Språkröran hos svenska myndigheter

Pensionsmyndighetens hemsida har information på 20 olika språk, Polisens på 13 språk. Sveriges domstolar nöjer sig däremot med mycket sparsam information på ett par minoritetsspråk och fokuserar på engelska utöver det. Centrala studiestödsnämnden, CSN, har information på 21 språk, medan universitet och högskolor verkar förvänta sig att de som vill ha något med dem att göra antingen behärskar svenska eller engelska.

Direktlinje på arabiska

Förutom information på olika språk kan man även få personlig hjälp på olika språk. Hos Vårdguiden finns direkta telefonlinjer i vissa regioner för stöd på arabiska och somaliska. Vill man hos Försäkringskassan tala med en handläggare som talar exempelvis samiska, turkiska, somaliska, franska eller spanska så kan man boka in ett samtal. För arabiska finns det däremot en direktlinje.

Ingen genomtänkt och konsekvent struktur går att se i myndigheternas syn på språkfrågorna. Det är inte så konstigt, med tanke på att det saknas direktiv om vad myndigheterna egentligen är skyldiga att tillhandahålla.

Alla ska få möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål, oavsett vilket det är, och det allmänna ansvarar för det.

Det som finns att utgå från är en mycket kortfattad språklag som Sverige antog 2009, och en del tips från Språkrådet. Meningen med språklagen sades vara att bekräfta svenskan som huvudspråk i Sverige och stärka dess ställning. Men samtidigt skrev man in att alla invånare ska ha ”tillgång till språk” (§ 14-15). Alla ska få möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål, oavsett vilket det är, och det allmänna ansvarar för det. Detta verkar ha öppnat dammluckorna.

I skriften ”Vägledningen för flerspråkig information” från Språkrådet står att myndigheter bör ”ge information på andra språk efter behov”. Det påpekas även att de som behärskar svenska språket kan förstå bättre om de får ta del av information på sitt eget modersmål. Det är alltså öppet för godtycke och behovet i princip gränslöst.

Lagstöd för tolkhjälp

Eftersom många i Sverige har andra modersmål än svenska och eftersom myndigheterna ändå enligt lag behöver anlita tolk om de möter personer som inte behärskar tillräckligt bra svenska, är det inte konstigt att de gärna översätter eller stöttar på invandrares språk direkt. Så växer språken i myndighetsvärlden.

I teorin är det alltså skillnad mellan svenskan, de nationella minoritetsspråken och övriga språk i Sverige. I praktiken är det svårare att se denna skillnad.

Som det är nu verkar det inte finnas någon gräns för hur omfattande myndigheternas verksamhet på andra språk kan bli. Frågan som måste ställas är: Vad är rimligt och vad är önskvärt?

Ska det vara en slump vilka människor i landet som kan få information eller hjälp på sitt eget språk från enskilda myndigheter?

All kommunikation på olika språk kostar skattepengar, vilket innebär att de pengarna inte kan användas till andra saker. Här finns också en jämlikhetsaspekt att beakta. Ska det vara en slump vilka människor i landet som kan få information eller hjälp på sitt eget språk från enskilda myndigheter?

En annan fråga är hur språkanvändningen påverkar målsättningen om integration. Landets politiska ledning säger att svenskan är viktig och nyckeln till integration, men det finns enligt ovan gott om signaler som säger något annat.

Om det mesta ändå går att göra på modersmålet, vilka incitament finns då för invandrare att lära sig svenska? Samtidigt som invandrarspråken växer har vi en omfattande skattefinansierad undervisning till invandrare i svenska språket. Här arbetar det offentliga mot sig självt.

En komplikation i sammanhanget är att det inte finns någon officiell statistik att tillgå om språkens utbredning i Sverige.

Oklart forskningsläge

Myndigheten Institutet för språk och folkminnen, ISOF, har i uppdrag att följa språkens utveckling, men den hänvisar till en enda forskares studier, lingvisten Mikael Parkvall vid Stockholms universitet. Parkvall har på ett indirekt sätt försökt beräkna hur använda olika språk är i Sverige, men några mer officiella siffror finns inte. Inte ens SCB tar fram statistik om språk.

Myndigheterna kan dock inte rygga för språkfrågan, även om den är känslig.

Anledningen till att man inte vill undersöka vilka språk som människor talar är att det är känsligt. Att ändå göra det, särskilt för modersmål, påstås vara som att kartlägga människors etnicitet, vilket anses gränsa till rasism.

Myndigheterna kan dock inte rygga för språkfrågan, även om den är känslig. De har en verklighet att hantera och vägval att göra. Officiell statistik hade kunnat hjälpa dem, men även sprida ljus över Sveriges utveckling för allmänhet och beslutsfattare.

Med tanke på att invandringen till Sverige fortsätter och var femte invånare nu är utlandsfödd kommer detta ämne inte att bli mindre aktuellt framöver. Det offentligas hantering av olika språk bör vara en del av den samhälleliga och politiska dagordningen.