”Vad förenar ett folk?”,  frågar sig en av huvudpersonerna, Tyrion Lannister, i slutscenen till HBO:s megasuccé Game of thrones. Hur kan ett land med så många olika folkgrupper som seriens fiktiva nation Westeros förenas?
”Är det arméer? Guld? Eller flaggor? Nej, berättelser. Det finns inget mäktigare än en stark berättelse.” 
Sverige har på relativt kort tid förändrats från ett land med en av Europas mest homogena befolkningar till ett mångkulturellt samhälle. Den berättelse vi haft om Folkhemmet, Den tredje vägen eller det tysta bondefolket som industrialiserades och slog världen med häpnad passar allt sämre för den nation som Sverige har blivit. Därför tar Kvartal nu initiativ till en serie essäer där skribenterna fått uppdraget att formulera en ny berättelse om Sverige – en berättelse om vad som kan förena de människor som idag bor inom landets gränser – oavsett om de är födda här eller på andra sidan jorden, om de bor i glesbygd eller storstad, om de är gamla eller unga. Den andra essän i serien är skriven av Gina Gustavsson, docent i statskunskap vid Uppsala universitet.

Svensk kultur är inte bara något som invandrare måste lära sig. Det är minst lika mycket något infödda svenskar själva behöver odla. För såväl demokratins som välfärdsstatens överlevnad är i längden beroende av en känsla av nationell gemenskap, menar statsvetaren Gina Gustavsson. 

Vi var på körresa i Apulien, längst ner på den italienska ”stövelklacken”. Min kör hade satt ihop ett program med traditionella svenska vårvisor och sommarpsalmer. Men bara efter någon kväll fick vi klagomål på musiken. Skulle den inte handla om glädje och skönhet, om den prunkande tid då till och med vårt nordliga land kändes lätt att leva i? Jo, visst var det så. Men sluta upp med att låta så dystra då, kom det lätt irriterat från våra värdar. Varför går allt ni sjunger i moll?

Jag tänker på den här historien var gång det görs utspel om de berömda svenska värderingarna, som oftast används synonymt med vad man lika gärna kunde kalla en demokratisk värdegrund. Eller när det från mer traditionalistiskt håll tvärtom föreslås att svenskhet minsann går längre bakåt i tiden än så, gärna till varpa och valborre.1 Båda dessa synsätt på vad svensk identitet egentligen handlar om skjuter nämligen förbi målet.

Italienarnas oförståelse inför vår sång hade ytterst lite att göra med huruvida de delade våra svenska värderingar. Vemodet i ”Vårvindar friska” och ”Uti vår hage” är alltför diffusa för att platsa på någon värderingslista. Och i den mån det nu går att nagla fast själva budskapet hos en del av dessa älskade körstycken så ligger detta långt ifrån de svenska värderingar vi oftast hör om i debatten. Att allt kött är hö och blott herrens ord förbliver, som ”En vänlig grönskas rika dräkt” avslutas med, stämmer ju inte särskilt väl överens med den demokratiska reformismen, till exempel.

Men inte heller berodde våra italienska värdars oförståelse på att de saknade flera generationers erfarenhet av svenska traditioner. Hade de bara vistats i Sverige i ett år så hade de antagligen förstått vad som nu gick dem förbi. Men den som aldrig genomlevt en svensk vinter, hört talas om en vårdepression, eller våndats mitt i den soligaste sommarkväll över tanken på det snart falnande ljuset, kommer förmodligen aldrig att begripa varför vi sjunger så sorgset om sommaren.

Vemodet är helt enkelt en del av den svenska kulturen. Och till skillnad från hur det ofta låter i debatten så är en sådan, som Katarina Barrling Hermansson klokt påpekat, inte synonymt med en värderingslista.2 En nationell kultur är både mer omfattande och djupare känslomässigt förankrad än så. Den innefattar ritualer och symboler, genom vilka värderingarna ges liv och mening. Och den har ofta sin alldeles egna tonart.

Liberal nationalism, mer än en teori om invandring

Den gemensamma kulturen spelar en central roll i den liberala nationalismen, vars filosofiska såväl som psykologiska förutsättningar jag ägnat de senaste åren åt att utforska. I förstone kan visserligen liberal nationalism låta lika motsägelsefullt som ”en vänlig rottweiler”, som min kollega David Miller i Oxford brukar notera.3 Men här föreligger vare sig någon filosofisk eller historisk motsägelse. Som Björn Östbring nyligen redogjort för här i Kvartal är det fullt möjligt att förena liberala ideal med en dos nationalism. Det är därför inte så konstigt att flera framstående liberala tänkare och politiker genom historien också har företrätt just en sådan kombination. 4

Östbring menar att den liberala nationalismen svarar på ”Sveriges problem” i dag. Men enligt mig handlar den teorin om mycket mer än de utlandsfödda och deras integration.

Jag vill därför istället lyfta fram de insikter som den liberala nationalismen bär på i förhållande till den icke-invandrade majoriteten. Svensk kultur är nämligen inte bara något som nytillkomna måste lära sig. Det är minst lika mycket något infödda svenskar själva behöver odla. Liberal nationalism har alltså implikationer inte bara för migrations- och integrationspolitiken, utan också för skol- och kulturpolitiken.

Men låt oss först backa bandet. Varför behöver vi alls någon form av nationell identitet? Kan det inte räcka med den konstitutionella patriotismen, alltså det avskalade, strikt politiska medborgarskapsideal som förordats av den tyske filosofen Jürgen Habermas? Vari ligger problemet med att, för att använda en annan av Millers metaforer, betrakta nationen ungefär som en livbåt fylld av slumpmässigt utvalda medmänniskor som tvingas dela ens öde i stunden, men förhoppningsvis bara kortvarigt?5

Svaret är att vi inom landets gränser gör så mycket mer än att söka överleva i stunden. Vi delar resurser via välfärdsstaten. Vi förväntar oss att människor efterföljer lagar som deras politiska motståndare ibland har stiftat och att de i viss mån engagerar sig demokratiskt för det gemensamma. Vi värnar kulturminnen, utrotningshotade blommor och landskap för gångna men kanske mest framtida generationers skull. Och vi hoppas att de flesta inte fuskar till sig vad de kan ur den gemensamma potten så fort de ges en sådan möjlighet.

Men allt detta kräver tillit och någon slags känsla av samhörighet. Det är i grunden känslan av att man delar något, något som förenar även politiska eller klassmässiga fiender, som gör att vi accepterar demokratiska nederlag och regler som inte gagnar oss själva eller vår lilla grupp gelikar. På det sättet, menar liberala nationalister, är såväl demokratins som välfärdsstatens överlevnad i längden beroende av en känsla av nationell gemenskap. I alla fall i nuläget, eftersom vi ännu inte har några välfungerande demokratier eller omfattande välfärdssystem på en högre nivå än den statliga.

Den övergripande nationella identitetens psykologi

I en rad experiment har man kunnat se att den som påminns om en gemensam nationell identitet, till och med bara genom att få se en bild på landets flagga, också blir mer benägen att dela med sig av sina resurser. Det gäller även när hinduiska indier ombeds dela sina resurser med muslimer, eller när vita amerikaner tillfrågas om hur villiga de är att bekosta åtgärder som riktar sig till afroamerikaner. Den övergripande nationella identiteten är alltså ett viktigt verktyg för gruppöverskridande solidaritet. Och den verkar även kunna stärkas av andra symboler än flaggan. I Schweiz blir den som visas en bild på ett typiskt alplandskap både mer tillitsfull och mer benägen att betala skatt.6

Tyvärr har ingen undersökt just dessa samband i Sverige än. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med data på individnivå. Men mina egna studier av Nederländerna, som på många sätt liknar Sverige, visar att en stark upplevelse av nationell anknytning även där tenderar att föra med sig en starkare solidaritet. Detta gäller speciellt de som David Goodhart skulle kalla för ”någonstansare”, som anser grupptillhörighet och trygghet vara extra viktigt, medan de tenderar att uppfatta olikhet och förändring som hotfullt.7 Detta samband håller dessutom även när vi kontrollerar för en mängd olika bakgrundsfaktorer. Man kan inte förklara bort resultaten med skillnader i ålder, kön, utbildning, inkomst eller ideologisk självplacering på höger-vänster-skalan. Graden av solidaritet beror verkligen delvis på styrkan i den nationella anknytningen.8

I en liknande studie, som även innefattar USA, har jag dessutom kunnat visa att nationell anknytning och stolthet leder till både mer mellanmänsklig och politisk tillit. Andra har också kunnat se att dessa aspekter av nationell identitet leder till högre politiskt engagemang och mer förståelse för ens politiska motståndare.9

Nationell anknytning och stolthet måste dock särskiljas från nationell chauvinism: övertygelsen att ens eget land skulle vara bättre än andra. En sådan uppfattning eroderar tvärtom solidariteten, tilliten och det politiska engagemanget. Det är psykologiskt förståeligt. Nationell chauvinism handlar ju inte egentligen om hur starkt man upplever sin egen grupptillhörighet. Snarare utgörs det av ett omdöme om andra, att de skulle vara sämre än man själv och ens landsmän. Från den socialpsykologiska forskningen vet vi dock att ett sådant agg mot utomstående inte automatiskt korrelerar med att man bryr sig mer om de egna. Och tvärtom: Kärleken till den egna gruppen för inte nödvändigtvis med sig avsky mot andra grupper. Människor som är stolta över sin nationella identitet tenderar , allt annat lika, att vara mindre främlingsfientliga än andra. Inte mer.10

Den samhälleliga kulturens byggstenar

Slutsatsen vi kan dra av allt detta är att det inte bara är legitimt utan även praktiskt nödvändigt att söka främja en gemensam nationell identitet med olika politiska medel. Men också att vi måste vara varsamma så att vi främjar människors känsla av anknytning till och stolthet över nationen utan att samtidigt underblåsa deras chauvinistiska böjelser.

Målet är alltså att odla en gemenskap som är tillräckligt tjock för att binda människor samman psykologiskt och samtidigt tillräckligt tunn och föränderlig för att vara tillgänglig för nykomlingar och minoriteter. De ska inte behöva göra avkall på till exempel sin tro eller sina subnationella identiteter.

Det är här vi kommer tillbaka till kulturen. Och mer specifikt till den samhälleliga kulturen, den som handlar om det gemensamma. Om den nationella identiteten skulle bygga på att man handlade på Ikea varje regnig söndag, åt ärtsoppa varje torsdag eller trodde på ”något” men inte riktigt på Gud (som de flesta svenskar säger sig göra) så skulle den helt enkelt inte vara särskilt liberal.

Allt det privata, allt som har med livsstil att göra ligger bortom den liberala nationalismens räckhåll. Den liberala nationalismen förutsätter att människor är fullt förmögna att nära flera lojaliteter och identiteter på samma gång. Den nationella måste inte övertrumfa de andra. Men den måste finnas där, vid sidan av allt det andra vi också är.

Vad, mer konkret, består då en samhällelig kulturell identitet av? Den kanadensiska politiska teoretikern Patti Lenard har föreslagit följande byggstenar: (1) kulturella markörer, (2) avgörande historiska händelser, (3) normer och sedvänjor, (4) former för politiskt deltagande och (5) kulturella värden. 11

Kulturella markörer

Har ni märkt den lilla svenska flaggan på kaffebrickan som nyförlösta kvinnor får på BB? Var gång jag berättar om detta för utländska bekanta så stirrar de på mig som om jag inte var riktigt klok. Speciellt om de fått för sig att svenskar inte skulle känna sig bekväma i sin nationstillhörighet. Men det stämmer ju inte.

Faktum är att drygt 85% av svenskarna rapporterar att de känner en nära eller mycket nära anknytning till Sverige. Den siffran än mer eller mindre identisk i USA. Flaggan är en viktig kulturell markör av detta, även om den är ett uttryck för en ”banal nationalism”, det vill säga en symbol vi blivit så vana vid att se att vi knappt ens lägger märke till den. I alla fall inte medvetet. 12

Språket är en annan och mindre banal kulturell markör. Det är själva förutsättningen för kommunikationen med andra svenskar här och nu, liksom för att vi ska kunna ha tillgång till vår poesi och våra sagor: vår Strindberg, vår Lagerlöf eller vår Khemiri. Närmare 70% i Sverige, precis som i resten av Europa, anser också att det är mycket viktigt att kunna tala svenska för att vara riktigt svensk . Det enda som slår högre är kravet på ”att respektera politiska institutioner och lagar”, som 85% anser vara mycket viktigt. Men att dela svenska traditioner eller vara född i Sverige lägger bara 25% respektive 10% lika stor vikt vid.13

Det är alltså inte midsommarstången och snapsvisorna, trots allt, som förenar svenskar. Men inte heller är det enbart de politiska institutionerna och de demokratiska värderingarna. Kulturen i form av språket spelar en central roll i den folkligt mest populära bilden av svenskhet.

Avgörande historiska händelser

Vad har vi för stora historiska händelser? Amerikanerna har sitt teparty i Boston, Lincolns tal vid Gettysburg och numera även den 11:e september. Britterna talar gärna om sin förmåga att hålla ut och ihop under andra världskriget, som ”undret vid Dunkerque” när frivilliga civila britter lyckades hjälpa militären att evakuera hundratusentals allierade soldater över Engelska kanalen.

Problemet för oss är inte att vi saknar sådana historiska händelser, utan att vi lärt oss för lite om dem för att de ska fungera som kollektiva minnen. Vi gillar visserligen att påminna oss om våra skamfläckar. Det i sig är helt i sin ordning. Vi ska och bör minnas hur samers skallar mätts och romer registrerats, hur ”promiskuösa” kvinnor tvångssteriliserats och hur vi exporterade vår järnmalm till Nazityskland.

Men ett gemensamt minne kan inte leva på skam allena. Vi behöver även hjältar, upplyftande exempel och prövningar vi genomgått tillsammans. Här skulle SVT, som Ola Larsmo nyligen påmint om, kunna följa våra grannländers exempel och satsa på en dramatisering av någon av de mångfacetterade svenska erfarenheterna från andra världskriget. Varför inte en TV-serie om vårt eget Dunkerqueska under, när 7 000 danska judar räddades över Öresund i oktober 1943, många i enkla fiskebåtar? Eller om Folke Bernadottes vita bussar? Som Larsmo också nämner skulle mer gemensam kunskap och intresse för vårt lands historia dessutom göra det svårare för mörkerkrafter att förvanska den till sin egen fördel.14

Den omfattande utvandringen till Amerika är en annan historisk källa att ösa ur. Här har vi en sårig påminnelse om den nöd och ofrihet som miljontals svenskar upplevde i vårt land bara en handfull generationer tillbaka. Detta har präglat vår syn på oss själva och även antagligen präglat vår välfärdsstat, vars första frö enligt min statsvetarkollega Karin Borevi såddes i och med den stora Emigrationsutredningen från 1907.15

Amerikafararnas livsöden har även blivit en del av kulturarvet. Jag tänker både på Vilhelm Mobergs Utvandrarepos om den obändige Karl-Oskar och på musikalen av ABBA-Björn och -Benny, som fokuserar på Karl-Oskars mer tvehågsna Kristina från Duvemåla och hur hon förgås av längtan tillbaka till hemlandet. Här smälts migrantens erfarenhet ihop med det svenska, kvinnans med det religiösa, allt samlat i Kristinas kongeniala gestalt, iförd sedligt huckle och med blicken över axeln, tillbaka mot det gamla landet.

Normer och sedvänjor

Gina Gustavsson. Foto: Uppsala universitet.

Nu närmar vi oss de hetsiga integrationsdebatter som vi ofta hamnat i på senare år i samband med handskakning, huvuddukar och böneutrop. Låt oss ta detta med att skaka hand. Ingår inte det om något i de gemensamma normer och sedvänjor vi har i den samhälleliga kulturen? Jovisst. Liksom fikandet, köandet, skålandet och den tröttsamma oförmågan att ägna oss åt det vi talande nog döpt till ”kallprat”.

Men det måste finnas utrymme för individuella avvikelser, till och med om vi som i handskakningsfallet anser att dessa stammar ur osympatiska värderingar om kön och sexualitet. Det är det som menas med att den liberala nationalismen villkoras av liberala rättigheter, av religionsfriheten liksom rätten att vara konträr, excentrisk eller rentav samhällsfrånvänd.

Den nationella kulturen hotas knappast av det faktum att det finns gott om folk som liksom jag skyr tre-fika eller ibland, säkert till mångas irritation, envisas med att småprata med kassörskan på ICA. På samma sätt kommer den att överleva det faktum att det numera finns konservativa muslimer i Sverige som vägrar att ta kvinnor i hand. Det är så normer fungerar, de är seglivade. Vi behöver inte vara så rädda för att de ska försvinna i första taget. Och hela poängen med dem, i alla fall ur den liberala nationalismens perspektiv, är ju att skapa en känsla av samhörighet. För det syftet är tvång och förbud sällsynt illa lämpade verktyg.

Däremot måste både jag och den konservative muslimen som inte vill hälsa på kvinnor på det sätt som han hälsar på män tåla att vårt beteende blir ifrågasatt. Vi kan inte rimligen kräva att just det avvikande sätt som vi beter oss på plötsligt ska räknas som svenskt. Det går alltså mycket väl att sätta upp gränser för vad som är svensk kultur, så länge de gränserna diskuteras öppet och inte anses givna för all framtid. Allt blir inte automatiskt svenskt bara för att det görs i Sverige idag.

Men alla som bor i Sverige måste inte heller vara svenska i alla aspekter. Det viktiga är att de flesta upplever sig vara det i någon bemärkelse. Precis som styrkan hos en tråd inte beror på att en enda fiber löper genom hela tråden, utan av att olika fibrer överlappar varandra, så beror styrkan på en kultur inte på att alla delar en viss sak, utan på att de flesta delar något.

Former för politiskt deltagande

Den fjärde beståndsdelen av den samhälleliga kulturen utgörs av vad vi också skulle kunna kalla för politisk kultur: Vad är det typiska sättet att delta i politiken? I Frankrike demonstrerar man gärna när man vill göra sig hörd. I Sverige har man möten, samtal och överläggningar. Man skickar även saker på utredning till olika kommittéer. Sedan har man möte igen, alla får säga sitt. Och kanske beslutas något.

Nu raljerar jag, men var och en som varit på utvecklingssamtal på sin treårings förskola och fått höra om barnrådet och deras omröstningar vet vad jag talar om. Att alla ska få vara delaktiga och att alla ska lyssnas på är en viktig del av den svenska kulturen. Här är det viktigt att särskilja denna form av politiskt deltagande från demokratin som ideal. För demokrati betyder inte alls alltid samtal och lyssnande. Tvärtom kan det lika gärna innebära konflikt och intressebrytning. Men i Sverige är vi som bekant inte särskilt förtjusta i att bråka.

Kulturella värden

Amerikanerna har sin ”rugged individualism”, britterna sin stoiska ”stiff upper lip”, italienarna sitt ”dolce vita”, finnarna sin ”sisu”. Och vi? Ett centralt kulturellt värde är oberoende. Henrik Berggren och Lars Trägårdh har skrivit övertygande om hur värdet av att vara sin egen, oberoende av patrons eller familjefaderns nycker, är ett bärande tema genom den svenska litteraturen. Det är ytterst detta som utmynnar i det statsindividualistiska kontraktet som välfärdsstaten sluter, det mellan individen och staten, ofta gentemot familjen och andra liknande gemenskaper som kan hota individens oberoende.16

En annan kandidat är rationalismen, viljan att mäta, fixa, organisera; att lägga livet till rätta. Men häri ryms också en fara. För om svenskhet handlar om att vara förnuftig så blir alla invandrarkulturer gärna karikatyrer av motsatsen: De är varma där vi är kalla, intensiva där vi är återhållsamma, drömska där vi är realistiska.

Men det är ju en förvanskning av alla parter. För vad gjorde min svenska kör när vi blev ombedda att sluta sjunga allt i moll? Vi hade givetvis ett möte och lyssnade på allas förslag. Sedan övade vi in ”Vintern rasat”. Publiken blev märkbart nöjdare. Äntligen hade vi lite mer schvung i programmet. Men föga visste de att vemodet nu bara bytts mot längtan. ”Längtan till landet” heter ju även den frejdiga sången egentligen.

Svenskhet är inte bara det rationella, det prosaiska. Vi är också ”det sällsamma folket i Nifelhem, med sin begravda längtan”, som Oscar Levertin kallade oss. Vi förenas av vår längtan till våren, till gemenskapen, den som också alltid skaver. Längtan bort och längtan hem, till stenarna där barn man lekt. Och längtan tillbaka till ”landet långt bort och längesedan”, som Kristina från Duvemåla sjunger om i ”Ljusa kvällar om våren”. Se där en kultur lagom tjock för att inspirera men lagom tunn för att kunna förena både nyanlända och svenskar sedan flera generationer.

Noter

  1. Hugo Lindkvist, ”Med knyppling och trollmasker för nationen”, DN 2019-06-14: https://www.dn.se/kultur-noje/med-knyppling-och-trollmasker-for-nationen/
  2. Katarina Barrling Hermansson, ”Definitionen av svensk kultur bortom runstenar”, SvD 2018-02-22: https://www.svd.se/definitionen-av-svensk-kultur-bortom-runstenar?fbclid=IwAR0PbjVN6eM1UfPQ3WOKk84R_6N6X2Th51fukGkO9L3ip4IPxSCToSj5S1k
  3. David Miller, ”The Coherence of Liberal Nationalism”,  i ”Liberal Nationalism and Its Critics: Normative and Empirical Questions”, redigerad av Gina Gustavsson och David Miller, Oxford University Press, beräknad publicering i december 2019: https://global.oup.com/academic/product/liberal-nationalism-and-its-critics-9780198842545?cc=se&lang=en&
  4. Björn Östbring, ”Det nya Sverige behöver liberal nationalism”, Kvartal 2019-09-08: https://kvartal.se/artiklar/det-nya-sverige-behover-liberal-nationalism/. Se även Gina Gustavsson, ”Såhär firar en liberal nationalist sjätte juni”, DN 2019-06-06: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-har-firar-en-liberal-nationalist-den-sjatte-juni/
  5. David Miller, 1993, “On Nationality”, Oxford University Press.
  6. Volha Charnysh, Christopher Lucas och Prerna Singh, “The Ties That Bind: National Identity Salience and Pro-social Behaviour Toward the Ethnic Other”, i Comparative Political Studies2015, 48(3): 267–300: https://doi.org/10.1177/0010414014543103. John E. Transue, “Identity Salience, Identity Acceptance, and Racial Policy Attitudes: American National Identity as a Uniting Force’, i American Journal of Political Science 2007, 51(1): 78–91: https://doi.org/10.1111/j.1540-5907.2007.00238.x

Katharina Gangl, Benno Torgler och Erich Kirchler, “Patriotism’s Impact on Cooperation with the State: An Experimental Study on Tax Compliance”, i Political Psychology 2016, 37(6): 867–81.https://doi.org/10.1111/pops.12294

  1. David Goodhart, “The Road to Somewhere: The New Tribes Shaping British Politics”, 2017, Penguin Books.
  2. Gina Gustavsson, “National Attachment – Cohesive, Divise, or Both? A Reconsideration of the National Identity Argument through the Lens of Social Identity Theory”, kapitel 3 i ”Liberal Nationalism and Its Critics: Normative and Empirical Questions”, 2019 (se not 3). Gina Gustavsson och Julian Zuber, “Who Needs National Identity? How the Big Five Personality Traits Moderate the Link Between National Identity and Egalitarianism”, under granskning för Nations & Nationalism.
  3. Gina Gustavsson och Ludvig Stendahl, “A Blessing or a Curse? The Divergent Links from National Attachment, Pride, and Chauvinism to Social and Political Trust”, under granskning för European Political Science Review. Leonie Huddy och Nadia Khatib, “American Patriotism, National Identity, and Political Involvement”, i American Journal of Political Science2007, 51(1): 63–77: https://doi.org/10.1111/j.1540-5907.2007.00237.x Matthew Levendusky, “Americans, Not Partisans”, i The Journal of Politics 2018, 80 (1): 59-70: https://doi.org/10.1086/693987
  4. Leonie Huddy och Alessandro del Ponte, “National Identity, Pride, and Chauvinism – their Origins and Consequences for Globalization Attitudes”, kapitel 2 i “Liberal Nationalism and Its Critics: Normative and Empirical Questions”, 2019 (se not 3).
  5. Patti Lenard, ”Inclusive Identities: The Foundation of Trust in Multicultural Communities”, i ”Liberal Nationalism and Its Critics: Normative and Empirical Questions”, 2019 (se not 3). Se även Gina Gustavsson, “Liberal national identity: thinner than conservative, thicker than civic?”Ethnicities,2019, 19 (4): https://doi.org/10.1177/1468796819843542
  6. Gina Gustavsson och David Miller, “Introduction: Why Liberal Nationalism Today?”, i ”Liberal Nationalism and Its Critics: Normative and Empirical Questions”, 2019 (se not 3).
  7. Henrik Ekengren Oscarsson, “Vad är viktigt för att vara verkligt svensk?”, Politologerna 2019-07-09: https://politologerna.wordpress.com/2019/07/09/vad-ar-viktigt-for-att-vara-verkligt-svensk/
  8. Ola Larsmo, ”Hög tid att göra film om krigsårens dramatiska historia”, DN 2019-08-6: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ola-larsmo-hog-tid-att-gora-film-om-krigsarens-dramatiska-historia/
  9. Karin Borevi, “Diversity and Solidarity in Denmark and Sweden”, i “The Strains of Commitment: The Political Sources of Solidarity in Diverse Societies”, redigerad av Keith Banting och Will Kymlicka, Oxford University Press 2017.
  10. Henrik Berggren och Lars Trägårdh, “Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige”, Norstedts förlag 2006.