Låt oss hoppas att de som drömmer om ett annat svenskt valsystem håller ögonen på kaoset i Storbritannien. Gräset är inte nödvändigtvis grönare på andra sidan kanalen.

Minns ni den djupa konstitutionella krisen i Sverige? Den pågick enligt uppgift ungefär mellan 2014 och 2019.

Statsvetare, journalister och både aktiva och avsuttna politiker tävlade i att beskriva hur ohyggligt svårt och komplicerat det parlamentariska läget var, i det ”nya politiska landskapet”.

Det svåraste läget sedan andra världskriget! Sedan demokratins genombrott!

Det diskuterades på fullt allvar om valsystemet måste ändras, för att möjliggöra bildandet av starka regeringar. Eller av regeringar över huvud taget.

En högst övergående kris

Alltihop var lite märkligt. För en utomstående kunde det lätt framstå som att hela ”krisen” handlade om att de liberala partierna i Sverige inte ville välja mellan två uppenbara alternativ: Att söka stöd för en borgerlig regering hos Sverigedemokraterna, eller att i stället acceptera Socialdemokraternas upprepade inbjudan till samarbete.

(Jag försökte själv påpeka denna omständighet ett par gånger, bland annat här och här.)

Historien tycks också ge oss utomstående rätt. När de liberala partierna i fråga väl satte ned foten, efter ett crescendo med fyra månaders Monty Python-fars i talmanskorridoren, var den konstitutionella krisen plötsligt över. Så snart januariöverenskommelsen undertecknats tystnade pratet om att byta valsystem – och det ska vi nog vara glada för.

Drömmen om London

När drömmar om ett nytt och bättre valsystem luftas är det ofta något i stil med det brittiska som efterfrågas: så kallade enmansvalkretsar, där det största partiet i en valkrets får valkretsens enda mandat.

Tanken är att det ska gynna stora, breda partier framför små. Det ska bli lättare för ett parti eller en samordnad partiallians att nå egen majoritet i parlamentet, och således kunna bilda en stabil och handlingskraftig regering.

Decemberöverenskommelsen var i praktiken ett försök att införa ett sådant system i Sverige, bakvägen. Den föll, men drömmen om ett enklare liv i riksdagen dog inte för det.

I stället för stabilitet: Moras

Entusiasmen för enmansvalkretsar, och för det tvåpartisystem som antas följa ur det, är inte helt lätt att begripa. Särskilt inte när den kommer från krafter som ser sig som den goda ordningens försvarare.

Ett par snabba blickar ut i västvärlden ger snarare vid handen att oresonlighet, radikalisering och politisk instabilitet är alltmer återkommande drag där systemet tillämpas.

I USA driver en kraftfull polarisering Republikanerna och Demokraterna allt längre ifrån varandra. I Frankrike har båda den gamla ordningens kraftfält, Mitterands vänster och de Gaulles höger, brutit samman och lämnat fältet åt Emmanuel Macron och radikalhögern.

Och så har vi det här med Storbritannien.

Brexit på svenska

I London handlar de akuta problemen förstås om EU-utträdet, men bakgrunden är större än så. Brexithärvan är snarare en konsekvens av systemets dysfunktionalitet.

Om vi gör ett halsbrytande tankeexperiment och försöker överföra den samlade brittiska situationen till Sverige hamnar vi i något i stil med följande:

Det rödgröna samlingspartiet har tagits över av en inre falang motsvarande ungefär Vänsterpartiet, och leds numera av Lars Ohly. Stora delar av både partiet och den egna väljarkåren är djupt kritiska till denna omständighet, men de har i praktiken ingenstans att ta vägen eftersom De rödgröna är den enda kraft vänster om mitten som har realistisk chans på riksdagsmandat.

Samtidigt, på andra sidan, plågas det regerande borgerliga samlingspartiet (motsvarande ungefär M/KD) av utmaningen från Sverigedemokraterna. SD har visserligen inga platser i riksdagen, och små utsikter att nå mer än en handfull i Skåne, men det kan räcka med att de stjäl 8-10 procent från De borgerliga för att De rödgröna ska bli största parti i tillräckligt många valkretsar.

Lars Ohly kan ha egen riksdagsmajoritet inom räckhåll, utan att egentligen vinna något på egen hand.

Med tydlighet mot väggen

Det får inte ske, resonerar De borgerliga. SD-rösterna måste vinnas tillbaka.

Här pratar vi alltså inte om att äta köttbullar med Jimmie Åkesson eller att köpa budgetstöd med några köttben i gränspolitiken – SD måste göras så onödigt att de inte tar några borgerliga röster alls, och allra helst lägger ned verksamheten. Kosta nästan vad det kosta vill.

Förskjutningen mot kanterna gynnar förstås det centerliberala partiet, men i och med valsystemet är det högst osäkert om deras 15-20 procent leder till särskilt många riksdagsstolar. Åtminstone från utanför Stockholms innerstad.

Få vågar ens gissa hur riksdagen skulle kunna se ut efter ett val. Det troliga är dock att inget parti får egen majoritet, trots valsystemet, vilket blir extra bekymmersamt eftersom varje kompromiss nu likställs med högförräderi.

Inget kan göras. Vilket bara gör alla ännu argare.

En tråkig men funktionell modell

Ett halsbrytande tankeexperiment, som sagt. Men ärligt talat: Är det verkligen så osannolikt att det skulle bli något liknande som utspelade sig i Sverige, om bara möjligheten gavs?

Det proportionella system som tillämpas bland annat här i de nordiska länderna, med sina låga spärrar och många partier, är förstås inte perfekt. Det kan vara stökigt, segt och frustrerande, både att titta på och att verka i.

Det är fullt med halvtrista kompromisser, men just detta framstår också alltmer som systemets stora fördel. Eftersom ingen har realistisk chans att få egen majoritet inser de flesta, politiker som väljare, att kompromisser måste ske. Därför sker de också, förr eller senare.

Att fler röster räknas i parlamentet, och att partier faktiskt har råd att gå tillbaka i val utan att riskera att utraderas, bidrar förmodligen också till ett allmänt bättre humör.

Lösning utan problem

Så, nej – nu när till och med de gamla allianspartierna har börjat acceptera sakernas parlamentariska tillstånd är det svårt att se något problem i svensk politik som ett annat valsystem skulle kunna lösa.

De problem som faktiskt finns är dessvärre betydligt knepigare än så.