Tiggeriförbud fungerar – i Danmark

Erfarenheterna från Danmark visar att detta inte stämmer. Först en ögonvittnesskildring – där jag själv är ögonvittnet. Jag flyttade från Stockholm till Köpenhamn vintern 2015 och upplevde då en påtaglig skillnad. Jo, här fanns förstås också en del tiggare, här fanns tidningsförsäljare, här fanns många som drog omkring och länsade papperskorgarna på pantflaskor, här fanns kriminalitet kopplad till östeuropeiska EU-medborgare. Men känslan i centrala Köpenhamn var en helt annan än den i Stockholm. Det satt inte människor på knä eller i skräddarställning med en pappkopp framför sig precis överallt. Nattetid låg det inte folk och sov i prång och uppgångar, på trottoarer och under broar. Det kändes tryggare och trevligare. Och det är det som är syftet med de danska förbudet, inget annat. Det finns flera argument mot tiggeriförbud som förtjänar att tas på allvar och noga övervägas. Men att förbud ändå inte stävjar tiggeriet är inte ett av dem.

Danmark har haft förbud mot tiggeri ända sedan 1800-talet, minst. Under välfärdsstatens tillväxtår lades mest energi på sociala insatser riktade mot dem som låg i farozonen. Men de senaste tio åren har tyngdpunkten återigen skiftat eftersom det växande antalet tiggare i stor utsträckning är av utländsk härkomst och inte omfattas av välfärdspolitikens ambitioner. Fram till i somras gick det till så här: Om polisen såg en person tigga, utfärdades ofta en varning, om upprepat beteende noterades fick personen en villkorlig dom och först tredje gången kunde tiggaren hamna i fängelse, en vecka i normalfallet. Så långt gick det i verkligheten ganska sällan.

Under det gångna året steg återigen antalet tiggare, liksom i många andra europeiska storstäder, varför regeringen snabbt drev igenom en straffskärpning i juni. Den som nu ertappas med ”utryghetsskabende tiggeri” kan dömas till två veckors fängelse utan någon föregående varning. Redan i slutet av juli dömdes också en kvinna efter upprepade domar till utvisning.

För att tiggeri ska betecknas som ”utryghetsskabende” ska det ha skett på buss eller tåg, på buss- eller tågstation, framför livsmedelsbutiker eller längs med gågator. En översikt av sommarens första tjugotalet domar visar att särskilt vikt lagts vid att personen betett sig på ett sådant sätt att ”förbipasserande inte kunnat undgå att ta ställning till den tiggande”. I klartext: att sitta vid en ingång, skramla med mynt, söka ögonkontakt eller säga några ord. Precis det där som gör att man av anständighetsskäl känner sig tvingad att titta på tiggaren, besvara den eventuella hälsningen samt besluta sig för om man ska lägga några slantar i koppen eller inte. Precis det där som väldigt många tycker är väldigt jobbigt att behöva möta och hantera flera gånger varje dag.

Polisen har gjort riktade insatser mot det slags platser som särskilt nämns i lagen. Och som sagt, det fungerar. Redan i slutet av september bedömde Sten Bo Pedersen, chef för hemlöshetsenheten i Köpenhamns kommun, att antalet utländska tiggare blivit avsevärt färre igen.

Exakt hur många utsatta EU-migranter som uppehåller sig i Danmark är svårt att veta. Det nämns uppgifter om allt från 300 till 1 000 personer i Köpenhamn – där de allra flesta av migranterna finns. Enligt uppgifter från fältarbetare känner sig många mer stressade och pressade efter straffskärpningen. Fler än tidigare samlar pantflaskor, en del begår mindre stöldbrott, några ägnar sig åt grövre brottslighet, somliga beger sig sannolikt till Sverige eller Norge. Men det finns inte direkt något som talar för att antalet skulle ha fallit märkbart sedan lagen skärptes.

Likväl, i jämförelse med Sverige och Norge är EU-migranterna betydligt färre i Danmark. Även om den svenska polisen har börjat agera mer resolut mot illegala bosättningar, är tillvaron hårdare i Köpenhamn än i Stockholm. Utöver själva tiggeriförbudet infördes för några år sedan även ett förbud för alla helt eller devis offentligfinansierade organisationer att ge husrum åt personer utan danskt personnummer. Chansen att få en sängplats och en varm dusch på ett härbärge är följaktligen väldigt liten.

Precis som i flyktingpolitiken har de danska regeringarna under hela 2000-talet sett till att ha stramare regler och mer avvisande signalpolitik än övriga skandinaviska länder. Så trots Danmarks geografiska läge, med landgräns mot kontinenten, har antalet asylsökande och inflödet av fattiga EU-migranter sammantaget varit lägre än i Sverige och Norge. Skälet till den konsekventa politiken är förstås en stor uppslutning kring åsikten att storleken på invandringen helt och hållet bör anpassas efter det danska samhällets integrationsförmåga. Och majoritetsuppfattningen är också att det offentliga rummet i första hand är till för medborgarna, att de har rätt att förvänta sig att där är rent, snyggt, tryggt och trevligt.