/ Svensk kultur likställs ofta felaktigt antingen med en demokratisk värderingslista eller uråldriga traditioner och den antas främst aktualiseras av integrationsfrågor, menar artikelförfattaren.
/ Men en nationell kultur är mycket bredare än så och angår också i minst lika hög grad kultur- och skolpolitiken.
/ Enligt den liberala nationalismen bör alla i ett land, inte bara invandrarna, odla en nationell identitet som har sin bas i den samhälleliga kulturen. Denna kultur rör bara det gemensamma, inte den privata sfären.
/ Den liberala nationalismen respekterar också att människor när flera olika kulturer, lojaliteter och identiteter på samma gång.
/ Vid sidan om andra identiteter bör politiken även odla en övergripande nationell identitet. Utan en sådan eroderar nämligen tilliten, solidariteten och laglydnaden. I längden hotas såväl välfärdsstaten som demokratin, visar psykologiska och sociologiska studier.
/ Den gemensamma nationella kulturen innehåller byggstenar såsom språket, flaggan, avgörande historiska händelser, normer och sedvänjor, former för politiskt deltagande och kulturella värden, såsom oberoende.
/ Det finns ingen del av den nationella kulturen som alla måste dela. Men de flesta bör dela någon aspekt av den. Här handlar det om uppmuntran och utbildning, inte förbud och tvång.
“Är det arméer? Guld? Eller flaggor? Nej, berättelser. Det finns inget mäktigare än en stark berättelse.” Sverige har på relativt kort tid förändrats från ett land med en av Europas mest homogena befolkningar till ett mångkulturellt samhälle. Den berättelse vi haft om Folkhemmet, Den tredje vägen eller det tysta bondefolket som industrialiserades och slog världen med häpnad passar allt sämre för den nation som Sverige har blivit. Därför tar Kvartal nu initiativ till en serie essäer där skribenterna fått uppdraget att formulera en ny berättelse om Sverige – en berättelse om vad som kan förena de människor som idag bor inom landets gränser – oavsett om de är födda här eller på andra sidan jorden, om de bor i glesbygd eller storstad, om de är gamla eller unga. Den andra essän i serien är skriven av Gina Gustavsson, docent i statskunskap vid Uppsala universitet.
Vi var på körresa i Apulien, längst ner på den italienska ”stövelklacken”. Min kör hade satt ihop ett program med traditionella svenska vårvisor och sommarpsalmer. Men bara efter någon kväll fick vi klagomål på musiken. Skulle den inte handla om glädje och skönhet, om den prunkande tid då till och med vårt nordliga land kändes lätt att leva i? Jo, visst var det så. Men sluta upp med att låta så dystra då, kom det lätt irriterat från våra värdar. Varför går allt ni sjunger i moll?