Det har uppstått en stor konflikt i regeringen om retoriken i migrationsfrågan. Grunden för politiken är dock densamma som tidigare: Den goda viljan från president Erdogan.

Så letade sig till sist de socialdemokratiska röksignalerna upp på högsta nivå. Efter en höst där kommunalråd, rörelsehöjdare och till och med en och annan minister varit ute och vädrat ballonger i ärendet klev statsministern ut och gav besked i Sydsvenskan: Flyktingmottagandet borde halveras. Den som får nej måste åka hem, förklarade Stefan Löfven, och påpekade att 50 000 personer lämnat Sverige efter avslag de senaste åren.

Reaktionen var omedelbar och väntad. Miljöpartiet, som sitter i den regering som Stefan Löfven leder, gick ut i koordinerad motattack. Språkrör, ministrar och andra MP-toppar kom med ett samfällt budskap i sociala medier: Stefan Löfven var ute i ogjort väder.

”Det är Socialdemokraternas politik, inte regeringens. Regeringen driver att Sveriges flyktingpolitik ska vara rättssäker, effektiv och human. Vi värnar asylrätten och står för att ge skydd undan förföljelse när det behövs”, skrev exempelvis Per Bolund.

Den reellt existerande S-politiken

Från statsministerns stab kom också ett ”förtydligande” om att statsministern inte hade pratat som statsminister, utan ”som S-ledare”. Så praktiskt. Det statsministern redogjorde för var minsann dessutom känd S-politik sedan maj 2018, enligt en pressekreterare.

Ja, jo. Det är visserligen korrekt att Stefan Löfven i maj 2018 slog fast att antalet asylsökande borde halveras, för att hamna på en nivå som motsvarar Sveriges tänkta andel i EU. Det är dock också sant att den ambitionen omedelbart förhandlades bort i regeringsbildningen.

Den reella politik som finns i januariöverenskommelsen – den här mandatperiodens heliga skrift – handlar om att liberalisera svensk migrationspolitik jämfört med situationen i maj 2018. Skulle andelen som söker sig till Sverige ändå gå ner beror det med andra ord på helt andra faktorer än vad regeringen har för sig.

Om regeringen nu inte skulle lyckas få till en tvingande omfördelningsmekanism i EU, som dessutom gick att implementera. Detta förefaller dock snäppet mer otroligt än att man hittar en lösning på Brexit som både Nigel Farage och Jean-Claude Juncker tycker är strålande.

Att statsministern i det läget tycker att antalet asylsökande borde minska blir inte särskilt relevant. Skillnaden mellan en toppolitiker och en vanlig Twitteranvändare är att politikern inte bara förväntas ha en åsikt, utan också åtgärder för att omsätta åsikten i praktik. Det var så förr, i alla fall.

Att stå upp för asylrätt och turkisk gränspolis

Hade då Miljöpartiet alla rätt i sitt utspel? Inte direkt, om man ska vara ärlig.

Knappt hann de gröna ministrarna trycka ut sina indignerade Instagramuppdateringar innan den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan gick ut och drog ned byxorna på alla inblandade.

Om EU klagar för mycket på Turkiets pågående invasion i norra Syrien hotar Erdogan med att sluta stoppa potentiella asylsökande från att ta sig till Europa. Eller med hans egna ord: ”Då öppnar vi portarna och skickar 3,6 miljoner migranter till er”.

Det var en effektiv påminnelse om det som bägge regeringspartierna, och för den delen många andra, ständigt försöker förtränga: Den mest framkomliga vägen från världens konflikthärdar till Europa går genom Turkiet. De högstämda deklarationerna om asylrättens helighet vilar på det avtal från 2016 där EU – det vill säga Sverige – betalar den turkiska regimen för att hålla migranter borta.

Det var främst det avtalet som, tillsammans med omfattande mängder taggtråd på Balkan, dämpade den akuta migrationskrisen efter hösten 2015. Dämpade för Sverige och EU, alltså.

Det är regeringens politik. Bland annat. Det är inga nyheter, men det måste tydligen påpekas gång på gång på gång.