Strategin har visserligen justerats, denna gång av politiker, men även de nya skarpare råden tar hänsyn till medborgarens rätt att leva i en demokrati. Även under pandemitiden.
Svenskar accepterar med jämnmod den självklara sanningen att öppenhet har sina konsekvenser, både goda och mindre tilltalande.
Sveriges vägran att införa stränga restriktioner och begränsa individens frihet med förbud och böter har nyligen beskrivits som ”en institutionaliserad ansvarslöshet” av Jens Stilhoff Sörensen (Kvartal 17/11), men den kan också ses som en konsekvent och stoisk inställning till frågor kring öppenhet i civilsamhället. Stoisk eftersom det verkar som att svenskar accepterar med jämnmod den självklara sanningen att öppenhet har sina konsekvenser, både goda och mindre tilltalande. Detta behöver dock inte vara följden av ett helt medvetet ställningstagande. Låt oss titta närmare på andra kulturella faktorer som kanske har spelat en roll här.
Ingen konsensus med resten av världen
Sverige är inte bara mer radikalt än stereotypen om mellanmjölkslandet men också ett land av paradoxer eftersom det är både starkt individualistiskt och starkt kollektivistiskt. Det blir alltid svårt att avgöra vad som är mest angeläget: svenskarnas behov av oberoende och frihet eller av konsensus. Det är en blandning som kan analyseras utifrån olika perspektiv, särskilt under farsotens tid.
Är svensken en välanpassad kugge i en maskin styrd av tjänstemän? Har hela samhället lyssnat på Anders Tegnells ord som lydiga får? Hade Susan Sontag rätt då hon i sin essä ”A letter from Sweden” beskrev svenskarnas rädsla för meningsskillnader som ”little short of pathological”? Denna rädsla skulle kunna förklara bristen på stora bråk kring den svenska strategin, för det är svårt att betrakta de 22 forskarnas kritiska inlägg i DN som ett stort uppror. Etnologen Åke Daun skrev i sin bok ”Svensk mentalitet” att man i svensk kultur ”underkommunicerar olikheter i möten med andra”. Men genom att undvika nedstängning och inte kräva obligatoriska munskydd i kollektivtrafiken sätter sig Sverige på tvärs mot i stort sett alla andra länder som kämpar med covid-19 samt mot WHO. Sverige upprätthåller verkligen ingen konsensus med resten av världen.
Man kan säkert hävda då att den svenska coronastrategin handlar om individualism, om det svenska oberoendet och övertygelsen att Sverige alltid vet bättre. När det har blåst medvind har det kommit prat om att ”Vi valde rätt”1, men när siffrorna varit sämre har svenska politiker och tjänstemän förnekat2 att Sveriges vägval skulle skilja sig väsentligt från det som andra länder gjort i samma syfte.
Öppenheten verkar vara helig i Sverige
Samtidigt har den svenska strategin varit avvikande. Svenska grundskolebarn har fått sin vanliga undervisning i motsats till miljoner barn världen över och svenskar har aldrig fått uppleva hur det är att leva i ett land där nästan allt plötsligt blivit stängt. Sverige har förblivit envist fritt trots samma pandemihot som i andra länder. Som sagt tror jag att det kan handla om svenskarnas inställning till öppenhet. I civilsamhället; i naturen med allemansrätten; inom statliga institutioner och även till rikets geografiska gränser. Öppenheten verkar vara helig. Man värderar den så högt att man är redo att på ett moget sätt acceptera öppenhetens konsekvenser.
Vi vet att en sådan öppenhet kan öka hotbilden mot vissa politiker, men man accepterar det.
Denna inställning var synlig i det som inte förändrades i Sverige efter Olof Palmes död och inte heller efter Anna Lindhs död. Två mord på toppolitiker orsakade chock och sorg, men har inte förändrat den svenska synen på öppenhet mellan medborgare och folkvalda. Visst har fler politiker livvaktsskydd idag, men oftast bara i offentliga sammanhang. Och för en människa utanför Norden är det häpnadsväckande att det i Sverige räcker att skriva kulturministers namn i Google för att få information om hennes hemadress, vem hon bor med och vad hennes radhus har för värde. Vi vet att en sådan öppenhet kan öka hotbilden mot vissa politiker, men man accepterar det.
Samma inställning till öppenheten visade sig under och efter migrationskrisen 2015. Sverige var väldigt sent med att införa gränskontroller och Sveriges asylpolitik har förändrats efter krisen, men inte i grunden. Landet är fortfarande mer öppet för flyktingar än många andra EU-länder, trots att migrationskrisen har orsakat logistiska och politiska problem. Sveriges hantering av corona bekräftar detta mönster; man behåller öppenheten trots att det har sitt pris. Ett pris som man kanske undermedvetet räknat med.
Öppet samhälle viktigt för ensamma svenskar
Varför är just öppenhet i samhället så otroligt viktigt för svenskar? Handlar det om idealism? Kanske, men lika mycket kan det vara en form av freudiansk kompensation som på ett enkelt sätt kan förklaras med att om vi upplever brist av någonting kompenserar vi det omedvetet genom att satsa på något annat. Ett bra exempel på det är att i det egalitära Sverige kompenserar man det behov av hierarkier som människor inte vill erkänna med sådana lösningar som fixering vid ”rätt” adress. Din adress säger vem du är och ger dig status. Som chef är du kompis med dina kolleger, men du bor i Djursholm och det säger allt. På samma sätt kan Sveriges kompromisslösa respekt för den formella öppenheten i samhället vara en form av kompensation för det lite introverta och människoskygga draget hos svenskarna. I vetenskapliga och konstnärliga försök att beskriva den svenska själen återkommer just observationer kring dessa egenskaper. Den bilden bekräftas av statistiken och av forskning som visar att Sverige har flest ensamhushåll i världen, eller att det är här som det är svårast för nykomlingar att hitta vänner (enligt flera Expat Insider Surveys3). Det kan vara så att i ett samhälle där man upplever en viss form av ensamhet och instängdhet blir det ännu viktigare att lyfta fram en annan typ av betryggande och demokratisk öppenhet. Övertygelsen om att man lever i ett öppet samhälle blir en viktig del av ens identitet.
En avvikande lugn acceptans för döden
Då återstår dock frågan varför just svenskar kan vara så stoiska? Varför ändrade britter sin coronastrategi då det visade sig att antalet sjuka och döda växte snabbt, medan Sverige inte reagerade på ett liknande panikartat sätt och inte införde någon lockdown? En förklaring kan vara att svenskarnas inställning till döden faktiskt är avvikande. Själva det faktum att det i Sverige kan dröja en månad innan man organiserar en begravning säger något intressant. Det verkar nämligen vara så att döden inte ställer allt i livet på sin spets. Man lämnar inte sin vardag för att begrava den avlidne inom två, tre, kanske fem dagar. I stället planerar man länge och anpassar begravningens tid till den närmaste familjens och mer avlägsna släktingars almanackor. Och i svenska medier kan man regelbundet läsa reportage om sjuka människor som förbereder sig inför döden, till exempel om en cancersjuk mamma och hur hon vill tillbringa sina sista månader med barnen. Det finns ett slags lugn acceptans i dessa berättelser. Kanske har denna acceptans också påverkat hur Sverige har hanterat pandemin.
Noter
1, Se till exempel: https://www.expressen.se/nyheter/lofven-om-sveriges-strategi-vi-valde-ratt/
2, Se till exempel: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kJ75LQ/dokument-avslojar-sa-forsoker-regeringen-radda-sverigebilden
3, Se till exempel: https://www.thelocal.se/20171223/why-is-it-so-hard-to-make-friends-with-the-swedes eller: https://www.thelocal.se/20170907/sweden-ranked-worst-place-to-make-friends-againhttps:// och www.thelocal.se/20160829/unfriendly-swedes-give-expats-the-cold-shoulder
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt