Adam Nelvin: Svensken – den sista människan?

”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta”, skulle historiken och överintendenten för Forum för levande historia, Ingrid Lomfors, yttra några månader senare, under regeringens PR-jippo ”Sverige tillsammans”. Men nätmobbens ilska till trots: Det påståendet är trivialt. Självklart är den svenska kulturen inte statisk, självklart är den formad av utländska influenser. Hans Rosling menade något annat.

Jämlikhet, tolerans, transparens – dessa är värden som utmärker Sverige. Roslings poäng är att de inte är svenska. De är inte bundna i rummet, utan i tiden. Det som utmärker Sverige är inte svenskhet, utan att vi lämnat vår distinkta nationalkaraktär bakom oss. Till skillnad från mindre lyckligt lottade folk har vi aldrig ”kanat tillbaka” i utvecklingen, utan oavbrutet förverkligat universella värden. Andra är kanske ungrare, turkar, italienare och britter. Vi är moderna.

We could advance in the same direction faster and get rid of the ugly values of the past that were Swedish values. We stopped being Swedes; we became modern. [2]

Är det en nervös kulturell självkritik som Rosling ger uttryck för? Eller tvärtom: den chauvinistisk-naiva förhoppningen att alla människor, innerst inne, är svenskar?

Egentligen säger han något annat. Att vissa historiska omständigheter – goda relationer mellan arbete och kapital, en omfattande utrikeshandel, en väl fungerande offentlig sektor och en stark ekonomisk tillväxt – i Sverige öppnat dörren till en ny sorts civilisation. Vi har lämnat det nationella och trätt in i en allmänmänsklig gemenskap. Och om den gemenskapen ibland känns sparsamt befolkad är det för att vi anslöt oss tidigt. Snart kommer vi att få sällskap. För vi är inte det övre högra hörnet på en värderingskarta, ett extremt uttryck för protestantism och samförståndsanda. Vi är den mest framskjutna punkten på en utvecklingskurva, där alla kulturer förr eller senare kommer att konvergera. Vi är framtiden.

En idé som vägrar dö

Föreställningen är inte alls excentrisk. Lars Trägårdh uttryckte en snarlik tanke i Expressen Kultur nyligen. [3] Samma idé märks i somliga debattörers indignerade påminnelse om att ”det faktiskt är 2016!”, i begreppsparet ”progressiv” och ”reaktionär”, och i den förvirrade uppfattningen att våldsbejakande islam är ett uttryck för att den religionen är yngre än kristendomen, och så att säga ligger 600 år efter. Roslings världsbild är faktiskt bara en variant – The Rosling Interpretation of History – av ett ständigt återkommande tema i den västerländska idéhistorien: historien som ett avslöjande i vardande, världsandens väg till självmedvetande.

För Henri de Saint-Simon och Auguste Comte, sociologins grundare, utvecklas samhällen etappvis, från en religiös till en metafysisk fas, och vidare till en vetenskaplig, där marknadskrafterna tyglas av en hierarkisk teknokrati, och traditionella religioner trängs tillbaka av en förnuftskult.

För Karl Marx utvecklas samhällen dialektiskt, från feodalism till bourgeoisiens diktatur, till proletariatets diktatur, till ett egendomslöst tillstånd (syntesen) där staten så småningom vittrar sönder, eftersom den inte längre har några klassintressen att bevaka.

”År 1991 bröt kriget i Jugoslavien ut. 25 år senare rör sig Ryssland i auktoritär, inte liberal eller demokratisk, riktning. Sedan sekelskiftet har demokratin kollapsat i 27 länder. Den arabiska våren utmanade gamla despotier, men ur askan gror bara högar av lik, eller – på sina håll – ett slags folklig islamism.”

För Herbert Spencer, den viktorianske vetenskapsmannen som myntade begreppet ”survival of the fittest”, utvecklas samhällen evolutionärt, från ett militaristiskt tillstånd av tvång och konflikt, till ett industriellt tillstånd av frihet och handel och harmoni.

Och så vidare.

Spencer dog år 1903 och slapp uppleva den industrialiserade militarismen. Det var upp till lärjungen Beatrice Webb, medgrundare till Fabian Society och London School of Economics, att skänka socialdarwinismen trovärdighet i mellankrigstidens Europa. De evolutionära krafterna tycktes inte längre peka på laissez faire som samhällsutvecklingens slutpunkt, utan på socialismen. Tillsammans med maken Sidney Webb skrev hon ”Soviet communism: A new civilization?” år 1935.  Två år senare, när Stalins utrensningar kulminerade, gavs boken ut i en andra upplaga. Denna gång utan frågetecken i titeln.

Om socialisternas självförtroende avtog med åren, växte andras. När den nya civilisationen började avveckla sig själv, år 1989, publicerade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama en essä i tidskriften The National Interest: ”The end of history?” Spencer hade haft rätt, typ, trots allt. Med utgångspunkt i den rysk-franske hegelianen Alexandre Kojèves filosofi (Kojève menade att historien tog slut när Napoleon besegrade den preussiska monarkin i slaget vid Jena-Auerstedt år 1806) deklarerade Fukuyama att historiens slutpunkt var den liberala demokratin.

”Guds rike – det Jesus lovade skulle förverkligas inom en generation – uteblev. På samma sätt har de sekulära profetiorna kommit på skam, en efter en.”

Även fortsättningsvis skulle världen präglas av konflikter, av olika slag. Men åtminstone en konflikt var slutligen avgjord. Människans öde, ”slutsteget i människosläktets ideologiska evolution”, är liberalism och folkstyre.[4] Som en oavsiktlig gest till paret Webb strök Fukuyama frågetecknet ur titeln när han, tre år senare, utkom med boken ”The end of history and the last man”.

Svalare sinnen var inte fullt så optimistiska. ?This is a great moment for freedom, but no occasion for triumph. It will be very, very difficult”, sa George Bush den äldre om Sovjetunionens kollaps. En annan skeptiker var den brittiske filosofen John Gray. ?To any detached observer at the time, it was perfectly clear that history had not stopped but resumed: like the past, the future would be shaped by ethnic and religious conflicts and resource wars, while more complex types of ideological conflict would replace the cold war stand-off”, kommenterade han senare.[5]

År 1991 bröt kriget i Jugoslavien ut. 25 år senare rör sig Ryssland i auktoritär, inte liberal eller demokratisk, riktning. Sedan sekelskiftet har demokratin kollapsat i 27 länder, varav flera folkrika stater som Kenya, Thailand och Turkiet.[6] I väst stagnerar den liberala kapitalismen medan den auktoritära kapitalismen spänner sina muskler i öst. Den arabiska våren utmanade gamla despotier, men ur askan gror bara högar av lik, eller – på sina håll – ett slags folklig islamism. Steven Pinker påminner förtjänstfullt om att världen har blivit betydligt fredligare de senaste 50 åren. Men den långa freden sammanfaller med kärnvapeneran, och människans förmåga att utrota allt liv.[7]

Samma gamla apa

?Humankind cannot bear very much reality”, citerar Gray T. S. Eliots ?Burnt Norton”. För att skapa mening av det kaos som omger oss odlar vi myter. Och ingen av dessa myter tycks mer attraktiv för det västerländska medvetandet än myten om framåtskridande, ”progress”.

”Humanism” kallar Gray föreställningen att människan inte är begränsad av sin biologiska natur, att vi som enda varelse bär på en oförlöst potential, förmågan att överskrida oss själva, att bli något annat än vad vi alltid har varit. Den närbesläktade föreställningen att vi på något sätt kan bryta historiens cykler av uppgång och fall, framsteg och förlust, och slutligen – genom revolution eller en strävsam process av trial-and-error – upprätta någon version av Guds rike, kallar han ”meliorism”.

”Guds rike – det Jesus lovade skulle förverkligas inom en generation – uteblev. På samma sätt har de sekulära profetiorna kommit på skam, en efter en.”

”Människan föds fri, men överallt är hon i bojor” klagade Rousseau i ”Om samhällsfördraget”. Med den ryske radikalen Alexander Herzen kan man fråga sig: ”What would you say to a man who, nodding his head sadly, remarked that: ?Fish are born to fly – but everywhere they swim!??”[8] Humanismen har inget stöd i vetenskapen, meliorismen har inget stöd i historien. De är båda uttryck för en eskatologisk judisk-kristen tradition, omformulerad i sekulära termer.[9] Guds rike – det Jesus lovade skulle förverkligas inom en generation – uteblev.[10] På samma sätt har de sekulära profetiorna kommit på skam, en efter en.

Ändå återkommer meliorismen i nya skepnader. Människan har en remarkabel förmåga att hantera kognitiv dissonans genom att omtolka obekväma fakta. ”Scientific inquiry may be an embodiment of reason, but what such an inquiry demonstrates is that humans are not rational animals. The fact that humanists refuse to accept the demonstration only confirms its truth.”[11]

I själva verket, påpekar Gray, är ”social evolution” på sin höjd en missriktad metafor. För vad är den ”sociala evolutionens” motsvarighet till naturligt urval? Idéer konkurrerar med varandra, men oftast vinner de idéer som har dumheten eller makten på sin sida. Darwinismen, rätt förstådd, kastar tvivlets skugga över ”socialdarwinismen”. Om Darwin hade rätt är våra hjärnor kodade för överlevnad, inte för sanning. Lögnen, myten, legenden är ofta mer opportun. I Sovjetunionen belönades självutnämnda marxist-leninister. Misstänkta liberal-demokrater gick under i Gulag. Darwinistisk evolution är inte teleologisk, den är bara en ändlös serie tillfälligheter, slumpmässiga genetiska mutationer som förökas eller försvinner. Om samhällsutvecklingen är en evolutionär process i egentlig mening leder den ingenstans.

Mänsklig kunskap växer kumulativt och exponentiellt – en upptäckt ligger till grund för en annan. Och framstegen är mestadels irreversibla. Humanismens felslut är att anta att vår sociala utveckling följer samma mönster. I själva verket är kunskap och moral två olika saker. Huruvida vår växande kunskap används för gott eller för ont avgörs till syvende och sist av samma gamla människoapa, plågad av samma gamla demoner, för alltid i krig med sig själv. Vi kommer inte att öppna en dagstidning om några år och läsa – till vår stora förvåning – att jorden är platt. Men vi kommer att fortsätta läsa om folkmord, terror och religiöst förtryck, om gamla synder som återkommer under nya namn.

Ett blygsamt förslag

I februari år 2003, några veckor innan invasionen av Irak, publicerade Gray en krönika i The New Statesman: ?A modest proposal for preventing torturers in liberal democracies from being abused, and for recognising their benefit to the public”.[12] Den nykonservativa regimen i Washington hade redan upphävt habeus corpus – en anglosaxisk rättsprincip sedan 1200-talet – genom att upprätta en juridisk frizon i Guantanamo Bay. Utan tvekan fanns det skäl att se över också andra antikverade lagar, som kunde stå i vägen för Mellanösterns demokratiska revolution?

”Är Donald Trump mindre modern än, säg, Stefan Löfven? Nonsens, skulle Gray svara. Modernitet kan ta sig olika uttryck: smarta mobiler och smarta bomber, månlandare och V2-raketer, vaccin och giftgas, BBC och Sanningsministeriet. Med ny kunskap kommer nya former av civilisation och nya former av barbari. Teheran är lika modernt som Södermalm, ISIL är lika modernt som Nya Moderaterna.”

Men torterare, påpekade Gray, lider ofta av dålig självkänsla, de verkar i en juridisk gråzon, de har udda karriärstrukturer… Om vi ska återinföra tortyr måste det vara en modern form av tortyr, tvärvetenskapligt baserad, utvecklad med torterarna och deras arbetsmiljö i åtanke. Gray hade Jonathan Swift-peruk på bylinebilden. Trots det avslutade hundratals läsare sina prenumerationer. De fattade inte skämtet.

Några månader senare uppdagades övergreppen i Abu Ghraib. Bestämmelser mot ”grymma och ovanliga straff” var inskrivna i USAs konstitution sedan år 1791. Nu sanktionerade världens främsta demokrati tortyr, under eufemismen ”enhanced interrogation techniques”. Det räknas inte som ett straff, kunde man resonera, om offret aldrig fått sitt fall prövat i domstol.

Vad det betyder att vara ”modern”

Idag förordar två tredjedelar av den amerikanska befolkningen tortyr under vissa omständigheter, ungefär samma andel som i Nigeria.[13] Och det republikanska partiet har till presidentkandidat valt en person som inte bara försvarar skendränkning av misstänkta terrorister, utan också mord på misstänkta terroristers familjemedlemmar.

Är Donald Trump mindre modern än, säg, Stefan Löfven? Nonsens, skulle Gray svara. Modernitet är helt enkelt ett tillstånd av teknisk och vetenskaplig utveckling. Modernisering innebär en konvergens mot kunskapsbaserade samhällen, inte mot en specifik uppsättning institutioner eller värderingar. Det följer att moderniteten kan ta sig olika uttryck: smarta mobiler och smarta bomber, månlandare och V2-raketer, vaccin och giftgas, BBC och Sanningsministeriet. Med ny kunskap kommer nya former av civilisation och nya former av barbari. Teheran är lika modernt som Södermalm, ISIL är lika modernt som Nya Moderaterna.

Gray är inte relativist. Det finns universella eländen – ingenstans vill föräldrar överleva sina barn. Men det finns inget universellt recept för ett gott liv, ingen latent, mänsklig essens av liberalism eller svenskhet eller amerikanism, ingen hemlig strävan som förenar individer, nationer, civilisationer i gemensam rörelse.  Bilden av mänskligenheten som marscherar – låt vara i otakt – mot ett gemensamt mål är en illusion, därför att mänskligheten är en illusion. Allt som finns är enskilda människor, som snubblar sig igenom liv som är både unika och ändliga.

Vad är en svensk? Bunden i tiden och rummet. Men framför allt: tillfällig.

Historien är varken progressiv eller regressiv, de stora linjerna pekar varken mot ett framtida lyckorike eller bort från ett gyllene förflutet. Historien är cyklisk, eller snarare kaotisk, eftersom inte ens cyklerna av framsteg och bakslag följer något bestämt mönster. Utanför litteraturens värld finns ingen upplösning, ingen förlossning, ingen frälsning. Allt är cliffhangers, omen och ironi.

Ändå är det inte en tröstlös värld Gray beskriver, för det finns visdom hos människan, såväl som galenskap; kärlek såväl som hat. Och om ingenting någonsin vinns för alltid, går heller ingenting för alltid förlorat. ?There is no such thing as a lost cause”, skriver T. S. Eliot i sin bok om F. H. Bradley, ?because there is no such thing as a gained cause … We fight rather to keep something alive than in the expectation that it will triumph”.[14]

Någonstans återberättar Gray en anekdot om Stanley Baldwin, Storbritanniens premiärminister under mellankrigstiden. Den konservative politikern, som inte var känd för att ägna sig åt filosofiska bryderier (han hade gett ut en bok, men den handlade om grisuppfödning) fick frågan vilken tänkare som betytt mest för hans politiska åskådning.

”Sir Henry Maine”, svarade Baldwin. ”Och vad sa han?” ”Att medan Rousseau argumenterade för att samhällen utvecklas från kontrakt till status, är verkligheten att de utvecklas från status till kontrakt.”

Baldwin tystnade för ett ögonblick.

”Eller var det tvärt om?”