Är invasionen av Ukraina ett ”totalt krig” som skiljer sig från andra konflikter som skakat Europa sedan det kalla krigets slut?
– Rent militärt syftar den till att skapa ”chock och fruktan”. Den är en vändpunkt med tanke på de militära medel som satts in och på hur den sköts politiskt. Ryssland, som är permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, första rangens rymd- och kärnvapenmakt, angriper nu hela Ukraina, åtta år efter att ha annekterat Krim och destabiliserat Donbass. Sedan 2014 för Ryssland framför allt osynliga krig, det vill säga krig på en lägre nivå än väpnad konflikt, med indirekta medel. Det som karaktäriserar den ryska krigföringen från och med nu är hybridkrig: cyberattacker, desinformation, specialoperationer, militära påtryckningar – samtidigt som man låtsas föra diplomatiska samtal – och invasion på marken i stor skala av grannlandet Ukraina.
Vladimir Putin hotar alla länder som kommer i hans väg med ”konsekvenser som de aldrig tidigare har skådat i sin historia”. Genom detta sänder den ryske presidenten ett direkt hot om att använda kärnvapen, men hintar också om hot mot rymden och på haven.
Är hotet reellt?
– Absolut. Först och främst för ukrainarna som slåss för sin stats överlevnad och oberoende. Vidare har det här kriget flera konsekvenser, framför allt förändrar det reglerna för hur man kan använda kärnvapen. För Frankrike är kärnvapnet ett vapen man aldrig tar till. För andra länder däremot, som Ryssland, är kärnvapendoktrinen något som utvecklas sedan många år. Man kan tänka sig ”kärnvapenslag”, det vill säga ett taktiskt användande av vapnet. Syftet är också att få oss att tänka ett steg längre, det vill säga på ”konsekvenser av aldrig tidigare skådat slag”.
I november 2021 sköt Ryssland ned en av sina egna gamla satelliter i omloppsbana med en precisionsmissil för att visa att man från och med nu är beredd på ett krig även här. Samtidigt demonstrerar de att man inte längre går med på att få sitt territorium övervakat av väst.
Det verkar som om Kreml har för avsikt att bete sig i Ukraina som man gjort i Tjetjenien och Syrien.
Vilka skulle konsekvenserna bli för oss av x antal nedskjutna satelliter, vilket skulle göra oss blinda och döva? Eller vilka konsekvenser skulle förstörelsen av till exempel 20 procent av de kablar som ligger på havsbottnarna och överför information få?
Det vet vi inte.
Blev du förvånad över den ryska offensiven?
– Jag blev inte förvånad av invasionen, men däremot av dess kraft och omfång. Målet är uppenbarligen att terrorisera ukrainarna så att de lägger ned vapnen omedelbart. Men det sker inte. Det andra målet är att skrämma väst så att vi också lamslås. Men det sker inte heller. Det tredje målet är att få med det ryska folket i ett krig de inte valt. Här är det svårt att få en uppfattning om vad som händer.
Vad som är slående är ökningen av operationer utanför Rysslands gränser alltsedan Georgien. Det verkar som om Kreml har för avsikt att bete sig i Ukraina som man gjort i Tjetjenien och Syrien. Ryssland drömmer om att likt amerikanerna kriga för att få på plats ett ”regimbyte” alltmedan väst ser på. Och samtidigt fångas man i en spiral av händelser där en logik om ett begränsat krig övergår i en logik om ett totalt krig.
Kommer detta att leda till en ny fas i de internationella relationerna?
– Jag tror det. Det är en kris och en vändpunkt för det internationella systemet därför att den påverkar jämvikten inte bara i Europa, utan i hela Eurasien som sträcker sig från Brest till Vladivostok. För Ryssland är Ukraina en krigsskådeplats bland många andra. Västs interventioner avslutades i Kabul i augusti 2021 då amerikanerna lämnade. I FN:s säkerhetsråd har Rysslands agerande i Ukraina inte fördömts av vare sig Kina, Indien eller Förenade Arabemiraten. Här kan vi dessutom notera att Kina och Indien är Frankrikes ”strategiska allierade” i Stillahavsområdet.
Kampen om global dominans mellan USA och Kina accelererar.
På sikt kan närmandet mellan Kina och Ryssland egentligen bara fördjupas i och med västs sanktioner mot Moskva. Genom att vilja annektera Ukraina blir Ryssland mer och mer beroende av Kina som ett ekonomiskt, finansiellt och teknologiskt alternativ. Början på denna nya fas är ett europeiskt invasionskrig, sorgligt klassiskt, men utan tvivel gäller det samtidigt konkurrerande geoekonomiska koalitioner, liksom en omorganisation av maritima, finansiella och dataflöden.
Med en ökad rivalitet i styrkeförhållandena?
– Kampen om global dominans mellan USA och Kina accelererar. På grund av Rysslands krig i Ukraina tvingas USA att hålla två fronter öppna, den i Kinesiska sjön och den som löper mellan Östersjön och Svarta havet. Deformationen av styrkeförhållandena mellan USA, Kina och Ryssland fortsätter indirekt att störa regionala jämvikter, även i Mellanöstern och i Afrika. Från och med år 1972 närmade sig Washington Peking för att försvaga Moskva, och från och med 2008 försöker Moskva närma sig Peking för att försvaga Washington.
Men man måste samtidigt ha hela situationens komplexitet klar för sig då det finns många ömsesidiga beroenden. Under det kalla krigets tid var det socialistiska blockets och västländernas ekonomier mycket litet sammanflätade. I dag är västs ekonomier mycket mer ihopvävda, i första hand med Kinas men även med Rysslands.
Därur uppstår behovet av kontroll över kuster och hela kontinenter. De största spänningarna finns i Östersjöområdet och kring Svarta havet (baltstaterna, Moldavien, Ukraina, Georgien) som gränsar direkt till Ryssland. På Stillahavssidan handlar det om Kinesiska sjön. Taiwan, Nord- och Sydkorea samt Japan ligger i friktionszonen. Här kan man även påminna om försvarsalliansen Aukus (Australien, Storbritannien och USA) som kallar sig själva för ”maritima demokratier”. Vi ser också en geostrategisk utmaning både vad gäller land och hav, vilket gör att både Ryssland och Kina bygger upp sina flottstyrkor.
Skulle en eventuell framgång för Putin i Ukraina kunna locka Xi Jinping att försöka sig på en liknande operation i Taiwan, eller åtminstone öka trycket?
– Apropå Taiwan säger kineserna: ”Ett land, två system.” Vad gäller Ukraina påstår Putin: ”Två länder, ett folk.” Det här betyder egentligen samma sak: integration med våld. Tidsaspekten är däremot inte densamma. För Peking är återföreningen en fråga om tålamod. För Putin handlar det om möjligheten att utnyttja en svaghet i västs strategi.
En annan skillnad är respektive lands diplomatiska position i förhållande till Taiwan. Kina liksom Ryssland vill slå tillbaka mot det västerländska inflytandet i de internationella organisationerna och de gör det genom att hitta former bortanför detta inflytande. I Europa verkar det som om Kina använder sig av Ryssland som en ideologisk murbräcka för att försvaga den transatlantiska länken. Men västs starka motreaktion håller på att förändra spelplanen på global nivå.
Kan vi skönja gränserna för ett nytt kallt krig?
– Det ordvalet leder tanken felaktigt mot den sovjetisk-amerikanska konfrontationen. Om vi bortser från Nato så finns det inga militära block; det vi kan se är geoekononomiska koalitioner som dessutom varierar och delvis överlappar varann. Det som står på spel är kontrollen över den globala produktionsapparaten i en kontext av ökande klimatutmaningar och en allt snabbare insamling av data på en global nivå.
Ingen ifrågasätter det kapitalistiska systemet, men kampen om dominansen över det är brutal mellan Kina och USA.
Varför är Ukraina så viktigt för Putin?
– Den ryska strategin, också under Sovjettiden, har som grundval att alla hot kommer från väst. Till detta kommer alltsedan Sovjetunionens kollaps rädslan för att se Rysslands gränser reducerade till Moskvarikets. För att återuppbygga skyddszonen i form av områden och länder, liksom för att ta tillbaka sin stormaktsstatus, måste man även hitta tillbaka till en “slavisk union” – här ingår Ryssland, ”Lillryssland” (Ukraina) och ”Vitryssland” (Belarus) – länder som var imperiets stomme även under Sovjettiden.
Genom att knäcka Ukraina skapar Putin en ny rysk tragedi.
Dessutom finns en sorts nedlåtenhet för att inte säga förakt från de ryska eliternas sida gentemot Ukraina som ur deras synvinkel styrs av ett tiotal fullständigt korrumperade (och därför möjliga att manipulera) oligarker. Något som blir ännu enklare i deras ögon då nationen Ukraina inte ens existerar. För Kreml är Ukrainas önskan om demokrati endast en följd av västs påverkansoperationer. Men det pågående kriget håller på att visa Kreml att man inte kan tvinga fram ett slaviskt broderskap med bomber. Ukraina måste till varje pris försvara sig för sin fortsatta existens.
Var går gränsen för Putin? Kommer han fortsätta med Georgien eller Moldavien?
– Vad gäller Ukraina så handlar det enligt Putin om att ”demilitarisera” landet innan man ”avnazifierar” det, det vill säga man måste bryta ned det med alla till buds stående medel. Vilket alltså betyder att hans nyimperialistiska dröm snabbt kan övergå i en identitär mardröm. Genom att knäcka Ukraina skapar han en ny rysk tragedi.
Putin är en realistisk ideolog som följer sina historiska fantasier samtidigt som han hela tiden håller koll på styrkeförhållandena. Han har visat att han kan göra långa strategiska uppehåll. Efter att ha annekterat Krim 2014 och sedan stöttat separatisterna i östra Ukraina har han, steg för steg under åtta år, förberett invasionen. Nu beror allt på kort sikt på ukrainarnas motstånd och på medellång sikt på effekterna av västs sanktioner.
Krig följer aldrig en utstakad linje utan medför alltid paradoxala följder för alla inblandade parter. Om Putin lyckas få en lydregim på plats och även om situationen då förblir instabil så blir budskapet klart: Det jag nu har gjort i Ukraina kan jag fortsätta med i Moldavien, Georgien eller Centralasien. Gentemot baltstaterna är hans läge annorlunda eftersom de är med i Nato. Men han kommer förmodligen pröva västs enighet med cyberattacker och annat, men utan att gå över den gräns som utlöser Natos artikel fem och som innebär omedelbar ömsesidig hjälp. Allt detta under hotet om att använda kärnvapen och med militär närvaro i Östersjöområdet. De neutrala länderna Finland och Sverige närmar sig nu Nato öppet.
Men som bossarnas boss hemsöks Vladimir Putin av tanken att få sluta sina dagar på samma sätt som överste Gadaffi.
Vladimir Putin har gett Nato dess raison d’être tillbaka i Europa. Men man får aldrig glömma bort att även Kreml behöver Nato för att motivera sin organisation av makten där militär och säkerhetspolis är ryggraden. Den ryska statens stomme är armén.
Är Putins makt i Ryssland absolut?
– Det finns inte längre någon riktig maktfördelning i Ryssland. Den exekutiva, den lagstiftande och den dömande makten har slagits ihop. Dessutom kontrolleras militär och ekonomi av presidenten. Scenen då det ryska säkerhetsrådet samlades den 21 februari visade detta med all önskvärd tydlighet.
Dagens Ryssland styrs av en president – tsar, historiker och gammal KGB-agent – och hans 49 bojarer. De senare kan man dela upp i de 14 medlemmar av säkerhetskommittén vi då såg förödmjukade, och de 35 oligarkerna som kallades in lite senare. Putins budskap är enkelt: Jag skriver rysk historia och ni står alla i skuld till mig, särskilt när det kommer till era egna förmögenheter.
Men som bossarnas boss hemsöks Vladimir Putin av tanken att få sluta sina dagar på samma sätt som överste Gadaffi.
Översättning: Karin Stensdotter