Gårdagens Uppdrag granskning i SVT, som bekräftade utlandsföddas kraftiga överrepresentation bland dömda våldtäktsmän – särskilt vad gäller gruppvåldtäkter – blir ett problem för Socialdemokraterna inför valet. Justitieminister Morgan Johanssons intervjusvar i programmet blottar mer djupliggande problem i partiet, skriver den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren. 

Politik handlar om att hantera målkonflikter. Vilket alternativ som än väljs blir det fel, men av olika skäl. Därför blir politikerns roll inte att göra rätt, utan att göra så lite fel som möjligt. Och i slutet på dagen ska det dåliga helst vara minimerat. Att vara politiker är som att vara husägare – det står alltid 1-0 till huset – brukar det sägas. Detta är en bra utgångspunkt för att analysera socialdemokratins svårigheter med migrationsproblemen, inte minst gruppvåldtäkter.

Ett plågsamt exempel är när partiledaren Stefan Löfven i en debatt angreps av SD-ledaren om gruppvåldtäkter – och blev utskrattad när han svarade med ett motangrepp om att SD vill försämra LAS. Egentligen kan detta jämföras med Tage Erlanders berömda svar i valrörelsen 1966 på frågan om vad han ansåg ett ungt par som sökte bostad i Stockholm borde göra. Erlander svarade: De får väl ställa sig i bostadskö…

Det ansågs på sin tid vara en bidragande orsak till att socialdemokraterna sedan förlorade valet.
Även om Löfens blamage inte blivit lika uppmärksammat som Erlanders, så kan vi gissa att valet 2018 inte heller kommer att gå så bra. Och att svaret indikerar varför.

Justitieminister Morgan Johansson hade likaledes svårt i gårdagens Uppdrag granskning att visa engagemang för en fråga som jag inte tvivlar på att han känner starkt för och betraktar som viktig.

När det gäller gruppvåldtäkter kommer en annan dimension in i bilden. Nämligen att det är svårt att prata om kopplingen mellan migration och kriminalitet, mellan härkomst och sexuellt våld.

Fast i grunden är det inte svårt att begripa hur Socialdemokraterna resonerar. Socialdemokratin har en radikal samhällsanalys, men ett konservativt förvaltande. Det innebär att de i sin problembeskrivning vill gå till rötterna av ett problem, inte bara bekämpa ytterligheterna. Det är systemet, strukturerna, som måste ändras om ett problem ska varaktigt försvinna.

Men hur göra?

Inte som förr, revolution, utan lita till att den moderna statsapparaten har lösningarna, om de tillförs resurser. Socialdemokratin har utvecklat en modell, där de kanaliserar människors vrede över problemen, och sedan länkar in det i ”apparaten” som förväntas leverera lösningar. Det blir att låta myndigheterna, kommunerna, de professionella i välfärdsapparaten hantera problemet. Pengar från det offentliga. Utvecklad praxis bland folkhemmets tjänstemän. Kanske en ny myndighet. En genuspedagogik som påverkar redan i förskolan. Och då gäller det förstås att slå vakt om välfärdssystemet, tryggheten, där också rättigheterna på arbetsmarknaden ingår. Således LAS.

Det finns en statsvetenskaplig terminologi för detta, nämligen att politiker slits mellan credit claim och blame avoidance.

När det gäller gruppvåldtäkter kommer en annan dimension in i bilden. Nämligen att det är svårt att prata om kopplingen mellan migration och kriminalitet, mellan härkomst och sexuellt våld. Den som ger sig in i den diskussionen riskerar att bli utpekad som kryptorasist. Eller åtminstone dåligt upplyst. Men även den som klarar av att tala om detta på ett anständigt sätt kan beskyllas för att ”smitta” andra att hänga på. Att göda en svans.

Det finns en statsvetenskaplig terminologi för detta, nämligen att politiker slits mellan credit claim och blame avoidance. En politiker kan vilja framstå som den som löste ett problem, men är samtidigt varse om att riskera vara den som står med hundhuvudet om det går snett. Det klassiska exemplet är att en politiker gärna är med och klipper bandet för en ny fantastisk kommunikationslänk. Och därför säger ja till tunneln genom Hallandsåsen.

Att ens diskutera gruppvåldtäkter och härkomst är att riskera sitt politiska varumärke. Därför blir också lösningen att vara vag i konturerna när det gäller det specifika problemet, men tydlig med själva principen. Att bekämpa strukturerna bakom eländet – genom välfärdssystemet.

Socialdemokraterna har sedan länge försökt ta sig in på motståndarnas arena när det gäller kriminalpolitiken. Förr var det vänster att vilja släppa fångarna loss (det är ju vår!) och krama alla psykopater till normalitet.

Men fungerar triangulering på gruppvåldtäkter? Socialdemokrater erkänner numer öppet att det finns en överrepresentation för brottslighet för människor från andra länder. Men de vill också göra det till en klassfråga.

Medan högern helst låste in förbrytarnaturerna redan när de börjar snatta i mellanstadiet. Sossar har velat ha fler socialsekreterare och bidrag till återanpassning, högern har velat ha fler poliser och högre straff.

Men för att ta sig ur denna enkla motsättning och erövra motståndarterritorium blev lösningen triangulering. Från Tony Blair och Labour har socialdemokraterna lånat in den gyllne formuleringen: Vi ska vara tuffa mot brottsligheten, men också mot brottslighetens orsaker. Den egna styrkan i analysen bakas ihop med motståndarens bästa argument, helt enkelt.

Men fungerar triangulering på gruppvåldtäkter? Socialdemokrater erkänner numer öppet att det finns en överrepresentation för brottslighet för människor från andra länder. Men de vill också göra det till en klassfråga. Var folk finns på samhällsstegen spelar roll. Det handlar om utsatta, arbetslösa och dåliga inkomster, lyder resonemanget. Därmed blundar de för vad de i andra sammanhang alltid påpekar – att det finns problem med patriarkala kulturer. Att dessa är ett problem hos oss i Sverige, men att det är mer så i en del andra kulturer.

Vad som hänt är, skriver Greider, att vi svenskar kommit längre i förverkligandet av ett upplysningens ideal.

Dilemmat med att diskutera detta illustreras bra av Göran Greider som i ett debattinlägg om gruppvåldtäkter hävdat att det inte är svenska värderingar som ska försvaras, utan universellt synsätt som säger att det är fel att förgripa sig på andra människor. Vad som hänt är, skriver Greider, att vi svenskar kommit längre i förverkligandet av ett upplysningens ideal:

”Det är ett uttryck för att Sverige genom tusen olika politiska och sociala strider kommit oerhört mycket längre i förverkligandet av vissa universella värderingar än vad exempelvis Somalia eller Syrien har gjort. Att i namn av mångkulturell tolerans acceptera kvinnoförtryck eller barnaga strider mot mina universalistiska värderingar och det är inte ’svenskheten’ i mig som blir förbannad när kvinnor inte kan sätta sig på ett kafé i en förort.”

Det där kan vi hålla med om. Men det kräver också att vi är mycket tydliga med att i Sverige gäller universella värderingar. Och att vi har mage att göra oss till civilisationens avantgarde. Inte skämmas för att vi är mer utvecklade än många andra som fortfarande dväljs i mörkret.

Men klarar Jante av det?

Och klarar Socialdemokraterna av att tala om den svenska modellens suveränitet – även när det innebär att peka ut vissa delar av den multikulturella gemenskapen som icke önskvärd?

När det gäller den här frågan kanske trianguleringen har sina begränsningar. Ibland handlar det om att tala ur skägget.