Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content

Katarina Barrling: Strömkantringens år

Foto: Mostphotos
Av Katarina Barrling | 7 oktober 2016
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd KvartalLästid 13 minSkärmläsarvänlig
I korthet
  • Sverige har – eller anser sig ha – en kultur av frihetlighet, öppenhet och internationalism, s.k. postmateriella värden. I global jämförelse är dessa ideal extremt framträdande.
  • Förändringarna i svensk flyktingpolitik under år 2015 belyser spänningen mellan de postmateriella idealen och den materiella verklighetens begränsningar. Flertalet partier hade slutit upp kring en öppen migrationspolitik, byggd på absoluta moralprinciper. Diskussionsklimatet medgav inga kompromisser. Den som ställde frågor om materiella utmaningar löpte risk att stigmatiseras.
  • När flyktingströmmen ökade allt mer under senhösten 2015, blev de materiella frågorna till sist oundvikliga. Då skedde en dramatisk omsvängning i migrationspolitiken: Sverige vidtog snabbt flera åtgärder i syfte att begränsa mottagandet – från EU:s högstanivå till EU:s lägstanivå.
  • Det som hänt är exempel på hur kulturbundna föreställningar blir avgörande för ett politiskt skeende, men visar också på faran med en starkt polariserad debatt. När materiella frågor som förnekats under lång tid plötsligt gör sig påminda i politiken, kan omsvängningen bli kraftig. Postmateriella värden riskerar att helt överges – fokuseringen på materiella värden blir total.

Hur kunde migrationspolitiken svänga så fort och med sådan kraft?

Sveriges hastiga vändning i migrationsfrågan år 2015 säger minst lika mycket om psykologi och samhällsnormer som om sakpolitiska bedömningar, skriver Katarina Barrling. Omvändelsen belyser hur ett samhälle kan överskatta sin förmåga att höja sig över det materiella. Men det svenska exemplet visar också med all tydlighet hur mänsklig åsiktsbildning styrs av grupptryck, social belöning och bestraffning.

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

 (Gustaf Fröding: Vad är sanning? ur Gitarr och Dragharmonika)

Läs mer Visa mindre