– Jag är ursprungligen sociolog men min forskning har alltid rört kriminologiska frågor. Jag arbetade under 1990-talet med forskning vid Polishögskolan och senare med undervisning och forskning vid polisutbildningarna i Umeå och Växjö. Jag började jobba vid Malmö universitet i början av 2000, och tillsammans med några kolleger byggde jag upp kriminologin – både forskning och utbildning – vid universitetet.
Vad handlar din nuvarande forskning om?
– Vi bedriver longitudinell forskning, det vill säga följer individer över en längre tidsperiod. Vi följer en större grupp ungdomar för att förstå utvecklingsprocesser och de mekanismer som påverkar brottsbeslutet. Det handlar alltså om cirka 500 Malmöungdomar, en femtedel av alla födda 1995 och som bodde i Malmö 2007. De utgör ett representativt urval och vi har följt upp dem vid flera tillfällen. Forskningen är inspirerad av det brittiska projektet The Peterborough adolescent and young adult study, vilket ger oss möjligheter att göra komparativa studier.
Hur genomför ni detta projekt?
– Vi startade projektet när barnen var i 12–13-årsåldern. Inledningsvis intervjuades vårdnadshavare till 250 av barnen bland annat om faktorer under uppväxten som kan ha påverkat barnens utveckling och erfarenheter. Intervjuerna med barnen gjordes oftast i skolmiljö, i mindre grupper, där de fick svara på ett långt frågeformulär. Barnen fick också berätta vad de gjort de senaste fyra dygnen, i detalj – timme för timme. Vad gjorde de? Var befann man sig? Vilka umgicks de med? Begick de eller utsattes de för brott? Fanns alkohol eller narkotika? Syftet var att få ett detaljerat mått på hur, var och med vilka barn och ungdomar tillbringar sin tid. Datainsamlingen har sedan upprepats vid flera tillfällen upp till ung vuxen ålder.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Den grundläggande frågan i projektet är vilka barn och ungdomar med vilka egenskaper och erfarenheter i vilka miljöer väljer att begår brott? Resultaten bekräftar det man tidigare funnit i liknande studier – att synen på regler, eller att värdera regelefterlevnad positivt, skiljer ungdomar som väljer att begå brott från andra ungdomar. En annan viktig faktor är förmågan till självkontroll, att kunna motstå frestelser och provokationer i en situation där brottsbeslutet är nära. En tredje faktor är de miljöer man väljer att vistas i. Resultaten visar att det är betydligt vanligare att ungdomar med svag moral och självkontroll väljer att röra sig i miljöer som kan vara brottsalstrande. Sådana miljöer karaktäriseras exempelvis av brist på vuxenkontroll. Brottslighet är alltså resultatet av ett samspel mellan moralvärderingar, självkontroll och exponering för riskfyllda miljöer.
Merparten av alla som växer upp i resurssvaga områden blir alltså inte kriminella…
Men hur hänger detta ihop med de socioekonomiska faktorer som så ofta framhålls i svensk debatt?
– Vi noterar de miljöer där ungdomarna antingen bor eller rör sig i som ett mått på dessa faktorer. Vi vet ju sedan tidigare mycket om betydelsen av socioekonomiska faktorer.
Så vad betyder de då?
– Vi vet från mängder av tidigare studier att barn från resurssvaga familjer har en överrisk att bli kriminella. Men vi vet också att förklaringsvärdet är svagt, kanske runt 2 procent av den totala variationen i kriminalitet. Merparten av alla som växer upp i resurssvaga områden blir alltså inte kriminella, men givetvis kan livschanserna vara annorlunda. Detta kan jämföras med att prosociala värderingar, självkontroll och exponering för kriminella miljöer i stället förklarar drygt hälften av variationen i brottslighet. Vi ska förstås inte förneka betydelsen av sociala förhållanden under uppväxten, men om vi vill påverka någons beslut att begå ett brott är det nog mer effektivt att påverka faktorer som ligger nära brottsligheten i tid.
Så fattigdom orsakar inte brottslighet?
– Nej, det är inte en orsak till brottslighet! Däremot är det förstås viktigt att ge människor goda livsvillkor, bra skolor, möjlighet till utbildning och så vidare.
Men varför är det så många som tror det då?
– En förklaring kan vara att många inte skiljer på riskfaktorer och orsaker. I diskussionen om brottsligheten florerar mängder av riskfaktorer. Av dessa kanske ett fåtal kan ses som orsaker. Men en orsak är något annat, som får något att hända. När man pratar om brottförebyggande insatser handlar det nästan alltid om att påverka riskfaktorer – inte orsaker. Låt mig ge ett exempel: Man brukar säga att en riskfaktor för kriminalitet är att vara man eftersom män är överrepresenterade i brottsstatistiken. Men kön kan aldrig vara en orsak till brottslighet.
Bra poäng!
– Det finns ju hundratals riskfaktorer, och många har svårt att sortera bland dem. Och frågan om orsaker är ännu svårare.
Vilka är dina reflektioner som kriminolog på alla politiska utspel kring denna fråga nu under valrörelsen?
– Det är lite ensidigt. Man fokuserar på gängkriminalitet och de lösningar som skulle kunna finnas inom rättsväsendet. Men inte så mycket om förebyggande arbete, för att tidigt förhindra en negativ utveckling. Sällan diskuterar man de bakomliggande orsakerna, och det är ju precis dessa man måste påverka.
Så vad är förebyggande, enligt dig?
– Det är att tidigt uppmuntra barn att följa regler – det är vad vi sett i vår forskning. Det blir ju också en fråga om föräldrarnas ansvar. Barn måste också tränas till det vi kallar självkontroll, i socialt samspel, att planera framåt, att förstå konsekvenser av sitt handlande. För de flesta barn är detta inget problem, oavsett riskfaktorer – eftersom de flesta barn utvecklas positivt och aldrig hamnar i kriminalitet. Det är en mindre grupp föräldrar och barn som tidigt i livet behöver särskilt stöd, och då kan vi använda det vi vet om riskgrupper.
Det handlar ju om att bry sig om barnen och att hjälpa dem att fungera i samhället!
Men låter inte detta med moral och regler mossigt i ett samhälle där normkritik framhålls som höjden av klokskap?
– Nja, det är inte alltid så populärt att tala om moral. I slutet av 1990-talet skrev Per-Olof Wikström, som nu är professor i Cambridge, och jag en rapport om hur det brottsförebyggande arbetet borde organiseras och vi poängterade att familj och skola har ett stort ansvar när det gäller barns syn på regler. Dessa två är alltså de viktigaste brottsförebyggande aktörerna i samhället. Vi föreslog till exempel att återinföra betyg i ordning och uppförande för att markera att barn har förstått regler för socialt samspel.
Det finns säkert många som tycker att detta låter konservativt? Vi har ju avskaffat ordningsbetyg.
– Jo, jag vet att många tycker det. Vi kan ju välja ett annat sätt, det är väl snarare principen att vuxna ska få barn att förstå varför vi har regler och att dessa bör följas. Det handlar ju om att bry sig om barnen och att hjälpa dem att fungera i samhället!
Vi har numera runt en skottlossning om dagen i Sverige, och minst en ihjälskjuten i veckan. Vad tänker du om detta? Och varför är just Sverige så drabbat?
– Att få slut på skjutandet är kanske i första hand en fråga för polis och övriga rättsväsendet. Och varför just Sverige – jag vet inte! Här är det ju viktigt att parallellt med rättsväsendets insatser utveckla strategier för att förebygga nyrekrytering.
Det talas så här i valtider om att ”knäcka gängen” och ”vända på alla stenar”. Gör man rätt saker? Har man rätt metoder?
– Nej, det är det man inte har. Merparten av alla åtgärder sätts in när brotten redan inträffat och det mesta faller inom rättsväsendets område. Det kommer sannolikt att ta tid att bryta den negativa utvecklingen, och mitt råd är att ta fram en strategi med både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, en strategi som tar sin utgångspunkt i den orsaksforskning som finns.
Jag intervjuade din kollega Manne Gerell på försommaren. Han sade att det finns en tydlig koppling mellan skjutvapenvåldet och invandringen. Håller du med?
– Nja, invandring är kanske en riskfaktor. Men aldrig en orsak.