Survival of the ståtligast stjärt

Saken var nämligen den att teorin om det naturliga urvalet tycktes motbevisas av bland annat olika påfågelhannars utveckling. Vilka var egentligen orsakerna till deras spektakulära stjärtfjädrar? Om teorin om det naturliga urvalet var den allenarådande förklaringen till hur djurarter utvecklas, borde de långa och ståtliga stjärtfjädrarna rimligtvis ha försvunnit på grund av att påfåglar med mindre vidlyftiga fjäderdräkter har haft lättast att överleva. Men i stället har utvecklingen bevisligen gått i motsatt riktning.

Det naturligt vackra urvalet

I Människans härkomst gavs ett svar i form av teorin om det sexuella urvalet. Påfågelhannarna har, menade Darwin, utvecklat sina stjärtfjädrar endast på grund av honornas partnerval, det vill säga utifrån deras sexuella preferenser för hannar med de allra ståtligaste och mest estetiskt raffinerade stjärtfjädrarna. På så vis har det i naturen utvecklats arter med olika sorters sofistikerade särdrag, vilka snarast försvårat artens överlevnadsförmåga. Dessa särdrag har gjort arten estetiskt tilltalande, men till priset av ökad klumpighet och minskade möjligheter att dölja sig eller på andra sätt undkomma hotfulla och fientliga krafter i omgivningen.

Enligt Yale-professorn och ornitologen Richard O Prums läsvärda bok, som nyligen kommit ut på svenska, Skönhetens evolution. Hur Darwins bortglömda teori om det sexuella urvalet formar djurriket – och oss, har dock Darwins teori om det sexuella urvalet sopats under mattan av det senaste seklets evolutionsforskare. Dessa har med en aldrig sinande uppfinningsrikedom framkastat den ena teorin efter det andra som gått ut på att det naturliga urvalet ändå, ytterst sett, är den övergripande och allenarådande principen för hur djur utvecklas. Att olika egenskaper skulle ha kunnat utvecklas utan annan anledning än att tillfredsställa presumtiva sexpartners smak, har uppfattats som provokativt. ”Men det är nihilism!”, ska en kollega till Prum ha kommenterat föreställningen om att djurs partnerval sker på basis av vad de uppfattar som vackert eller njutningsfullt.

1900-talets ”sanna” darwinister har enligt Prum verkat enligt principen att Darwin bör skyddas mot sina egna idéer. Därför har man fastnat i föreställningen om att även om en egenskap – som långa stjärtfjädrar – kan tyckas minska en djurarts möjligheter att överleva, kan den ändå ha adaptiva fördelar. En sådan skulle kunna vara att den mest elaborerade fjäderdräkten ger signaler om god hälsa. En annan att ett djur som visat sig överleva trots otympliga ornamentala egenheter ger signaler om extraordinära överlevnadskvaliteter. Olika sorters dysfunktionella ornament skulle enligt det senare resonemanget ha vuxit fram därför att det motsatta könets attraktion sker i enlighet med den märkliga logiken att någonting bristfälligt uppfattas som tecken på styrka. Att det skulle vara på det sättet har dock inte kunnat bevisas, ej heller att det finns en korrelation mellan extraordinär skönhet och hälsa.

Skönhet för skönhets skull

Djuren gör i slutändan alltid val som gynnar den egna arten, är undertexten hos nutidens evolutionsbiologer. Vilket i sin tur indikerar en föreställning om att det finns ett slags inbyggd rationalism i naturens sätt att fungera. Dock är Richard O Prum snarare inne på Hamlets linje, när denne påpekar för Ofelia att ”skönheten hinner få ärligheten på fall innan ärligheten har hunnit göra skönheten till sin avbild”. Skönheten tycks, kort sagt, inte ha annat syfte än sig själv.

Med en rad exempel visar Prum hur djurs partnerval ofta går stick i stäv med det naturliga urvalet – vilket alltså även var en central tes i Darwins Människans härkomst. Vad finns det för orsaker bakom den på Papua Nya Guinea förekommande kragparadisfågelhannens förvandling under uppvaktningen av en hona? När hannen spänner upp sin svarta fjäderdräkt uppenbaras vad som ser ut som ett naivistiskt ansikte målat i neonfärger. Så förvandlas fågeln till ett slags huvudfoting, som ihärdigt hoppar upp och ner framför honan.¹

Uppenbarligen är det ett förvandlingsnummer som tilltalar honorna, vilka kräset väljer ut den i deras ögon allra mest attraktiva huvudfotingen att para sig med. Under evolutionens gång har av allt att döma kragparadisfågelhannar med mer modesta uppvisningsnummer valts bort.

Den klubbvingade manakinen är en liten fågel som lever i de sydamerikanska regnskogarna. Där har hannarna utvecklat ett märkligt parningsbeteende i form av att de lyfter på vingarna samtidigt som de ger ifrån sig ett högt surrande, närmast elektroniskt ljud. Ljudet uppstår genom att de inre ”vingpennorna” får vibrera oerhört snabbt över fågelns rygg.²

Frågan är naturligtvis hur det kan komma sig att en viss manakinart har lagt sig till med detta märkliga beteende, i synnerhet som just manakinsläktet utmärker sig genom sin egenartade sång. Varför då utveckla ännu ett särpräglat ljud? Det är svårt att se att beteendet på något sätt skulle gynna möjligheten att överleva. Tvärtom. Det har nämligen visat sig att den klubbvingade manakinen är den enda fågelart som inte har ihåliga armbågsben. De kompakta benen gynnar dess möjlighet att producera ett parningsljud som bevisligen tilltalar honor men missgynnar fågelns flygförmåga. Det raffinerade vingljudet tycks ha utvecklats utan annan anledning än att det appellerar till honornas estetiska smak.

Skönhetsjakt skapar artrikedom

En indirekt konsekvens av den här sortens partnerval baserade på estetiska företräden, är ökad variation och mångfald – större naturrikedom helt enkelt. Detta genom att partnerval utifrån vad djuren uppfattar som vackert och njutbart har två följdverkningar som ger stöd åt varandra. Dels tenderar de hannar som föds att ärva faderns estetiska karaktärsdrag, dels tenderar de honor som föds att ärva moderns estetiska preferenser. Att det förhåller sig på det sättet stöds av hur olika manakin-arter (sammanlagt femtiofyra stycken) utvecklat olika estetiska särdrag i olika geografiska områden. Detta som en konsekvens av att honornas partnerval har skett utifrån slumpmässiga estetiska preferenser i skilda manakin-populationer.

Lövsalsfågeln är annars den fågel som ägnar sig åt en konstnärlig verksamhet som mest påminner om människans. Dess hannar bygger vad som kan betraktas som ett slags konstgallerier, vilka dock endast används som platser för parning, genom att honorna attraheras av utsmyckningarna. I vissa fall handlar det om över en meter höga julgransliknande torn, byggda av kvistar. I andra fall rör det sig om en ”sal” vars ingång är omsorgsfullt smyckad med olika högar i olika färger, bestående av allt möjligt som fågeln hittat med den erforderliga färgen: blad, bär, karamellpapper, trasiga plastförpackningar, blommor.³

Ibland kan också väggarna i salen ha ”målats” genom att fågeln pyntat dem med söndertuggade växter i exempelvis grönt, svart eller blått.

Lövsalsfågelhannarna ägnar på så vis en stor del av sin tid åt omsorgsfull design av ett byggnadsverk vars enda syfte är att locka till sig honor. De senare är, som så ofta i djurriket, kräsna och väljer systematiskt ut den hane som har den största och mest väldekorerade lövsalen. Det innebär att de flesta inredningsarkitekterna ratas.

Richard O Prum framkastar hypotesen att orsaken till att lövsalsfåglarna en gång i tiden började konstruera sina konstfullt inredda show rooms var en följd av partnerval, närmare bestämt av att honorna eftersträvade sexuell autonomi.

Det går nämligen i djurens värld inte alltid till så civiliserat att parning sker först efter att honan valt ut den hanne som hon funnit mest attraktiv. Bland de hannar som blivit bortvalda har det inom i vissa fågel- och djurarter utvecklats en kultur av sexuellt tvång. Det gäller till exempel änder. Där parar sig vanligtvis honorna med den andhanne som de nogsamt valt ut och därefter levt tillsammans med under flera månader fram till parningen (varefter hannen lämnar honan – eller om man vill se det tvärtom). Efter att ungarna fötts och hannen försvunnit ur boet, händer det inte sällan att andra andhannar dyker upp för att tvinga sig på honan sexuellt. Bland många aparter finns liknande beteenden. Efter parningen tvingar sig hannar på honorna och dödar även deras barn för att honorna ska bli fruktbara.

Genom att honor många gånger har skadats eller dödats som konsekvens av det sexuella våldet, har egenheter hos honorna som motverkar påtvingad parning ärvts och på sikt vuxit sig starka. Hos vissa andarter har till exempel extremt komplicerade vaginor utvecklats, vilket i sin tur har gjort gett upphov till en sorts sexuell kapprustning, genom att andhannarnas penisar kommit att skilja sig från andra fågelarter genom att vara extremt långa (ibland upp till drygt fyrtio centimeter) och skruvformade.

Honan väljer bort snälla hanar men vill ha frivilligt sex

Prums hypotes är att lövsalsfåglarnas estetiska verksamhet har sin grund i den här typen av strategier för att motverka sexuellt tvång – och bevara den sexuella autonomin. Saken är nämligen den att lövsalsfåglarnas uppvaktning av honorna är påstridig och aggressiv. Honorna har ingenting, principiellt sett, emot detta. Snarare tvärtom. Icke-aggressiva hanar väljs bort. Dock vill honorna själva styra valet. Lövsalen erbjuder enligt Prum trygghet för honan, inte minst i form av en enkel flyktväg för den hona som tackar nej till hannens erbjudanden (vilket sker vid en majoritet av uppvaktningstillfällena).

Just resonemangen om honornas sexuella autonomi och hur strategier för att motverka ofrivillig parning lett fram till nya beteendemönster eller till anatomiska förändringar, fungerar i Prums bok som en länk från djurens – och i synnerhet då fåglarnas – värld till människans.

Utvecklingen från apa till människa har bland annat inneburit att skillnader i kroppsstorlek mellan hannar och honor minskat. Prum menar att detta kan ha att göra med att kvinnors val av män styrts av en strävan att minimera riskerna för att bli utsatta för sexuellt våld och tvång. Samma förklaring kan ligga bakom att aphannars sylvassa hörntänder, liksom alfa-hannarnas urskillningslösa kopulerande, har försvunnit. Män som kollektiv har ett betydligt mer selektivt sexuellt beteende än de senare (och de flesta andra djur). Med människan har därtill penisbenet försvunnit. Kvinnan har å sin sida genom framväxten av klitoris fått möjlighet till orgasm och sexualiteten har därmed i allt högre grad utvecklats till en njutningsfull aktivitet, som inte varit styrd av brunstperioder. Samtidigt är det, liksom hos fåglar och apor, statistiskt sett fler män än kvinnor som väljs bort. Kvinnor har därför genom sina partnerval kommit att påverka artens förändringar på lång sikt – de förändringar som inte är styrda av det naturliga urvalet.

Ouppklarade frågor om estetikens roll för människans utveckling

Prum resonerar anmärkningsvärt kortfattat om hur människans förmåga till samarbete – socialisering – är en konkurrensfördel i kampen om tillvaron och därmed en central faktor i mänsklighetens utveckling. I Yuval Noah Hararis storsäljande bok Sapiens. En kort historik över mänskligheten (2011) diskuteras dock dessa förhållanden ur ett evolutionärt perspektiv. Harari påpekar att människan före den kognitiva revolutionen (för ungefär 70 000 år sedan) hade få konkurrensfördelar jämfört med många andra djurarter. Det var inte förrän man kunde organisera sig i större grupper än hundra, hundrafemtio personer som människan började sin vandring mot det herravälde över djur och natur som utmärker de senaste fyra, fem tusen åren.

Och då är man tillbaka till frågan om det naturliga urvalet. Kan inte de förändringar som utmärker människan i relation till exempelvis apor till stor del förklaras i termer av en selektion som inneburit att människan i egenskap av samarbetsvarelse har överlevt, medan de människor – på individ-, grupp- eller artnivå – som inte haft förmågan att interagera och socialisera sig har selekterats bort? Och kan inte detta ha skett genom såväl det naturliga urvalet som sexuellt baserat partnerval? Då är vi dessutom framme vid frågan om hur de estetiska verksamheterna – bildkonst, fiktivt berättande, poesi, musik etcetera – spelat in i människans utveckling. De frågorna blir minst sagt styvmoderligt behandlade i Prums bok.

Från djur till människa genom kärlekskonst

När det gäller det fiktiva berättandet kan man undra varför inte människors faiblesse för påhittade historier har dött ut som en konsekvens av det naturliga urvalet – eller för all del det sexuella. Som påpekats av bland andra litteraturhistorikern Brian Boyd (i On the Origin of Stories, 2009) är det dock svårt att tänka sig framväxten och bibehållandet av större mänskliga gemenskaper utan förekomsten av berättelser av den sort som härrör från arkaisk tid eller från den grekiska antiken. Kanske var det helt enkelt så att civilisationer med de bästa berättelserna blev mest överlevnadsdugliga.

Vad de uråldriga berättelserna – Iliaden, Odysséen och det ännu äldre Gilgamesheposet, eller för all del Gamla Testamentet – handlade om var en samhällsgemenskaps ursprung. Därtill förmedlades information om grundläggande etiska regelverk. Som en följd av berättelser som traderades muntligt i generation efter generation sammansvetsades gemenskaper. Berättelserna fungerade som det kitt som höll samman folket.

Men berättandet och inte minst förmågan att leva sig in i berättelser har därtill fungerat som ett sätt att vinna erfarenheter genom att försätta sig i extrema situationer till anmärkningsvärt låga kostnader (utan att behöva stiga upp ur läsfåtöljen).

I de riktigt gamla berättelserna, som Gilgamesheposet, finns inslag som kan tyckas en smula egendomliga när de betraktas med nutida ögon, men som knyter an till och i viss mån bekräftar Prums evolutionära hypoteser om människans ursprung. Det handlar om hypoteser om hur människan förändras i riktning mot en social varelse och hur detta avspeglas i de förändringar av sexualiteten som präglade övergången från apa till människa – med allt vad det också inneburit av kroppsliga förändringar.

Mannens penis har utvecklats som en konsekvens av partnerval där männen selekterats på grundval av deras förmåga att ge kvinnan sexuell njutning, men också på estetisk grund (vilket kanske är något att begrunda i dessa dickpic-tider)

I likhet med många andra berättelser med arkaiskt ursprung – dramer som Sofokles Kung Oidipus eller Aiskylos Orestien – kan Gilgamesheposet sägas mejsla fram det mänskliga i gränslandet mellan det djuriska och det gudomliga. I inledningen av eposet, som antas vara över tre tusen år gammalt, berättas om hur ”ursprungsmänniskan” Enkidu, skapades. Denna håriga figur växte upp bland djuren (”han vandrar omkring i bergen och äter gräs med stäppens vilda djur”) men slussades sedermera in i människans värld där han skulle komma att ta itu med bland annat kungen Gilgameshs vana att ligga med alla nygifta kvinnor innan de haft sex med sina män. Inslussningen från djurens till människornas värld skedde genom att Enkidu civiliserades genom att en vacker kvinna, Shamhat – i den svenska översättningen kallad glädjeflicka – lät honom ”njuta av hennes kärlekskonst” under sex dagar och sju nätter.

Arrangemanget kan som sagt tyckas kuriöst, inte minst mot bakgrund av vår kulturkrets syn på sexualiteten som det civiliserade beteendets motsats. Vad Prum poängterar är dock hur den mänskliga sexualiteten utvecklats i riktning mot en ömsesidig njutning och att denna utveckling har styrts av att den sexpartner valts som kunnat erbjuda störst estetisk eller sinnlig njutning. Detta har i sin tur inneburit estetiska förändringar som inte har något direkt nyttovärde. Prum tar som exempel upp att mannens penis har utvecklats som en konsekvens av partnerval där männen selekterats på grundval av deras förmåga att ge kvinnan sexuell njutning, men också på estetisk grund (vilket kanske är något att begrunda i dessa dickpic-tider).

Skönhet, njutning och estetik är avgörande delar av mänsklig civilisation

Jag kan dock inte undgå att fundera över om inte den sortens partnerval ändå kan ha en adaptiv funktion – och alltså hade kunnat förklaras med utgångspunkt i det naturliga urvalet. Och det är här som Enkidu kommer in i bilden. Om människans partnerval, så som Prum påstår, har format människan på ett sätt som gynnat ömsesidig sexuell njutning, har detta samtidigt inneburit att människan utvecklats till den sociala varelse som är ett nödvändigt villkor för framväxten av mänskliga civilisationer. Och de senare har i sin tur ökat människans överlevnadsförmåga avsevärt.

I det avseendet skulle man kunna se Enkidus utveckling från djurriket via sexualiteten till människans värld som en bild av mänsklighetens evolutionära utveckling. Människan kan utifrån det perspektivet sägas ha blivit mer överlevnadsduglig som en konsekvens av partnerval. Detta genom att de senare har gynnat framväxten av människan som social varelse.

Vad Enkidu lär sig under veckan med Shamhat är kort sagt att samarbeta, men det handlar också om ett möte med den mänskliga skönheten – med den estetiska och sinnliga njutningen, det som varit en så essentiell del av det mänskliga civilisationsbyggandet. Korrelationen mellan samhälleliga framsteg och estetisk expansion framstår som tydlig för den som beaktar de stora språng som skett i den västerländska kulturhistorien – under den grekiska antiken; eller den italienska renässansen.

Den franska trädgårdskonsten uppfattades därför inte som att människan begick våld på naturen utan som ett sätt att frammana naturens sanna karaktär.

Madeleine de Scudéry var verksam i Frankrike under barocken, och är mest känd för att – tillsammans med sin bror – ha skrivit världens längsta roman, Artamène (1649–1653). Dess originalutgåva uppgick till drygt 13 000 sidor. I sin samtid blev den en publiksuccé, men efter 1600-talet har den inte givits ut i sin helhet.

Men Scudéry var också filosof och såg i det avseendet på konstens förhållande till naturen på ett sätt som inte bara var typiskt för den franska barockestetiken – naturligtvis med Versailles som dess kanske främsta exponent. För den som beaktar olika fågelarters estetiska preferenser, sådana de presenteras i Prums bok, är det lätt att se en närhet även mellan påfågelhonornas smak och de estetiska ideal som var förhärskande i den franska aristokratins salongskultur på 1600-talet, den som nedlåtande kommit att benämnas som preciositet och galanteri.

Scudéry menade att naturens sanna väsen framträdde i form av det symmetriska mönstret på en fjärilsvinge (hon kunde naturligtvis lika gärna ha valt en påfågelsvinge). Ju mer komplext komponerat med avseende på spegeleffekter och harmonierande färger, desto närmare låg det estetiska uttrycket naturens innersta drivkrafter och uppbyggnad. Den franska trädgårdskonsten uppfattades därför inte som att människan begick våld på naturen utan som ett sätt att frammana naturens sanna karaktär.

Sedan dess har som bekant en motsatt naturuppfattning slagit igenom. Från och med romantiken har den av människohänder orörda naturen prisats.

För Scudéry bestod emellertid konstens uppgift i att imitera de extremt komplicerade mönstren i naturen. En konst som både till innehåll och form excellerade i sofistikerat förfinade kompositionsprinciper kunde på så vis indirekt sägas avbilda en natur vars perfektion ansågs spegla en gudomligt förnuftig ordning. Samtidigt kunde den sortens konst i sin symmetriska perfektion uppfattas som uppfordrande. Detta genom att det ansågs tillkomma människan att imitera och i sociala sammanhang vinnlägga sig om ett kultiverat (i våra ögon kanske snarare överkultiverat) beteende av i grunden samma sofistikerade slag som det estetiska ideal som kanaliserades i konsten.

Människan som social varelse skulle, menade Scudéry, genom de aristokratiska dygdemönstren imitera konsten, som i sin tur skulle imitera naturen i dess mest sofistikerade uppenbarelseformer. Det yttersta syftet var att nå allt högre grader av finkalibrerad civilisation – och däri låg även Scudérys ”feministiska” credo: i föreställningen om att det var av vikt att utbilda och kultivera både män och kvinnor för att förfina samhället. Samhället skulle civiliseras genom att närma människan till den gudomliga sfär vars perfektion det ansågs åligga konsten att framhålla som ett ideal. Ett sådant närmande av människan till en värld styrd av det gudomliga förnuftet innebar också ett avlägsnande av människan från det primitivt djuriska – i form av bristfällig impulskontroll; och oförmåga att behärska känslor och nycker. I Odysséen beskrivs ett sådant primitivt tillstånd i episoden i cyklopernas land: ”de bor i grottor på bergstoppar och var och en är sin egen lagstiftare, som regerar över fru och barn och de har ingen respekt för varandra.”

Civilisationen befriar människan

Madeleine de Scudérys förenande av estetik och etik anses väl i dag lika obsolet som hennes romaner. Jean-Jacques Rousseaus devis om att människan föds fri men överallt slås i bojor, är symtomatiskt för en västlig kultur där man kommit att uppfatta den sorts strävan mot det sofistikerat civiliserade som Scudéry propagerade för som någonting högst dubiöst: i det närmaste skadligt – eller, om inte annat, som uttryck för disciplinerande krafter som hämmar och fjättrar individen; och som hindrar oss från att nå högre grader av frihet. Scudéry skulle förstås ha resonerat tvärtom: civilisationen frigör människan.

Det är betecknande för nutiden att det det bångstyriga och impulsiva barnet har kommit att uppfattas mer som ett ideal än den av sofistikerad social konvenans och historisk, kulturell bildning styrde vuxne. När Pippi Långstrump går på kafferep hos Tommy och Annikas mamma äter hon upp hela gräddtårtan efter att först ha doppat ansiktet i den, varefter hon strör ut allt strösocker på golvet (det heter ju strö-socker). Det är vår tid i ett nötskal. Upproret mot det kultiverade, det som man tidigare kallade karaktärsdanande, uppfattas ha ett egenvärde. Alltmedan det anses finnas någonting förtryckande i civilisationsprocessens rörelse i riktning mot det estetiskt sofistikerade och raffinerade. Autentiska uttryck, som hos barn, värderas högre än de kulturuttryck som framsprungit ur månghundraåriga estetiska traditioner.

Om det inte finns någonting att yvas över, kommer ingen att känna sig förtryckt; så tycks vår tids mantra lyda. Och i en värld där konventioner, estetiska normer och regelverk liksom hävdvunnen kunskap anses förtryckande, blir det svårt att värdera kulturuttryck på annat sätt än på basis av den nytta som de förmodas ha, i egenskap av normbrott – genom att de gäckar föreställningar om helheter, symmetrier, komplexa men samtidigt harmoniskt slutna sammanhang.

Den meningslösa skönheten är människans mål

I en tillvaro där estetiskt kulturella uttryck har uppfattats primärt sett som verktyg i historien för att upprätthålla förtryckande strukturer – på basis av kön, sexualitet, etnicitet, klass och så vidare – har den sorts konst som maniskt ägnas åt att utmana äldre tiders estetiska ideal kommit att uppfattas som politiskt nyttig. Och på så vis har det estetiska uttrycket återigen blivit ett verktyg i kampen för en samhällsutopi, i detta fall en värld utan några som helst förtryckande strukturer. Som historien så tydligt visat, kan naturligtvis alla sådana strävanden få helt motsatta konsekvenser.

Vad som är befriande med Richard O Prums bok är att den i det avseendet vänder på perspektiven och får läsaren att fundera över människans besatthet historiskt sett, av att via de estetiska verksamheterna nå raffinemang och förfining – i fråga om att höja sig över eller befria sig från tillstånd av primitiv vildhet. Det är en besatthet som i likhet med påfågelstjärten må sakna omedelbar nytta men som däremot, genom att frammana exceptionell konst, har gjort världen så mycket rikare – och därmed lättare att leva i, inte minst för dem som varit förtryckta.