Tankar kring påskupploppen

En strävan att se bra ut har påverkat möjligheten att vara bra.²

Resultat av en längre process

Denna problematik har nu återigen aktualiserats. Det är viktigt att inte se det kaos och våldsyttringar mot polis i Linköping, Norrköping, Rinkeby, Örebro, Landskrona och Malmö påsken år 2022 som enskilda företeelser. Att tillståndsgivna allmänna sammankomster under påsken år 2022 inte kunde genomföras, att ett flertal poliser skadade sig och att det blev omfattande egendomsskador är ett polisiärt misslyckande. Det är polisledningen som ska lastas för polisens del i detta.

I en rapport som publicerades år 2021³ konstateras att det finns ett antal strukturella problem inom Polismyndigheten som får stora negativa effekter för polisens verksamhet. Den gav många exempel på att polisen har stora problem när det gäller sättet att organisera och utföra sin verksamhet och som ökade resurser till polisen, ny utrustning eller förändrad lagstiftning inte kommer att lösa.

Göteborgskravallerna och dialogpoliskonceptet

Protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg år 2001 ledde till omfattande egendomsskador och att många demonstranter och poliser skadade sig. Något som närmast skulle kunna betecknas som ett nationellt trauma satte press på polisen att utveckla sina metoder. Det ledde till att Polisen utarbetade en särskild polistaktik (SPT). Innan dess tillkomst förekom ofta omfattande konfrontation mellan polisen och olika grupperingar. Förutom stora kostnader gav det upphov till skador både på polispersonal och demonstranter.

Andra länder har med intresse tagit del av det svenska dialogkonceptet…

Polisen visade med anledning av den kritik som riktades mot deras agerande en förmåga att tänka igenom sin egen roll, och de vidtog åtgärder för att minska risken för konfrontationer. En viktig del i detta var att personalen fick en god inblick i de konfliktreducerande principerna, att polisledningen strävade efter att följa dessa principer samt utvecklingen av dialogpoliskonceptet. Det medförde att svensk polis ur ett internationellt perspektiv blev framgångsrik i att hantera folksamlingar och kunde minimera våldsamheter och skador.

Andra länder har med intresse tagit del av det svenska dialogkonceptet, och detta har utgjort en inspirationskälla för att utveckla andra poliskårers hantering av folksamlingar.⁴

En forskare uppgav att hon hade hoppats på en fortsatt metodutveckling av SPT-konceptet i Sverige och menade att det hela tiden finns ett behov att utveckla polisens arbete, eftersom verkligheten som polisen ska hantera förändras. När SPT-konceptet utvecklades var forskare med och utvärderade polisens arbete vid särskilda händelser. Detta upphörde under 2010-talet och reflektionen kring särskilda händelser försämrades.

Nyss nämnda forskare fann att det blev väldigt känsligt att kritisera polisens sätt att agera inom ramen för SPT-konceptet. Inom Polismyndigheten finns numera en ovilja att reflektera kring polisens roll som delaktig i problemen.

En sådan reflektion har tidigare visat sig vara en viktig framgångsfaktor för utvecklingen av polisens metoder. I hög grad anställdes personer från nationella insatsstyrkan som chefer på den nationella operativa avdelningen. De har en djup kunskap inom vissa områden, men en mycket begränsad kunskap och erfarenhet inom andra områden – bland annat den brottsförebyggande verksamheten.

Den form av brottsförebyggande samverkan under kommenderingar som dialogpoliserna ansvarade för och som gick under beteckningen bikupan existerar inte längre. I bikupan ingick koordinatorer från olika typer av medverkande organisationer som tillsammans med polisen under demonstrationsdagen gemensamt försökte verka för att våld och egendomsskador undveks eller minimerades.

En tillbakagång till tidigare sätt att arbeta

Flera polisanställda pekade på att det var oroväckande att ny SPT-personal verkade få sämre utbildning i de konfliktreducerande principerna, i kombination med att erfaren SPT-personal minskade i antal. Polischefer gav dessutom intrycket av att inte bara ha sämre kunskap om de konfliktreducerande principerna utan verkade även i praktiken fästa allt mindre vikt vid dessa. Viktiga delar i dialogpoliskonceptet övergavs och underrättelsearbetet fick en starkare roll.

I en rapport från 2019 framfördes att hårdare tag i stället för att tillämpa de konfliktreducerande principerna kommer att leda till ökade skador och betydligt större kostnader för att hantera olika former av opinionsyttringar och politiskt våld mot meningsmotståndare. I rapporten framkom att polisen är på väg tillbaka till den situation som man arbetade sig ur, när den nya taktiken infördes.

Användning av tårgas går exempelvis helt emot den grundläggande tanken i SPT-konceptet om differentiering, eftersom användningen av detta drabbar alla personer på en plats.

Polisledningens ansvar

Ansvariga inom Polismyndigheten har ignorerat varningar om ett framväxande olyckligt förhållningssätt bland viss polispersonal, och problemet med att ett repressivt agerande och hårda tag har fått ett stort utrymme i Polismyndighetens styrning.  I två rapporter från 2018 respektive 2019⁵ påtalades att inriktningen riskerar att leda till ett ökat hat mot polisen och andra statliga institutioner.

Trots att jag under två enskilda möten med rikspolischefen hade flaggat för risken för en sådan utveckling och att rapporterna fick stor spridning inom Polismyndigheten uppgav polisledningen att man var oförberedda för ett nytt beteende där personer i folksamlingar var ute för att skada och döda polispersonal. Det går att dra paralleller till det så kallade passkaoset som uppstod under vintern/våren 2022, där det också fanns information som polisledningen inte tog höjd för.

Om och om händer samma sak. Polismyndigheten riktar in sig på att försvara sitt agerande där tillämpandet av olika kommunikationsstrategier har en central roll.⁶ Ett sådant agerande är tydligt även efter händelserna under påsken 2022.

Våldsamheter i socioekonomiskt utsatta områden

Polispersonalens agerande har stor betydelse för händelseutvecklingen både på kort och lång sikt i de utsatta områdena. Min forskning riktar in sig på hur polisen kan utveckla sin verksamhet. Det finns därför en risk att det kan uppfattas som om jag menar att det huvudsakligen är Polismyndighetens fel att vissa förhållanden råder i socioekonomiskt utsatta områden.

Poliserna kommer i sina bilar, hoppar ur, visiterar och drar iväg igen. Ibland tar de med sig någon av ungdomarna i bilen, ibland inte.

Det påstås ibland att polisen är brutal och trakasserar människor utan grund, vilket en del hävdar bland annat är en bidragande faktor till bilbränder och angrepp mot blåljuspersonal. En timme innan omfattande bilbränder uppstod i Västra Götaland i augusti 2018 skickades exempelvis ett videomeddelande till en tidning där en maskerad person meddelade: ”Behandla oss som djur och vi ska bete oss som djur.”⁷

Under valrörelsen 2018 intervjuades olika personer i media. En kvinna från Hammarkullen i Göteborg menade att bilden av förorten är alldeles för negativ och det bara är när polisen kommer som hon känner sig otrygg. Hennes vänner instämde. Hon förklarade det med att poliserna kommer i sina bilar, hoppar ur, visiterar och drar iväg igen. Ibland tar de med sig någon av ungdomarna i bilen, ibland inte. Poliserna har en hård attityd, berättade kvinnan.⁸ Polisens dåliga beteende i förorterna är ett återkommande tema i olika typer av medier, där det framförs en uppfattning att poliser trakasserar ungdomar på måfå.⁹ En del har betonat att ett större antal poliser inte kommer att göra dem som bor i förorten tryggare eftersom uniformen för många blivit en symbol för övergrepp, brutalitet, trauman och utanförskap. Att politiker proklamerar att lösningen är hårdare tag riskerar att leda till fler rekryteringar i kriminella miljöer, där våldspotentialen ökar i stället för minskar. Det har påtalats att föraktet, rädslan och besvikelsen mot polisuniformen är starkare än någonsin i förorten.¹⁰

Vid intervjuer som jag genomfört i socioekonomiskt utsatta områden i olika delar av Sverige återkommer samma typ av kritik mot polispersonals agerande. Det handlar för det första om en bristande interaktion mellan polispersonal och ungdomar, där poliser sällan har kontakt med ungdomarna utom när de gör ingripande mot dem. Detta har också bekräftats av polispersonal som arbetar i vissa socioekonomiskt utsatta områden. En arbetsledare på en fritidsgård satte ord på kritiken genom att göra en liknelse mellan två fångvaktare i ett fängelse och en fotpatrull i ett socioekonomiskt utsatt område.

Många poliser som fotpatrullerar uppträder som fängelsevakter. De går i rask takt genom området och ger intryck av att vara på väg mot ett visst mål. De går inte i lugn takt och pratar med folk. Känslan är att poliserna inte är trygga utan osäkra. Det finns en del poliser som anges ha en annan inställning och beteende. Vid intervjuer framgår också att de flesta poliser inte besöker fritidsgårdar alls eller i mycket liten utsträckning. När så sker uttrycker flera personer som intervjuats att poliserna sällan är kontaktsökande utan i stället verkar vara inriktade på att ge direktiv eller att få uppslag på begångna brott (till exempel titta i papperskorgar eller där personer som rest sig suttit).

Jag har under deltagande observation även sett exempel på det motsatta och även att poliser försökt att prata med ungdomar som stått vid centrum eller utanför fritidsgårdar. Inte sällan var dessa ungdomar mycket svårpratade. Jag har också funnit att det kan vara stora skillnader mellan olika lokalpolisområden i hur man valt att arbeta och vilken kontakt man har med ungdomar och övriga lokalsamhället. Polisens arbete verkar fungera bättre i en del områden än i andra.

En annan form av återkommande kritik är att polisen genomför kontroller utan urskiljning. Skötsamma ungdomar och vuxna stoppas och kontrolleras. Intervjuer pekar på att det är vanligt att poliser mer eller mindre slentrianmässigt kontrollerar ID på samtliga i bilar som stoppats, och det genomförs kroppsvisitationer och PL 20§ (genomsök fordon) på personer som inte haft något med polisen att göra tidigare.¹¹ Detta väcker agg och misstro mot polisen hos personer som från början haft en positiv inställning till polisen. Vid en intervju påstods att polisen till och med vid ett tillfälle hade stoppat och genomsökt ett tjänstefordon från socialtjänsten som framfördes av fältpersonal. Ett annat vanligt förekommande tema som kommit upp vid intervjuer är en dålig attityd från poliser och olika former av felaktiga beteenden vid ingripanden.

Hårda tag får lätt motsatt effekt

Att poliserna blir tuffare kan få en motsatt effekt. Forskning har visat att tryck och anklagelser kan göra att personer och grupper blir mer extrema.¹² Likaså har det i forskningsstudier framkommit att de som upplever att poliserna själva bryter mot lagen, diskriminerar, använder makt på ett felaktigt sätt eller på annat sätt uppträder oetiskt påverkas i sin egen vilja att följa lagar och regler. En sådan upplevelse gällande polisen inverkar negativt inte bara på synen på polisen, utan också på andra samhällsinstitutioner.¹³ Budskapet ”sätta hårt mot hårt” är ett retoriskt grepp men en sådan inriktning blir lätt hårt mot mjukt, där polisens agerande bland annat kan stärka gängidentiteten i löst sammansatta gäng.¹⁴

Just risken att polisens agerande kan medverka till att skapa en social identitet, med en antipolishållning hos en samling individer, är välkänt. Polisers beteende kan därmed bidra till att en konflikt eskalerar.¹⁵

Samtidigt är det viktigt att poliser agerar mot brottslighet för att polisen och andra samhällsaktörer ska få legitimitet i de utsatta områdena genom att visa att samhället bryr sig om dessa områden. Ett annat förhållande som bör betonas är att polisens ingripandekapacitet och ett repressivt agerande är en förutsättning för att dialogpoliskonceptet ska fungera, där de som följer demokratins spelregler ska gynnas, medan de som bryter mot dem genom ett våldsamt agerande ska förlora på detta.

Men polisens beteende måste vara förutsägbart och kan i efterhand behöva förklaras. Det gör att dialogpoliskonceptet även inbegriper våldsamma situationer. När det gäller upploppen i påsk och de senare beslut som togs om att förbjuda samma arrangör bidrog Polismyndigheten till att visa att våld lönar sig för att se till att någon, vars åsikter men ogillar, inte ska få göra sig hörd.

Polispersonalen får otillräcklig utbildning

I konfliktsituationer är det av största betydelse att poliser har en god förmåga att kommunicera och, om så behövs, en hög förmåga att bruka våld på ett väl avvägt sätt. Dessutom måste poliser ofta under stress fatta beslut utifrån ett bristfälligt beslutsunderlag. En studie visade att ett flertal av polisutbildningens praktiska moment snarare skulle kunna definieras som ”prova-på-tillfällen” än som övningar som syftar till att befästa kunskaperna. De nyutexaminerade polisernas förmåga behöver därför utvecklas genom fortbildning.

Många poliser får överhuvudtaget inte någon årlig utbildning i polisiär konflikthantering, och för dem som fått utbildning har det årliga antalet timmar inte nått upp i det föreskrivna minimiantalet.

Rikspolischefen berömde i mars 2021 i SVT Agenda Polismyndighetens sätt att ge personalen förutsättningar att agera i våldssituationer, men Polismyndigheten levde fortfarande inte upp till den beslutade absoluta lägstanivån för årlig utbildning i polisiär konflikthantering (POLKON). Många poliser får överhuvudtaget inte någon årlig utbildning i polisiär konflikthantering, och för dem som fått utbildning har det årliga antalet timmar inte nått upp i det föreskrivna minimiantalet.¹⁶

Extra utbildningstid har dessutom inte tillförts för att öva moment att hantera extrema våldssituationer, vilket strider mot framtaget beslutsunderlag. Vidare tar inte Polismyndigheten höjd för det kompetenstapp som uppstått när polispersonal inte fått den årliga fortbildning som bedömts som nödvändig för att kunskapsnivån inte ska sjunka.

Sammanfattningsvis har Polismyndigheten inte gett polispersonalen tillräckliga förutsättningar att erhålla en ”acceptabel kompetensnivå inom ett område som är avgörande både för polisers arbetsmiljö men också medborgarnas rättssäkerhet och Polismyndighetens trovärdighet”.¹⁷ En instruktör i polisiär konflikthantering sammanfattade Polismyndighetens agerande med: ”Det är fullkomligt vansinnigt”.¹⁸

Det kan uppfattas som anmärkningsvärt att Polismyndigheten under flera år frångått den absolut minsta mängd årlig fortbildning som myndigheten själv angett som nödvändig för att polispersonal ska upprätthålla en acceptabel kunskapsnivå. Detta inom ett område som man uttrycker är avgörande för polisers arbetsmiljö, medborgarnas rättssäkerhet och Polismyndighetens trovärdighet.

Strukturella problem som får konsekvenser

De brister hos Polismyndigheten som åskådliggjordes i påsken upplopp måste ses i ett större sammanhang. I rapporten Hur skyddar och stärker Polismyndigheten föreställningen om sin effektivitet? åskådliggörs ett flertal strukturella problem inom polisen som påverkar hur myndigheten organiserar och bedriver sin verksamhet. Konsekvenserna av detta exemplifierades genom beskrivningar från olika verksamhetsfält, såsom arbetet med organiserad brottslighet, trafiksäkerhetsarbetet och utredningsverksamheten. Rapporten följdes av en rapport om kriminalteknikernas arbete i polisregion Syd och därefter en rapport om polisens passhantering.

I och med att Polismyndigheten har en stor påverkan på de förklaringar som förs fram i media kring olika problem har polisen lyckats förmedla ett budskap som gjort att den politiska diskussionen koncentreras till helt andra frågor än hur polisen nyttjar tilldelade resurser.¹⁹ Att problem förklaras med att de beror på externa faktorer och inte på myndighetens sätt att organisera och bedriva verksamhet är ett mycket vanligt förfaringssätt från Polismyndighetens sida.²⁰ Det finns ett stort behov av ett perspektivskifte i den politiska diskussionen.

Den ensidiga fokuseringen på att ökade resurser till Polismyndigheten, ändrad lagstiftning och att ny utrustning är lösningen, måste nyanseras. I stället behöver diskussionen i högre grad handla om hur Polismyndigheten använder tilldelade resurser.