Känner du att du passar in? Då är du en del av problemet. Folkhögskoleläraren Therese Malmberg berättar om hur det är att göra ”Teflontestet” – en övning som ingår i den normkritiska pedagogiken som har blivit en del av utbildningsväsendet. Hon frågar sig om granskning och bevakande av varandra på detaljnivå kan gynna trygghet och inkludering.

Utbildaren hade noggrant spaltat upp alla kategorierna i kolumner på whiteboardtavlan: trosbekännelse, hudfärg, sexualitet… Nu vände han sig mot oss med pennan i handen och ett uppmuntrande leende. Det var dags att redovisa våra personliga svar. En efter en förväntades vi gå fram och ange om vi upplevde oss privilegierade eller ej.

Övningen i fråga kallas Teflontestet och ingår i den normkritiska pedagogiken. Testet utvecklades runt 2004 av Louise Andersson. Hon har bland annat arbetat som enhetsledare på Riksutställningar, en numera nedlagd förvaltningsmyndighet. I kapitlet Tricky business! i boken Normkritisk pedagogik. Makt, lärande och strategier för förändring från Centrum för genusvetenskap i Uppsala beskriver hon själv övningen som ett verktyg för att medvetandegöra oss om våra egna privilegier. Teflontestet beskrivs som ett slags självskattningstest där man ska värdera om man ”sällan”, ”ibland” eller ”ofta” upplever friktion utifrån olika positioner, till exempel kön eller funktionalitet. Att sällan uppleva friktion, eller motstånd, indikerar att man passar in och är en del av normen. Louise Andersson menar att friktion kan vara alltifrån diskriminering och våld till obehag eller nonchalerande.1 När man har fyllt i testet brukar man ofta få diskutera och jämföra resultatet med varandra i smågrupper. Slutligen noteras alla svaren på en whiteboardtavla för att ge en tydligare bild av vilken slags kompetens, det vill säga erfarenhet, som finns eller saknas i gruppen.

Rekommenderad av skolverket

Det här var för nu ungefär tio år sedan. Det var inte första gången jag fortbildats eller utbildats i normkritisk pedagogik. Och det blev långtifrån sista gången jag fick utföra Teflontestet. Min upplevelse av dessa workshopar är ungefär densamma. Erbjudanden om att delta i olika slags normkritiska fortbildningar eller föreläsningar ges väldigt ofta till skolor. Sedan 2009 har Skolverket rekommenderat just normkritisk pedagogik för att skapa en mer inkluderande skola samt motverka diskriminering och trakasserier. Samma år genomförde nämligen Skolverket en studie med titeln Diskriminerad, trakasserad, kränkt? Resultatet av studien var bland annat att man ville att normkritisk pedagogik skulle ingå i lärarutbildningarna och att fortbildningar skulle ges till verksam skolpersonal.2 Inom andra slags utbildningsformer, såsom studieförbund och folkhögskolor, har den normkritiska pedagogiken också vunnit mycket terräng under 2000-talet. Men jag, som en gång var intresserad av dessa perspektiv, oroas nu istället oftare av dem.

Ett rituellt självrannsakande som påminner en hel del om de maoistiskt medvetandehöjande samtal som delar av vänstern och radikalfeministerna ägnade sig åt på 70-talet

Begreppet normkritisk pedagogik är svenskt och växte fram ur feministisk queerpedagogik runt millennieskiftet. Istället för att bara lära sig tolerera det som avviker från normen, vill man kritisera hur själva normaliseringen sker. Syftet är att bli medveten om och förändra maktstrukturer som finns i samhället.3

Det finns flera influenser till queerpedagogiken, den som senare blev känd som normkritisk pedagogik, men den främsta kommer från poststrukturalisten Michel Foucault. Han kritiserade upplysningsfilosofins tro på att man med förnuftet skulle kunna uppnå tillstånd fria från förtryck. Människans användande av vetande är, enligt Foucault, också en maktutövning och makten producerar även vetande. I vetenskaperna kategoriseras världen och utövar makt i olika institutioner, såsom skolan. Fokus finns här på den normaliserande, eller disciplinerande, makten. Om den repressiva makten tvingar människor att göra vad de inte vill, så är den normaliserande makten det som konstruerar vad vi ser som normalt och mer önskvärt att göra. Det här fungerar genom att avvikande perspektiv utesluts.4 De normkritiska pedagogerna vill lyfta fram dessa marginaliserade narrativ för att destabilisera normerna.

Tillbaka till Teflontestet. Det börjar alltså med att man inventerar sina egna upplevelser på jakt efter något obehagligt att exponera. Den normkritiska pedagogiken kan rymma reflektion över direkta hot och trakasserier, men det är lika gärna de små handlingarna man dissekerar. Mikrohandlingar anses ofta mer avgörande för den normaliserande makten. Jag har väl i princip inte svårt att under övningen komma upp med en hel drös situationer där personer uttryckt sig eller betett sig stötande. Men jag har också lite svårt att se hur detta granskande och bevakande av varandra på detaljnivå ska gynna trygghet och inkludering. Exponerandet av privatliv i semi-offentliga miljöer är snarare bekymmersamt och särskilt när det privata infogas i en redan färdig ideologisk mall för hur det ska förstås. Om jag känner mig obekväm med det upplägget, kan jag bara gissa hur pressande det skulle kunna vara för en ung person som jagar såväl gruppens acceptans som goda betyg. Det blir inte bara kontroll av personers beteende utan också personers känslor inför beteendet. Det är ett rituellt självrannsakande som påminner en hel del om de maoistiskt medvetandehöjande samtal som delar av vänstern och radikalfeministerna ägnade sig åt på 70-talet.

Mest marginaliserad vinner

Problemet förvärras snabbt genom det fokus som finns på det marginaliserade perspektivet. Den normkritiska pedagogiken intresserar sig inte alls för de faktiska omständigheterna i det som sker eller för intentionen hos utövaren, utan enbart för effekterna på de som är marginaliserade. Det öppnar upp för stora och groteska problem i synen på demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet – värden som skolan och folkbildningen ska värna om. Hur marginaliserade grupper uppfattar eller påstår sig uppfatta en situation blir alltså det relevanta. Och för att vinna i denna strid gäller det att kunna presentera sig som och uppfattas som den mest marginaliserade. I praktiken kan det komma att relativisera och acceptera vissa former av trakasserier och mobbning mot vissa till synes priviligierade grupper. Den normkritiska pedagogiken ger väldigt lite möjligheter att förstå makt, eller egentligen någon del av mänsklig samvaro, på annat sätt än utifrån Foucault. För att kunna tala om situationer på ett meningsfullt sätt i normkritiska perspektiv måste de först också kopplas till det manliga och det västerländska, hedersvåld till patriarkala strukturer och etniska konflikter till postkolonialism.

Louise Andersson påpekar i sin beskrivning av Teflontestet att syftet inte är att kategorisera människor. Samtidigt understryker hon att människor med vissa erfarenheter ofta har ett slags extra känslighet om vissa saker.5 Detta slags kompetens kan dock uppvägas genom att man införskaffar sig kunskap: ”De förklaringsmodeller en person använder för att ange orsaken till de friktioner som erfars kan också se mycket olika ut. Jag gör alltså en skillnad mellan personliga erfarenheter och levd kunskap. Den levda kunskapen är som jag ser det personliga erfarenheter och upplevelser kopplade till teori och analys av maktrelationer och normer”.6 Med andra ord: Du är inte ens kompetent nog, även om du tillhör de marginaliserade rent kroppsligt, att tala om trakasserier och diskriminering innan du filtrerat dessa upplevelser genom den korrekta normkritiska läran. Mångfald av kompetens behöver alltså inte betyda mer än att olika slags utseenden vistas på samma yta. Det viktigaste kriteriet är att alla delar samma perspektiv och maktanalys.

Ett verktyg för maktutövning

Några i den normkritiska forskningen har problematiserat hur denna pedagogik utvecklats i realiteten. Janne Bromseth, som bland annat forskat i genusvetenskap på Stockholms och Uppsala universitet, framhåller i Normkritisk pedagogik – rötter och fötter att dessa problem delvis beror på missuppfattningar om poststrukturella teorier. Hon menar vidare att lärandeprocessen måste få vara självreflexiv och öppen utan att forcera mot ett färdigt mål.7 Men de normkritiska aktivisterna har i högsta grad politiskt formulerade mål som eftersträvas. Om det inte är möjligt, som Foucault menar, att med kunskap frigöra sig från maktutövning och förtryck så gäller det förstås också normkritikerna. Normkritisk pedagogik blir på många sätt ett gott exempel på det slags disciplinära makt Foucault ville kritisera. Teorierna produceras inom universitet och högskola varefter de också utövar makt i alla möjliga institutioner, från folkbildning till förskola till public service.8 Det leder till fler erfarenheter och iakttagelser som stimulerar ny forskning. Den makt som utövas är också normaliserande och den exkluderar. Den exkluderar dem som inte begagnar sig av det rätta normkritiska språkbruket. Normkritisk pedagogik må synliggöra en massa olika slags tänkbara maktutövningar – men aldrig den egna.

Noter

  1. Andersson, Louise (2010) Tricky business! Bromseth, Janne & Darj, Frida (red) Normkritisk pedagogik. Makt, lärande och strategier för förändring. Uppsala: Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet, s 259, 263ff
  2. Skolverket (2009) Diskriminerad, trakasserad, kränkt? Barns, elevers och studerandes uppfattningar om diskriminering och trakasserier. Rapport 2009:326. Stockholm: Skolverket, s 101
  3. Bromseth, Janne & Darj, Frida (2010) (red) Normkritisk pedagogik. Makt, lärande och strategier för förändring. Uppsala: Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet
  4. Foucault, Michel (2017) Övervakning och straff. Lund: Arkiv Förlag
  5. Andersson, Louise, s. 264, 266f
  6. Ibid, s.267
  7. Bromseth, Janne (2019) Normkritisk pedagogik – rötter och fötter, Björkman, Lotta & Bromseth, Janne (red) Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar och möjligheter, Lund: Studentlitteratur AB, s 41-68
  8. https://kvartal.se/artiklar/nar-kritik-av-normkritiken-bryter-mot-normen/