Putins sista strid mot verkligheten

Tänk på de fängslade aktivisterna. Låt oss minnas alla de som har varit tvungna att lämna landet och de som har upphört med sin verksamhet, efter att noggrant ha övervägt alla risker. Vi ska inte heller glömma bort mördade politiker, journalister och medborgarrättsaktivister – vem som än är direkt ansvarig för deras död.

Ryska idrottare måste till varje pris vara bättre än alla andra. Så konkurrens ersattes med ett dopningsprogram …

Putins förvaltare ville behärska inte bara det civila samhället utan även resultaten i sportens värld. Logiken bakom fair play undergrävdes; ledaren [läs Putin] trodde uppenbarligen inte på denna. Ryska idrottare måste till varje pris vara bättre än alla andra. Så konkurrens ersattes med ett dopningsprogram som skulle ge ledaren en bild av idel framgångar. Vinter-OS 2014 handlade om att säkerställa segrar. Kontrollen av spelen avslöjades så småningom av en avhoppare – Grigory Rodchenko, före detta chefen för Rysslands nationella antidopningslaboratorium¹. Tack vare honom har vi en detaljerad skildring av denna vanhedrande historia.

Att med kriminella metoder skapa något är betydligt svårare än att förstöra något. Därför framstod Putins teater som ett uppenbart misslyckande, genom att försöka skapa ett ”dött” alternativ till ett levande samhälle. De som gjorde oss till ”de andra” (”utlänningar”, ”oönskade”) skapade i princip aldrig något själva, på eget initiativ, av inspiration eller något sprunget ur hjärtat. Och därför har de inte lyckats ge liv åt sin värld – sitt offentliga samtal, sin politik, sina opinionsundersökningar, sociologi och statsvetenskap, sin opposition och sin press.

Alternativ verklighet

Deras alternativa verklighet fungerar som en förvrängd bild av ett verkligt samhälle: clowner i stället för politiker, imitatörer i stället för civilsamhällesorganisationer, propagandister i stället för journalister och analytiker. Detta var lätt att leva med; man behövde inte välja clownerna, läsa pseudoanalytikerna, lyssna på [journalisterna] Kiselyov eller Solovyov – för dessa saknade varje uns av självständigt tänkande. De var dåliga skådespelare som upprepade någon annans text, instrument i ett grovhugget politiskt spel. Allt var så okänsligt hoprafsat att man var övertygad om att korthuset skulle kollapsa så fort säkerhetsstyrkorna² lättade sitt grepp. Orsaken till en sådan utveckling, antog även jag, hade kunnat vara ett naturlig process: en ekonomisk kris, ledarens minskande popularitet, ett generationsskifte i maktstrukturen.

Medborgarna i Ryssland skulle ha blivit varse sin villfarelse och sett kulissen kollapsa av sig själv.

En sådan kris hade sopat undan de konstgjorda figurerna. De så kallade ”politikerna” och ”journalisterna” (just precis, inom citattecken) skulle helt enkelt ha försvunnit från scenen. De fungerar ju som maskiner och detta bara så länge som staten håller dem vid liv. Medborgarna i Ryssland skulle ha blivit varse sin villfarelse och sett kulissen kollapsa av sig själv. Som i Alice i underlandet där kungen, drottningen, soldaterna och andra har förvandlats till spelkort. Eller som slutet i Nabokovs Inbjudan till halshuggning³: ”en virvelvind grep tag i och spred runt damm, trasor, splitter av målat trä, fragment av förgylld stuckatur, tegel av papp …”⁴

Men idag är det raketer, granater och bomber som dödar ukrainare och ryssar. Virvelvinden som sveper över Ukrainas territorium är verklig, splitter och tegelstenar är äkta. Att inte ta Putins alternativa verklighet på allvar var ett allmänt spritt, tragiskt misstag, ett misstag som även jag gjorde. Att se denna politik som illusorisk var vilseledande. Scenografin visade sig inte bestå av förgylld stuckatur, tegelstenarna var inte tegelstenar av papp. Tvärtom: den grovhuggna dekoren som skapats av billigt inhyrda målare vaknade till liv och slutade i död och lidande.

Jag erkänner djupt och innerligt min egen oförmåga att försöka riva ner kulissen, då detta fortfarande var möjligt – före kriget. Jag var övertygad om att den skulle falla av sig självt.

Hur synen på världen kan förstöra världen

Tron att liv, samvete, talang och erkännande är till salu visar på en usel, föraktfull syn på världen. Men det är inte fråga om ett oskyldigt misstag. Mannen som en gång kom fram till att allt kan köpas och säljas, att man kan ockupera en stat, underkuva den och i dess ställe skapa sin egen köpta verklighet, har inte bara styrt sitt eget land mot en katastrof utan hela världen.

Den köpta verkligheten, som han själv betalat för, förblev inte bara hans övertygelse utan omsattes i reella handlingar. Uppenbarligen förväntade han sig att den ”riktiga” statens våldsanvändning – det vill säga ”hans” stat – skulle leda till en omedelbar kollaps av den ”falska” ukrainska staten. Han trodde att han hade att göra med en kuliss som rests på uppdrag av några fientliga styrkor – amerikaner, européer, som han antog beter sig på samma sätt som han själv. Han trodde tydligen att artificiellt skapade ”opinionsiffror” skulle omsättas i ett verkligt godkännande av den ryska allmänheten. Att alla skulle tro på sagan om de ukrainska ”fascisterna” och hans uppdrag som befriare. Sannolikt lyssnade han på de insmickrare som han omger sig med och trodde att Ryssland var redo för krig och sanktioner.

Han trodde att det ukrainska folket … skulle förvandlas till spelkort och erkänna hans makt.

Putin har övertygat sig själv att det ukrainska samhället är en teaterscen, på samma sätt som den stat han med mord och hot förvandlat sitt eget ryska samhälle till. Han trodde att det ukrainska folket – från de meniga soldaterna på slagfältet till statsledningen som han hatar – skulle förvandlas till spelkort och erkänna hans makt. Ukrainas president – en komiker, och borgmästaren i Kiev – en boxare. Vilka är de överhuvudtaget? Tydligen trodde Putin på allvar att han var psykologiskt och moraliskt överlägsen dagens Ukraina och hela den demokratiska världen. Hans felaktiga syn på världen har gjort honom blind för det faktum att hans ”överlägsenhet” är ett påhitt av hans egna hovnarrar. I många år hade hans tv-program och press bara en uppdragsgivare och en verklig tittare – han själv. Han har förgiftat sig själv med sina lögner.

Han är inte moraliskt överlägsen, någon. Den enda överlägsenheten är Rysslands militära styrka. Men för att nyttiggöra denna överlägsenhet behövs ett tydligt uppdrag, sammanhållning och medvetenheten om att man har rätt. Det är dock bara ukrainarna som har ett tydligt uppdrag, sammanhållning och är medvetna om att de har rätt i detta krig. Putin står kanske just nu inför valet om han ska använda alla de förstörelsevapen som finns till hans förfogande. Något som skulle leda till än mer lidande och död, men som i princip inte ändrar något i grunden.

Hans krig mot verkligheten borde ha förblivit hans egen angelägenhet. För den som vill leva i förbittring och med ilska mot hela världen, kan göra det så länge han eller hon vill. Men Putin har med våld, manipulation och lögner tvingat sig på det ryska folket. I åratal har han med alla tillgängliga medel vidmakthållit höga ”opinionssiffror”. Genom att med våld och hot binda det ryska samhället till sig har han nedvärderat sitt eget folk. Ett folk som en gång, sida vid sida med Ukraina, utkämpade ett gemensamt och rättfärdigt krig.

Putin har förgiftat inte bara sig själv utan hela Ryssland. Han har banat väg för det förakt med vilket världen kommer att se på honom, och även på oss ryska medborgare. Under många år framöver kommer vi knappast kunna övertyga världen om att ”vi är inte sådana”, att ”vi var inte sådana”. Under många år – efter Putin – kommer vi behöva bygga upp ett ryskt samhälle som är fritt från politiska kulisser och fantasier.

Moraliskt förlorade Ryssland detta krig när man startade det. Helt oberoende av vad som händer i striderna; i politiskt, ekonomiskt och socialt hänseende har Ryssland förlorat kriget. Och även som land och som en del av världen. Det är vanligt att [i Ryssland] associera ordet ”krig” med det stora fosterländska kriget [andra världskriget] utan närmare precisering. Nu har ordet fått en ny betydelse. Det är ett krig utan närmare definition, utan adjektiv. Det är kriget som Putin startade, en katastrof som han själv har skapat men som han gör mig och alla ryssar ansvariga för.