Sverige. Bilden av patriarkalt tyranni.

Dagens Nyheter hör till dem som under de senaste åren drivit en kampanj mot enskilda skribenter och debattörer som ansetts sprida en negativ bild av Sverige utomlands. Att skriva eller tala om Sveriges problem internationellt har utmålats som en direkt fosterlandsfientlig handling, något som på djupet skadar nationen.

Nu gör man en annan bedömning.

”Vem skulle vilja ta emot Nobelpriset av en grupp som denna?”, skriver James Wood, litteraturkritiker på The New Yorker och verksam vid Harvard, i en kommentar till Akademiens kris i DN (19/4). Tidningen har löpande publicerat texter om Akademien på engelska, för att upplysa också den internationella publiken om de konvulsioner som pågår. Likadant i samband med Macchiariniskandalen. Och i den regering som ägnat stora resurser åt att ifrågasätta bilden av kvinnors otrygghet i Sverige, klär sig ministrar i knytblus mot den sexism som de menar genomsyrar landet, och som nu kommer till ytan i Akademien.

Det råder närmast konsensus om att konflikten inom Akademien och Sara Danius avgång som ständig sekreterare är ett utslag av sexistiska samhällsstrukturer. Detta har inte påverkats av att exempelvis (den kvinnliga) ledamoten Kristina Lugn ger en annan bild av vad konflikten mellan falangerna i grunden handlar om. Jens Liljestrand skriver i Expressen efter att ha besökt knytblusmanifestation utanför Börshuset i torsdags att Akademien har blivit ”en symbol för patriarkalt tyranni” (19/4).

”Patriarkalt tyranni” är en bild av Sverige som uppenbarligen är fullt godtagbar och till och med angelägen att förmedla inte bara i Sverige utan också utomlands – så länge tyranniet kommer till uttryck i en ursvensk elitinstitution, och inte exempelvis på ett förortstorg där kvinnor i åratal slagit larm om att de inte kan röra sig ute på samma villkor som män. Bedragaren Macchiarini beskrevs som ett utslag av problem och tillkortakommanden som präglar en hel institution med förgreningar långt in andra sfärer i det svenska samhället. Men den som bedömer att det är lika viktigt att berätta för internationella läsare om bedragare som agerar systematiskt och organiserade utifrån klanstruktur i mindre svenska städer, ofta i interaktion med lokalpolitiska makthavare, riskerar att angripas för att sprida en negativ bild av Sverige. 

Vilket påminner om att diskussionen om Sverigebilden aldrig har handlat om omsorg om landet.

Sverigebilden som slagträ i debatten och som föremål för denna regerings PR-kampanjer är en fråga om inrikes utrikespolitik: Svenska medborgare har avkrävts en positiv bild av en konkret politik – nämligen svensk migrations-, integrations- och kriminalpolitik – av politiker och journalister som investerat sin trovärdighet i just dessa frågor, och som kräver att politikens kritiker tiger om dess negativa konsekvenser. Det är därför rapporteringen om Svenska Akademien kan fortgå, i Sverige och internationellt, utan att någon kommer på tanken att göra journalister ansvariga för denna historias konsekvenser för Sverigebilden – trots att bilden av Svenska Akademien som anfrätt av sexism på ett konkret sätt riskerar Nobelprisets och därmed Sveriges anseende.

Detta har aldrig handlat om Sverigebilden för Sveriges skull.