Är universella mänskliga rättigheter nästa spricklinje i politiken?

Den där självklarheten, skulle jag snart förstå, var inte så självklar. På senare år har framför allt Storbritanniens uttåg ur unionen manifesterat att det finns potenta politiska rörelser i Västeuropa som tycker alldeles tvärtemot och kräver nationalstatens suveränitet. Till internationalisternas oerhörda vrede. För visst medförde utträdet mycket krångel, men ursinnet som riktades mot landet som ville bli sina egna herrar igen handlade också om att den europeiska efterkrigstidens största ideologiska projekt hade ratats. 

Det är samma ilska som drabbade Danmarks migrationsminster Mattias Tesfaye (S) härom veckan när han besökte Europaparlamentet för att försvara den danska migrationspolitiken.¹ ”Hur kan du sova om natten?” undrade den holländska parlamentarikern Sophie in ’t Veld, medlem i den liberala gruppen ”Renew Europe”. Och hon var inte ensam, många andra parlamentariker var väldigt arga. Det skenbara skälet är dels att Danmark har dragit in uppehållstillståndet för några hundra syrier som kommer från Damaskusområdet. Myndigheterna anser att de inte längre har skyddsbehov, men eftersom det inte finns något avtal med Syrien om återvändande hamnar de personer som inte reser tillbaka självmant i ett slags limbo. Dels förespråkar Danmark ett system med asylcenter utanför Europas gränser och önskar i förlängningen att det ska bli omöjligt att söka asyl på plats i Europa. Något konkret försök har ännu inte gjorts, men Danmark diskuterar frågan med olika länder i Afrika. 

Liknande idéer har förhandlats i EU tidigare, men utan att ge upphov till sådan ilska.² För det är kanske inte enbart själva innehållet som upprör, utan att lilla Danmark så obesvärat går sin egen väg. Tesfaye, fullständigt oberörd av ilskan, hade till och med mage att säga att han hoppades att Danmark skulle inspirera fler länder att ompröva den asylpolitik som idag leder både till att människor drunknar i Medelhavet och att många som inte alls har skyddsbehov kommer hit och låtsas vara flyktingar. ”Ett moraliskt lågvattenmärke” ansåg den gröna politikern Tineke Strik, ”En mardröm” förkunnade svenska Malin Björk (V).

Den där ilskan intresserar mig.

 Är överstatlighet imperialism?

Den konservative statsvetaren Yoram Hazony skriver i sin bok Virtue of nationalism (nyss utgiven på svenska av den nationalkonservativa tankesmedjan Oikos) om två paradigm som står mot varandra: imperialism och nationalism.³Han menar att alla strävanden efter att skapa stora, överstatliga konstellationer i grunden är en form av imperialism, också om det är sammanslutningar som präglas av liberala principer och demokratiskt beslutsfattande. När abstrakta idéer ska sammanfoga vitt skilda samhällen och kulturer slutar det förr eller senare i förtryck av olika slag. Han hävdar i stället att relativt homogena nationer, där det finns en historisk, språklig och kulturell samhörighet, är den mest naturliga politiska entiteten.

Man kan förvisso ifrågasätta Hazonys användning av ordet imperalism, som enligt Svensk ordbok betyder: ”utrikespolitik som är in­riktad på behärskning av om­råden (långt) utan­för de egna gränserna”. När grannländer i Europa frivilligt väljer att avsäga sig delar av sin suveränitet i utbyte mot de fördelar de anser ett överstatligt samarbete kan medföra så är det inte direkt samma sak som när europeiska länder styckade upp Afrika mellan sig på 1800-talet. Men hur som helst, låt oss för diskussionens skull acceptera Hazonys bruk av ordet imperialism.

Att landet främst är till för en viss etnisk grupp, och att självförsvar är den allt övertrumfande principen, retar gallfeber på dem som menar att kärlek till etnisk mångfald och villkorslös bekännelse till mänskliga rättigheter är den enda sant civiliserade grunden för ett samhälle.

Hazony skriver om hatet mot dem som ifrågasätter den imperialistiska idén. ”Alla” vet ju att civiliserade, demokratiskt sinnade människor i sitt innersta önskar att det inte fanns några nationsgränser, och att alla folk på hela jorden hörde ihop som i en enda stor familj. Huruvida gemensamma lösningar alltid är bättre än olika och konkurrerande alternativ är för många, som en gång för mig, enbart en retorisk fråga. När då civiliserade, demokratiskt sinnade personer kommer fram till något annat, orsakar det en enorm vrede bland internationalisterna, eller imperialisterna, som Hazony kallar dem. 

En tanke jag aldrig tänkt, men som Hazony lyckas framställa som fullt rimlig, är att hätskheten i den västerländska kritiken mot Israel drivs av antinationalism snarare än antisemitism, som många påstår. Israel är en demokrati, med medborgare som till stor del har sina rötter i Europa. De borde alltså veta bättre! Veta bättre än att gå sin egen väg, att sätta sina egna intressen före internationella konventioner. Att landet främst är till för en viss etnisk grupp, och att självförsvar är den allt övertrumfande principen, retar gallfeber på dem som menar att kärlek till etnisk mångfald och villkorslös bekännelse till mänskliga rättigheter är den enda sant civiliserade grunden för ett samhälle.⁴

Men den villkorslösheten kan nationalister inte gå med på.

Konservativ kritik mot människorättsdomstol

För närvarande diskuteras ett förslag i Storbritannien om att göra om Human Rights Act (HRA) i syfte att kunna utvisa grova brottslingar även om de har fru och barn i landet – något som i dag ofta stoppas med hänvisning till just HRA. Dessutom vill Storbritannien genom förändringen lägga ett större avstånd till Europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg och signalera att de ingalunda anser sig bundna av domslut därifrån.⁵ Oxfordprofessorn i juridik Richard Ekins anser att lagen rentav borde skrotas. På den konservativa nätpublikationen Unherd skriver han att britterna hade rättigheter innan HRA. Det är brittiska lagar som ger rättigheterna, lagar som upprätthålls av fria och självständiga brittiska domstolar. Det finns inget behov av någon särskild människorättsstadga, menar han.⁶

Det är ett resonemang som skurkstater över hela världen helt säkert applåderar. Men det understryker bara poängen. Om det inte finns ett styre och en politisk tradition som värnar individens frihet och rättigheter, så spelar det ingen roll med en läpparnas bekännelse. Kinas och Rysslands engagemang i FN:s råd för mänskliga rättigheter har ju inte medfört att ryssar och kineser åtnjuter de fri- och rättigheter som de enligt konventionerna har rätt till.

Det är här den moraliska skiljelinjen mellan nationalister och internationalister friläggs: Vem ska avgöra hur de mänskliga rättigheterna ska uttolkas? 

Rättegången i höstas mot den tidigare danska migrationsministern Inger Støjberg är intressant i sammanhanget.⁷ Hon dömdes till fängelse för att ha skiljt minderåriga flickor från deras makar under flyktingkrisen, utan att först göra en individuell prövning – vilket lagen kräver på grund av internationella konventioner. För även i Danmark, som ju gärna går sin egen väg, blir domen hård mot den som kringgår lagen. I sitt passionerade försvarstal framställde Støjberg sig själv som den som stod upp för flickornas trygghet och integritet. Hon illustrerade Ekins poäng, och gjorde en dygd av sitt lagbrott. 

Jag tror att det är här striden kommer att stå framöver. Det är här den moraliska skiljelinjen mellan nationalister och internationalister friläggs: Vem ska avgöra hur de mänskliga rättigheterna ska uttolkas? Ska det ske genom att nationella lagar anpassas efter internationella konventionstexter – eller kommer fler nationalstater, likt Storbritannien, i framtiden kräva att både få tolka och själva avgöra hur avvägningarna bör se ut, också när landets intresse av att skydda sina medborgare kan komma att väga tyngre än utländska medborgares mänskliga rättigheter?

Det är inte en fråga som kommer att särskilja de nationalpopulistiska partierna från de övriga, utan oenigheten kommer att löpa rakt igenom såväl europeisk borgerlighet som socialdemokratin vad det lider.

Støjberg dömdes, men vann en politisk PR-seger.