostra semenza:
Fatti non foste a viver come bruti,
Ma per seguir virtute e cooscenza.
Betänk ert ursprung, ni blev inte födda
Att leva som de oskäliga djuren
Men till att söka efter dygd och kunskap.
Levis författargärning blev en motståndshandling. Alla hans skrifter kom att kretsa kring förintelsen, även Periodiska systemet, som Royal Institution of Great Britain utsett till den bästa boken om naturvetenskap någonsin.
Han kräver att läsarna ska berätta om det som har hänt: ”Jag anbefaller er dessa ord … Upprepa dem för era barn. Eller ert hem må förstöras”, diktade han.
Idag 76 år senare är Levis budskap fortfarande alltför aktuellt. I Kina skickar kommunistpartiet misshagliga befolkningsgrupper till läger, för tvångsarbete och övergrepp. Och i Europa behöver väljarna komma fram till hur de ska kunna hantera gnisslande mångkulturella samhällen utan att falla ner i rasistiska tankesystem.
Levi skrev Är detta en människa? för att nå ”inre befrielse”, men depressionerna fortsatte att jaga honom. Han var tyngd av överlevarens skam och av insikten att fascismens krafter öppet eller under förklädnad överlevt sitt nederlag i andra världskriget. Det fanns de som förnekade Förintelsen! Primo Levi dog 1987 efter ett fall från tredje våningen. Dödsorsaken är angiven som självmord. På hans grav är ett vittnesmål inristat i sten, siffrorna 174 517.