Denna vecka firar Polen hundra år som självständig nation. Sedan Lag och rättvisa vann valet flyktingkrisens år 2015 har landet mest uppmärksammats för inskränkningar av medborgerliga rättigheter och angrepp på den liberala demokratin. Fredrik Agell, författare och doktor i litteraturvetenskap, åkte till Warszawa för att dansa tango men fann i stadens, byggnadernas och invånarnas historia en mycket polsk berättelse om stolthet över det egna landet.

Warszawa, huvudstad i den unga nationen Polen, hade under mellankrigstiden ett nattliv som kunde mäta sig med de största europeiska metropolernas. I mitten av 1920-talet rev stadens invånare den förhatliga och gigantiska rysk-ortodoxa Alexander Nevskij-katedralen i stadens mitt – färdigställd som ett monument över rysk överhöghet så sent som 1912 – och roade sig furstligt till sent in på natten på etablissemang som kunde tävla med dem i Paris i extravagant lyx och inte stod dessa efter heller vad gäller dekadens och skörlevnad. 

Tangon var soundtracket till självständigheten

Tangon var den närmast allenarådande musiken, det sammanhållande elementet både på midnattskabaréer och nattklubbar. Ledande i denna populärmusikaliska nöjeskultur var judar, som ofta var skolade i den klassiska musiken. En av dem var Jerzy Petersburski, som komponerade de flesta och de bästa av de stora tangosångerna, inte minst den ikoniska Tango Milonga 1929 som också blev en internationell hit. Tillsammans med sin kusin Artur Gold bildade Petersburski en mycket populär orkester som huserade på ett av de hetaste ställena i stan, den legendariska nattklubben på restaurang Adria. Orkestern bestod till krigsutbrottet 1939.

Tango var soundtracket till en underbar men kort tid i det självständiga Polens historia – en tid då patriotism inte urartade i enögd nationalism utan hyllades över hela Polen, speciellt i den moderna nöjesmetropolen Warszawa

Petersburski överlevde kriget och kunde fortsätta sin karriär som musiker. Gold däremot tvångsförflyttades till gettot, innan han fraktades till Treblinka, där han musicerade för nazistiska officerare i casinot, vid åtminstone något tillfälle tvångsutstyrd i clownkläder. Han dödades 1943.

Mieczyslaw Fogiel var en annan tangostorhet, som slog igenom som sångare med Petersburskis Tango Milonga. Han sjöng snart in flera populära tangonummer, bytte 1932 till artistnamnet Fogg och turnerade över hela världen, inräknat Tyskland och USA. Under ockupationen uppträdde han på de få caféerna i den polska sektorn. Senare, när upproret brutit ut sensommaren 1944, sjöng han för trupperna och kvarvarande civilister, i skyddsrum och i ruinerna. Efter kriget tilldelades han den israeliska utmärkelsen Rättfärdig bland folken, för att ha gömt den i hela Warszawa likaledes välkände judiske revyartisten och regissören Ivo Wesby med familj.

Tango var soundtracket till en underbar men kort tid i det självständiga Polens historia – en tid då patriotism inte urartade i enögd nationalism utan hyllades över hela Polen, speciellt i den moderna nöjesmetropolen Warszawa, som på det stora hela var en multikultisk vakendröm med respekterade judar i framträdande roller. Festen var ohjälpligt över 1939. Men som minne av den tid som var levde den gamla guldålderstangon kvar i polackernas hjärtan. Ett vittnesmål om den saken är Andrzej Wajdas mästerverk Aska och diamanter från 1958, skildringen av två patriotiska partisaner ur resterna av Hemarmén, som på ett hotell inväntar den moskvatrogne partisekreterare de har i uppdrag att mörda samma kväll, under det att en stor bankett förbereds för att fira Nazitysklands kapitulation samma dag. Handlingen beledsagas till största delen av polsk tango, en blinkning till den polska publiken som i slutändan hade lämnats i sticket av sina västliga allierade och ”befriats” till ett nytt förtryck under sovjetkommunistiskt styre.

En kort promenad genom stan

Jag känner inte till något av detta när jag vaknar på budgethotellet i november 2015. Det enda jag hitintills har sett av Warszawa är hotellreceptionen, billiga frukostserveringar med plaststolar, på måfå utvalda restauranger som råkar ligga på rak linje mellan hotellet och tangomilongan, där jag på tangoidioters vis dansar till tidig morgon. Driven av en plötslig rastlöshet klär jag snabbt på mig och kliver beslutsamt ut på gatan. Eftersom det är mörk ute ser jag inte mycket mer än den dåligt upplysta bakgatan som leder in till hotellets huvudentré. Jag strosar märkligt upplivad genom området som Gud glömde – parkeringar bakom stängsel, låga bostadshus, nergångna gatucaféer, förskolor i betong, köpcentret Jupiter.

Snart står jag framför Warszawas landmärke nummer 1, det monumentala, nyklassicistiska Kultur- och vetenskapspalatset, Josef Stalins gåva till det polska folket, färdigställt 1955 och än i dag Polens högsta byggnad. Från utsiktsterrassen ser jag storstaden breda ut sig i alla riktningar mot horisonten. Alldeles i närheten postmoderna skyskrapor, bebyggelsen längre bort blir ett lilleputtland i jämförelse, och rakt under ett gigantiskt torg som avgränsas av en rät linje byggnader som jag intuitivt förstår måste vara byggda under Folkrepubliken Polen (förkortat PRL, det officiella namnet på Polen 1952-1989).

Nere på fasta marken vankar jag obeslutsamt vidare över den stora öppna Defileringsplatsen. I nergången till tunnelbanan hejdar jag mig. Snett mittemot på andra sidan Aveny Jerusalem tronar Hotel Polonia Palace, med en utsökt ljussatt sandstensfasad. Från gatunivån, i en omgivning av schizofrent disparata arkitekturstilar från senare tider, väcker de rena, klassiskt välproportionerliga linjerna hos en byggnad i Beaux Arts-stil mer uppseende än uppe från Kulturpalatset. Jag går in i lobbyn, en storslagen atriumgård, med palmer och loungefåtöljer. Det är en uppenbarelse från en annan tid, och motsatsen till allt vad jag hitintills sett och upplevt i Warszawa.

Förstörelsen av Warszawa

Dagen efter beger jag mig till den nationella prestigeinstitutionen Museet för upproret, som öppnades 2004, samma år som Polen upptogs i EU, 60 år efter upproret. Warszawaupproret, eller slaget om Warszawa, som polackerna själva säger, blev på många sätt ännu mer ödesdigert än det judiska upproret i gettot våren 1943, eftersom det kom att besegla inte bara Warszawas öde, utan också förutskickade Polens framtid som sovjetisk lydstat och i förlängningen hela världsordningen under kalla kriget.

Det är en färd ner i helvetet. Också om omfattningen av den absoluta terrorn i Generalguvernmentet Polen (i folkmun: Gestapoland, Gangster-Gau) är väl känd och dokumenterad i forskning och populärlitteratur är det svårt att värja sig. De rastande tyska soldaterna som ser en skara skolbarn på utflykt, på givet kommando inringar den och slaktar dem, med gevärskolvarna, för att spara på ammunition; varje händelse, övergrepp, slakt är inkommensurabel,  på samma sätt som folkmordet på tre miljoner polska judar är det. Vi vet att det har hänt, men kan på ett abstrakt plan ändå inte förstå det, på samma sätt som det är omöjligt att tänka sig evigheten, eller cirkelns kvadratur.

Den så kallade Pabst-planen för Neue Deusche Stadt Warschau, färdigställd och överlämnad till ståthållare Hans Frank den 6 februari 1940, byggde på rashygieniska principer och förutsatte storskalig etnisk rensning.

Men dödandet, som ibland kunde förefalla urskillningslöst och spontant, var det systematiska uttrycket för ett rashat som inte bara riktades mot judar men också mot polacker. Kort före det tyska angreppet den 1 oktober 1939 talar Hitler klarspråk till sina generaler:

Djingis Kahn lät med vilje och med glatt humör döda miljontals kvinnor och män. Historien ser honom bara som en stor statsbyggare… Jag har sänt mina dödskalleförband österut med ordern att skoningslöst döda män, kvinnor och barn som tillhör den polska rasen eller talar polska. Endast på detta sätt kan vi erövra det livsrum vi behöver. Vem talar väl idag om förintelsen av armenierna?

Redan i juni 1939 hade Hitler gjort en upptäckt som kom att bli bestämmande för den synnerliga råhet som nazisterna utsatte Warszawaborna för. Under ett besök på ett arkitektkontor i Würzburg får han tillfälligtvis syn på ett utkast till en total ombyggnation av Warszawa. Redan i oktober 1939 flyttas en hel stab stadsplanerare och arkitekter från Würzburg till Warszawa, där de som led i Generalplan Ost gör en ny planritning för staden. Den så kallade Pabst-planen för Neue Deusche Stadt Warschau, färdigställd och överlämnad till ståthållare Hans Frank den 6 februari 1940, byggde på rashygieniska principer och förutsatte storskalig etnisk rensning. Metropolen med 1,3 miljoner invånare, centralt belägen mellan Berlin och Moskva, var omstöpt till en germansk järnvägsknut med 40 000 invånare.

Mil efter mil: ruiner, tomma husskal, på sina ställen stenöknar, platta fläckar i det såriga stadslandskapet – resultatet av ett av de största brotten under 1900-talet, det systematiska förstörandet av en världsstad.

Upproret den 1 augusti 1944 är en sak för sig: Röda armén, som i slutet av juli intagit ställningar utanför förstaden Praga, på andra sidan Wisla, uppmanade i radiosändningar och flygblad polackerna att resa sig. Vilket de också gjorde. Soldater ur Hemarmén – många barn, i tio-, tolvårsåldern, medlemmar i scoutrörelsen Grå leden – kämpade heroiskt i två månader. Den 2 oktober måste polackerna likväl kapitulera inför den i material och antal fullständigt överlägsna nazistiska militärmakten.

Vad hände sen, i en halvt sönderbombad stad, med bara tyska ockupationsmakten kvar, och med passivt avvaktande sovjeter på anda sidan Wisla? I museets filmsal visas en sex minuter lång överflygning över Warszawa, bilderna är tagna från en B-24 Liberator, kort före Röda arméns intåg i den öde staden, i mitten av januari 1945. Mil efter mil: ruiner, tomma husskal, på sina ställen stenöknar, platta fläckar i det såriga stadslandskapet – resultatet av ett av de största brotten under 1900-talet, det systematiska förstörandet av en världsstad. Trots det akuta läget på alla Tysklands fronter sänder Hitler efter upproret stora numerärer av ingenjörstrupper (Verbrennungs- och Vernichtungskommandon), vilka sten för sten, hus för hus, gata för gata, stadsdel för stadsdel, hela oktober, hela november, hela december och halva januari utplånar Warszawa från jordens yta. 

Polonia Palace – ett nationellt monument?

Jag återvänder till Warszawa först i februari 2018, till en tangofestival i Praga, den anspråkslösa arbetarstadsdel där ryssarna gjorde halt och åsåg förstörelsen på andra sidan floden.

Efter festivalen checkar jag in på Hotel Polonia Palace. Jag får ett rum med magnifik utsikt från fjärde våningen, varifrån jag ser Kulturpalatset lysa i eftermiddagssolen. Jag går ner i den magnifika lobbyn, tar in en öl och läser allt jag kommer över om hotellets historia på internet. Hotel Europejski och Hotel Bristol, nattklubben Adria och kanske ett par kabaréer var hetare, men Polonia Palace utgjorde under interbellumepoken ett viktigt nav i Polens sociala och patriotiska liv och var ett arkitektoniskt landmärke. Under kriget lade tyskarna beslag på det: Hotel der Reichshof, som det nya namnet löd, var fram till upproret kvarter för nazistiska officerare, därefter sjukhus samt lager för mat och förnödenheter. Till skillnad från så gott som alla andra etablissemang överlevde det kriget i oskadat skick och var våren 1945 det enda hotellet i ruinstaden. Fram till 1951 huserade här ett tjugotal ambassader och beskickningar.

Polonia Palace – namnet valdes medvetet som en stark polskpatriotisk markering vid invigningen 1913, vid en tid då Warszawa styrdes från Sankt Petersburg – är ett nationellt monument som minner om den lyckliga mellankrigstiden, med en stark laddning för nutida Warszawabor, med kolossen Kulturpalatset alldeles inpå, den sovjetiska intränglingen som under Folkrepubliken Polen ständigt påminde Warszawaborna om att de saknade självbestämmande.

Det är i alla fall min starka tro och arbetshypotes. Men när jag de närmaste dagarna frågar alla jag möter är det inte en enda som hyser varmare eller ens nostalgiska känslor för Polonia. Inte motvilja, men indifferens. Några verkar inte ens känna till det. Det är svårt att begripa att en så historiskt unik byggnad kan blekna i det kollektiva minnet på några decennier. Men glömskan blir förståelig när man studerar återuppbyggnaden av Warszawa efter kriget och strategierna bakom den.

Att återskapa en miljonstad ur ruiner

Nästan omedelbart efter tyskarnas reträtt återvände överlevande Warszawabor i stora skaror, för att bland resterna av sina gamla hem leta efter familj, vänner, tillhörigheter. De flyttade in i ruinerna och började på egen hand forsla undan rasmassorna. Redan i mitten av februari 1945, på uppdrag av den sovjetstyrda provisoriska polska regeringen i Lublin, bildas BOS, Byrån för återuppbyggnaden av huvudstaden. Arbetet i BOS, som redan sommaren 1945 hade rekryterat närmare 1 500 medarbetare, var från början präglat av två konkurrerande synsätt. Den ena fraktionen företräddes av chefen för BOS avdelning för monumental arkitektur, Jan Zachwatowicz, den andra av den ställföreträdande chefen för BOS, den unge arkitekten Józef Sigalin.

En mycket stor och väsentlig del av det historiska Warszawa återställdes med minutiös exakthet i det största återuppbyggnadsarbetet världen någonsin skådat.

Den förra fraktionen förespråkade ett återuppbyggande som helt skulle återställa det historiska Warszawa, den senare fraktionen dominerades av ett synsätt som generalsekreterare Bolesław Bierut formulerat 1949: ”Det nya Warszawa får inte bli en kopia av det gamla, det får inte rätt och slätt upprepa, i lite annan skepnad, det mischmasch av kapitalistklassens privata intressen som staden utgjorde före kriget.”

Det samtida Warszawa är till stora delar en kompromiss mellan åsiktsbrytningarna i BOS med en tillsats postmodernistisk storstadsarkitektur som tillkommit sedan 1990-talet. Zachwatowiczs så att säga restitutiva linje vann gehör för att rekonstruera praktarkitektur och bebyggelse före cirka 1850. Gamla stan, Kungliga slottet och palatsen, kyrkorna och förvaltnings- och universitetsbyggnaderna längs den så kallade Kungliga vägen (Trakt Królewski) som löper i rak sydlig riktning längs promenadstråket Krakowska förstaden och Nya världen-gatan mot friluftsoasen Łazienki-parken: En mycket stor och väsentlig del av det historiska Warszawa återställdes med minutiös exakthet i det största återuppbyggnadsarbetet världen någonsin skådat.

Den konstruktivistiska sidan, däremot, sparade inga husgrunder och byggde nytt på de rensade arealerna (vilket lät sig göras eftersom all mark i hela Warszawa hade nationaliserats i oktober 1945). Till en början fanns inga enhetliga direktiv, och vissa stadsdelar byggdes i Bauhaus-stil eller under påverkan av Le Corbusier. Det är först sedan Józef Sigalin 1948 i Moskva sammanträffar med arkitekturteoretikern Edmund Goldzamt som den sovjetiska, socialrealistiska arkitekturstilen importeras till Warszawa och sätter sin enhetsprägel på stora delar av staden. Goldzamt ansåg att byggnader skulle vara ”socialistiska till innehållet men nationella till formen”. En sådan arkitektur förverkligades i realtid under Sigalins och Goldzamts diskussioner i Moskva, där man med start 1947 uppförde de beryktade Stalinskraporna (de så kallade sju systrarna): en eklektisk byggstil, som införlivar element från rysk-ortodoxa katedraler och Kreml-tornen i en kolossalarkitektur influerad av nyklassicism och Chicagos skyskrapor.

Kulturpalatset är det mest anslående exemplet på socialrealistisk arkitektur i Warszawa. Det nationella formelementet som Goldzamt talat om har blivit polsk renässanskitsch i vissa av fasadelementen; det ”socialistiska innehållet”, å andra sidan, är agitprop på basal nivå: Vid ingångarna klassiska storformatsstatyer, som väcker associationer till socialismens arketypiska arbetshjältar.

Snart satsade man i stället på snabba och billiga lösningar, vilka självaste Chrusjtjov förordade i ett tal i december 1954: prefabricerade moduler, armerad betong, standardiserade lägenheter, som i de svenska miljonprogrammen eller de östtyska Plattenbauten.

Socialrealistiska byggnader uppfördes samtidigt på andra håll i Warszawa, i samma stil som Kulturpalatset. Den största och viktigaste är Bostadskvarteret Marszałkowska (MDM), ett nationellt prestigeprojekt som var populärt redan på ritbordet, eftersom det kom den skriande bostadsbristen till mötes och inte statens behov av storståtliga myndighetsbyggnader.

Den socialrealistiska arkitekturen var, precis som återuppbyggnaden av Gamla stan och Kungliga vägen, långsam och dyr. BOS upplöstes 1952, och snart satsade man i stället på snabba och billiga lösningar, vilka självaste Chrusjtjov förordade i ett tal i december 1954: prefabricerade moduler, armerad betong, standardiserade lägenheter, som i de svenska miljonprogrammen eller de östtyska Plattenbauten. Ett centralt exempel som satt sin prägel på centrum är den så kallade Östra väggen (Sciana Wschodnia) mitt emot Kulturpalatset, på andra sidan Defileringsplatsen, uppförd 1962-69: hyreshus i form av tre höga torn och alldeles framför dem en rak linje av stora affärs- och kontorslängor, vilka i rak sydlig riktning avgränsas av en rotunda, sätet för den nationaliserade polska nationalbanken (i folkmun, på grund av dess tårtbitslika ovala tak: Generalstårtan).

Gatuprostituerade, som bedrev sin verksamhet i tyst samförstånd med hemliga polisen, hade sitt stråk alldeles utanför, och den lilla parken bakom Polonia – en populär träffpunkt för homosexuella män, eftersom den härbärgerade en offentlig pissoar – döptes av folkhumorn om till Place Pigalle.

Inte oväntat kom det nykonstruerade Folkrepubliks-Warszawa att uppfattas som en maktens symbol. De breda avenyerna, de stora ödsliga platserna och torgen var gjorda mer för partiets uppvisningar än för avslappnat häng, och på första maj eller på generalsekreterarens födelsedag tvingades ovilliga polacker inklusive skolbarn ut på gatorna för att med flaggor i händerna bevittna paraden.

Och Polonia? Hotellet var en solitär i ruinstaden efter kriget, men blev ännu ensammare i sin nya omgivning. Allra helst hade väl myndigheterna velat riva det. Men eftersom byggnaden var kulturminnesskyddad byggdes i stället, året är 1965, vägg i vägg med Polonia det nya hotellet Metropol, ett slags pendang till Östra väggen som samtidigt uppfördes ett stenkast bort.

Den statliga ägaren av båda hotellen, Warszawa stads egen hotellgrupp Syrena, satsade resurserna på Metropol och lät Polonia förfalla. Snart var Polonia ett nedgånget budgethotell. Gatuprostituerade, som bedrev sin verksamhet i tyst samförstånd med hemliga polisen, hade sitt stråk alldeles utanför, och den lilla parken bakom Polonia – en populär träffpunkt för homosexuella män, eftersom den härbärgerade en offentlig pissoar – döptes av folkhumorn om till Place Pigalle.

Kulturpalatset: folkets hus eller Sovjets?

Kulturpalatset å andra sidan var från första början en massiv monolit, som försköt och än i dag förskjuter alla proportioner i Warszawa. Äldre känner ofta hat och ilska när byggnaden förs på tal. De har minnen av den närapå skräckinjagande fulheten året 1955, då palatset avtecknade sig som en mäktig siluett mot himlen i ett platt ödelandskap. Medelålders och yngre Warszawabor är däremot ofta kluvna. Många har positiva minnen från Kulturpalatset, som inte bara var hem för byråer och myndigheter (inklusive den polska vetenskapsakademien) utan också erbjöd en rad aktiviteter och nöjen. Här kunde ungdomar men också vuxna dansa, musicera och sjunga, måla, lära sig språk, idrotta, gå på bio och teater. I den stora kongressalen gavs konserter, och med tiden uppträdde här också stjärnor från väst. Rolling Stones första konsert i Östblocket, våren 1967, känner alla Warszawabor till – också om den inte var nån höjdarfest, eftersom alla biljetter i förväg köpts upp av det styrande socialistiska enhetspartiet, och publiken, övervakad av ordningspoliser, hade tillsagts att sitta ner.

Ändå, trots statens inställsamma eftergifter åt medborgarnas allaktivitetsbehov, var den socialistiska delen av Warszawa sällsynt oälskad av folket: anonym, med ungefär samma charm som Bahnhof Zoo i Berlin, dessutom med den stora nackdelen att vara förknippad med det så att säga moskvakommunistiska elementet i Folkrepubliken Polen. Under researchen jag gör till denna artikelserie talar jag med ett stort antal personer, och alla bekräftar denna bild.

Grace berättelse: kosmopolitiskt nattliv

Det är annars en polsk bekant i Stockholm som får mig att inse vilka starka symbolvärden som är knutna till de återuppbyggda delarna av det historiska Warszawa. Grace föddes 1954 och härstammar på sin mammas sida från en polsk adelssläkt i Vilnius, som efter ryska revolutionen avgjort sympatiserade med de vita. Som liten togs hon om hand av sina morföräldrar; hennes morfar arbetade på Jordbruksministeriet men hade under mellankrigstiden arrangerat ett årligt societetsrally för Warszawas finaste hotell, Hotel Europejski.

De fick hållas, också om partifolket föraktfullt avfärdade dem som ”banan-ungdomar” – bananowa młodzież, alltså priviligierade snorvalpar, som hade resurser att handla på svarta börsen, inte bara bananer utan västkläder.

Hennes största intresse var teater och opera, sång och dans. Mammans väninna dansade i den världsberömda statliga dans- och sångensemblen Mazowsze, och Grace fick tidigt privatlektioner i dans. Men Grace ogillade likriktningen i skolan och numerus clausus, att barn med arbetarföräldrar blev inkvoterade på universitetet. Efter gymnasiet började hon arbeta hos sin farbror, som i centrum drev ett välkänt café (Mitt älsklingscafé, Ulubiona), det första stället i Warszawa som sålde mjukglass. Snart – det här är i början av 1970-talet, i början av den liberala Gierek-eran, vilken avlöser den hårda repressionen under Gomułkas sista tid vid makten –  börjar hon hänga med dem som är några år äldre, med ”bohemerna”, som uttrycket lyder, alltså unga skådespelare, konststudenter, intellektuella wannabies, som löste världsproblemen på dagtid på café eller på privata hemmafester. De fick hållas, också om partifolket föraktfullt avfärdade dem som ”banan-ungdomar” – bananowa młodzież, alltså priviligierade snorvalpar, som hade resurser att handla på svarta börsen, inte bara bananer utan västkläder.

Men man sågs inte bara hemma. Under de här åren började ett osannolikt nöjesliv växa fram i Warszawa. Och centrum för detta myllrande nya liv var utan all tvekan den återuppbyggda Kungliga vägen, som från Nya världen-gatan och Krakowska förstaden ledde fram till Kungliga slottet och Gamla stan.

Men jo, i de återuppbyggda delarna av Warszawa fanns ett stort utbud av nattklubbar och discon, öppna till tre, fyra på morgonen, välbesökta, med en salig blandning av prostituerade, hemliga poliser, svartväxlare, vanliga turister, besökare från väst – och förstås festsugna bohemer och en hel del vanliga Warszawabor.

Ville man träffa gamla vänner, eller spana in kändisar från film och teve, då gick man ”på trakten” (na trakcie, på Kungliga vägen), säger Grace, och räknar raskt upp ett stort antal populära träffpunkter, med början längst ner på Nya världen-gatan: Café Blikle, restaurang Guldankan, längre upp konditori Telimena, ett par kvarter österut restaurang Kameralna, ett rustikt ställe ofta använt som interiör i polska teveserier och filmer, där den unge filmstudenten Roman Polanski med sina kompisar häckade redan på 1950-talet.

De populäraste träffpunkterna var de två raserade men nu återuppbyggda historiska hotellen som under mellankrigstiden hade konkurrerat med det numera helt eftersatta och bortglömda Polonia Palace: Hotel Europejski och Hotel Bristol snett mittemot. På dagtid flockades prominenta bohemer i Europejskis café, men – Grace nämner det liksom i förbigående – när de lyxprostituerade anlände framåt kvällen drog författarna och skådespelarna vidare.

På de nattöppna etablissemangen och hotellen, ja även i Kulturpalatsets restaurang, erbjöds därtill midnattsprogram, vanligen i tre delar, med striptease, dansshow till populära nummer (typ Volare), slutligen ett illusionsnummer, allt under överinseende av tillståndsmyndigheten Pagart, den statliga polska artistagenturen.

Jag har ett litet hum om nöjeslivet i gamla Östberlin (obefintligt!) och har svårt att förstå. Men jo, i de återuppbyggda delarna av Warszawa fanns ett stort utbud av nattklubbar och discon, öppna till tre, fyra på morgonen, välbesökta, med en salig blandning av prostituerade, hemliga poliser, svartväxlare, vanliga turister, besökare från väst – och förstås festsugna bohemer och en hel del vanliga Warszawabor. De mest populära var de återuppbyggda gamla paradställena från mellankrigstiden: restaurang Malinowa i Bristol (Warszawas första diskotek, med enarmade banditer och gogo-girls), Kalkbrottet i Europejskis källarvåning, restaurang Adria. Andra hälften av 1970-talet tilllkom nya nattklubbar, den mest populära huserade i det nybyggda och mycket påkostade hotell Victoria (byggt av Skanska, färdigställt 1976), en statlig symbol för överdåd som hade varit otänkbar före 1970, med en Pewex-affär där den som hade stora mängder västvaluta kunde handla eftertraktade lyxvaror.

På de nattöppna etablissemangen och hotellen, ja även i Kulturpalatsets restaurang, erbjöds därtill midnattsprogram, vanligen i tre delar, med striptease, dansshow till populära nummer (typ Volare), slutligen ett illusionsnummer, allt under överinseende av tillståndsmyndigheten Pagart, den statliga polska artistagenturen.

Grace längtade tillbaka till Warszawa och hade svårt att finna sig tillrätta bland exilpolackerna. ”De hatade allt som var polskt”, säger hon, ”och jag, jag älskade allt som var polskt”. Hela första året i Sverige grät hon. Stockholm var en död stad.

Men många ställen gav också familjevänliga matinéshower vid middagstid, från 18. Grace gör en konstpaus och plirar med ögonen. När hon sålde mjukglass, berättar hon, blev hon presenterad för en eldslukare, vars partner stuckit till London. Någon hade nämnt att Grace var en skicklig dansare. De träffades, satte ihop ett nummer, överlevde auditionen och fick anställning på matinéshowerna på restaurang Adria, på ”Kabaré Jósef Prutkowskiego” (ledaren var en mycket populär poet och skådespelare). Iförd Nefertitiperuk, klädd i haremsbyxor och behå med paljetter kom hon in på scenen, dansade en orientalisk dans till tonerna av Manuel de Fallas populära balettnummer Danza ritual del fuego, innan hon överlämnade elden till sin partner, fakiren Delon. Grace och Delon uppträdde till och med i en show i Poznań som sändes i den polska teven. ”Jag var bara nitton”, säger hon med ett snett flin som avslöjar illa dold stolthet.

I slutet av 1976 kom hon till Sverige, där hon sammanstrålade med sin stora kärlek, en äldre, före detta motorcrossåkare på elitnivå, som lämnat Polen på grund av sitt hat mot systemet. De fick en dotter ihop, men Grace längtade tillbaka till Warszawa och hade svårt att finna sig tillrätta bland exilpolackerna. ”De hatade allt som var polskt”, säger hon, ”och jag, jag älskade allt som var polskt”. Hela första året i Sverige grät hon. Stockholm var en död stad. ”Det var mörkt. Det var tråkigt.” Grace nästan skriker nu: ”Det var träskor!” Sen viskar hon: ”Och jag som hade så vackra kläder…”

Mellankrigstidens nöjesliv i stadslandskapet

Graces kärlek till hemstaden är lika stark i dag som då hon lämnade den för över 40 år sedan. Och precis som för nästan alla Warszawabor är det den gamla staden – eller, rättare sagt, den återuppbyggda staden –  som gäller för Grace. Till skillnad från många av sina bohemvänner från förr vill Grace inte beteckna sig som politisk. Men hon är polskpatriotisk intill ytterlighet, och också här är hon regel snarare än undantag bland polacker.

Men den polska patriotismen generellt är inte organiserad nationalkonservatism med landsbygdsvurm på programmet, utan intuitiv, reflexmässig, en stolthet över att vara polack, att finnas till som polack, liksom på trots mot historien och alla farsoter som drabbat landet.

Fördomsfria svenskar har svårt att förstå sig på nationalism. Vi skrattar gärna åt norrmännen som viftar med flaggor på syttende mai, och hör vi till det upplysta lägret fnyser vi åt kulturpolitik som är fast i knätofs, folkmusik, midsommarstång och svenska jultraditioner. Men den polska patriotismen generellt är inte organiserad nationalkonservatism med landsbygdsvurm på programmet, utan intuitiv, reflexmässig, en stolthet över att vara polack, att finnas till som polack, liksom på trots mot historien och alla farsoter som drabbat landet: 123 års russifiering, nazitysk terror, Förintelsen, ödeläggelsen av huvudstaden, massdeportationer och etnisk rensning, likriktning och politiskt förtryck i en påtvingad socialistisk diktatur, enskilda trauman som Katynmassakern, pogromen i Jedwabne, i närtid flygolyckan i Smolensk, många andra ohyggligheter onämnda. Den yttrar sig i vanor, preferenser och smakomdömen, som till exempel att man föredrar att promenera på Kungliga rutten hellre än på Marskalksgatan trehundrafemtio meter västerut, den stora allén som går förbi Defileringsplatsen och ner till MDM, den gata som före kriget var Warszawas viktigaste affärsgata men i dag saknar all sin ursprungsbebyggelse och därför chanserat till en intetsägande genomfartsled.

Det är i sammanhanget inte fel att tala om en halvt omedveten kosmopolitisk storstadspatriotism, med rötterna i mellankrigstidens nattliv i Warszawa, en patriotism som länge var stendöd i Folkrepubliken Polen men levde upp igen, i Warszawas galna nattliv under 1970-talet. Den statsövervakade folkfesten tog slut i december 1981, då general Jaruzelski utlyste undantagstillstånd och utegångsförbud rådde (det är en historiens ironi att det var arbetarna och inte bohemerna eller de i viss mening priviligierade som led mest av systembristerna som återigen gjorde sig påminda i slutet av 1970-talet; Kommittén för arbetarnas försvar och Solidaritet var det stora hotet mot systemet, inte bohemerna, inte kyrkan, inte medborgarrättsrörelserna, som i DDR). Men mellankrigstidens tango- och nattklubbsvärld är inte bortglömd. Ett tydligt tecken på det är den samtida tangoscenen i Polen: det händer att arrangören reserverar kvällen för den polska guldålderstangon, och många av dansarna anländer i retrokläder, som om de var besökare på Jerzy Petersburskis och Artur Golds tangoaftnar på restaurang Adria på 1930-talet.

Lag och rättvisas manipulation

Polen var efter kommunismens fall länge ett mönsterland med en mycket gynnsam utveckling, ekonomiskt såväl som medborgerligt och konstitutionellt, vilket delvis sammanhänger med de hårda inträdeskraven som ställs på de länder som aspirerar på EU-medlemskap (Polen blev som bekant invalt 2004).

Men Polens positiva utveckling efter kommunismens fall måste också tillskrivas polsk patriotism, som alltid varit en instinktiv fråga om överlevnad, förknippad med en stark frihetslängtan och motsvarande aversion mot allt som kan hota det egna självbestämmandet. Med en överförenkling vill jag hävda att Polen i kraft av sin tragiska historia var mottagligt för frihetliga värden, för västliga värden. Men PiS (Lag och rättvisa), som vann valet flyktingkrisens år 2015, har skickligt orkestrerat delar av folkopinionen och lyckats vända polackernas multietniska, kosmopolitiska världsöppenhet från mellankrigstiden i rädsla och misstro.

Men möjligen har Polen bättre förutsättningar än många andra, säg Tyskland, att hantera en galopperande nationalkonservativ populism, just i kraft av sin historiska utsatthet.

I dag, 2018, i ett etniskt ytterligt homogent land (96 procent polacker, en liten del vitryssar, ukrainare, en bråkdel judar), fruktar många polacker på fullt allvar en muslimsk massinvandring, som i en vag framtid kan komma att utradera den polska identiteten. En vanlig åsikt uttrycks av ett par i medelåldern som jag pratat med, båda från Warszawa. Tusk har sålt ut landet, och Merkel är den mest hatade kvinnan i Polen i dag, menar de. De är övertygade om att tyskarna, med EU som redskap, återigen vill ockupera Polen, denna gång med en här av barnalstrande muslimer.

Under ett panelsamtal i Forum för levande historia i februari i år hävdar professor Barbara Törnquist-Plewa att den populistiska främlingsfientligheten som grasserar i Polen i dag inte från början är en intern affär, utan en import från väst. Hon får medhåll av Maciej Zaremba. Polska gästarbetare i låglöneyrken möter globaliseringens förlorare i länder som Nederländerna, Frankrike, England, tar med sig högerpopulistiska åsikter med sig hem, där de finner stöd för sin nya världsbild – i korthet: västerländska kristenheten kommer att förlora det globala slaget mot islam på sin egen hemmaplan, genom massinvandring – i regeringspartiets hets mot muslimer.

Men möjligen har Polen bättre förutsättningar än många andra, säg Tyskland, att hantera en galopperande nationalkonservativ populism, just i kraft av sin historiska utsatthet. Där PiS spelar på polackernas nedärvda känsla att vara offer, måste oppositionen framhäva Polens särart och historia  som en styrka. Här kan, ånyo, mellankrigstidens Warszawa, vara en vacker förebild för heterogen samexistens och en appell till polsk medborgaranda.

Vad händer med Polonia?

Hur var det nu med hotell Polonia Palace? Innan jag checkar ut i februari i år träffar jag VD Paweł Lewtak i lobbybaren, en avspänd och öppen kille i 45-årsåldern. Uppvuxen i en småstad där unga saknade framtidsutsikter drog han i mitten på 90-talet till en luxuös skidort i närheten av Vermont i USA, där han under lågsäsongen fick jobb som hotellstädare och kypare. Han blev kvar i hotellbranschen och har gedigen förstahandskunskap om den. I Polen saknades affärsmässig know-how efter kommunismens fall, säger han, och det gällde alla branscher. Var man ung, flexibel och hade någon kompetens, till exempel goda färdigheter i engelska, kunde man göra snabb karriär i Warszawa, som invaderades av utländska investerare och företag. Hotellbranschen var eftersatt, de infödda saknade marketingkunskaper och känsla för service och bekvämlighet, men när engelsmännen öppnade femstjärniga storhotellet Marriott 1989, i den alldeles nybyggda skyskrapan LIM, sattes en ny standard för branschen. Första generationens hoteliers (hotellchefer) i Warszawa har alla på något sätt en relation till Marriott, menar Paweł, som prisar sina kollegor. Nästan alla är från utlandet, likt Peter Goehle, tysken som av en historisk ironi blev Polonia Palaces förste VD när det återöppnade 2005 efter mycket omfattande renoveringar, vilka återställde och till och med överträffade Polonias fornstora glans.

Han talar hellre om det gynnsamma affärsklimatet i det moderna Warszawa, och berättar skrattande att i Krakow, där hans fru är född, måste man ha bott i generationer för att bli accepterad. Warszawa däremot, är kosmopolitiskt och sjuder av nyetableringar

Paweł Lewtak. Foto: Fredrik Agell.

Det märks att Paweł älskar hotellbranschen och är stolt över att leda Polonia in i framtiden. Inte oväntat undviker han frågor som rör dagspolitiken eller Warszawa under tysk ockupation och kommunistisk diktatur. Han talar hellre om det gynnsamma affärsklimatet i det moderna Warszawa, och berättar skrattande att i Krakow, där hans fru är född, måste man ha bott i generationer för att bli accepterad. Warszawa däremot, är kosmopolitiskt och sjuder av nyetableringar, också av de största multinationella bolagen, till exempel Samsung, vilka i allt större utsträckning förlägger sina huvudkontor för Centraleuropa hit. Samtidigt byggs det oavbrutet där det finns plats, stora gigantiska skyskrapor och hotell, som i den västliga stadsdelen Wola, där Warsaw Spire (220 meter högt, med 100 000 kvm kontorsyta totalt) färdigställdes 2016, alldeles intill det nästan lika höga Warsaw Trade Tower.

Paweł räds inte konkurrensen utan prisar synergieffekterna. Polonia Palace kommer aldrig att konkurrera med femstjärniga megahotell med 600 rum eller fler, utan har sin egen nisch, som den delar främst med de övriga ”historiska hotellen”: hotell Bristol men också det lyxrenoverade Europejski, som återöppnas i april i år, i regi av legendariska Raffles hotels & resorts; en händelse för hela branschen, för hela Warszawa, menar Paweł. 

Turisterna strömmar till

Nej, till skillnad från avfolkningsbygderna i östra och södra delarna av Polen ser framtiden ljus ut för Warszawa. Turisterna strömmar till, med en tydlig ökning sedan 2012, då Polen jämte Ukraina stod värd för Fotbolls-EM. Paweł beskriver inlevelsefullt vad han ser som Polonias särprägel, ett litet, personligt hotell, gammalt på utsidan men ungdomligt på insidan, som alltid kommer att attrahera gäster (i dagsläget: 100 000 besökare årligen, majoriteten polacker, därefter, i fallande ordning, engelsmän, skandinaver, tyskar och österrikare). Han har inga tydliga åsikter om närmiljön och dess betydelse för Polonia: regeringspartiet PiS vill riva Kulturpalatset, andra är emot. Vissa vill upprätta en jättelik koloss på den tomma Defileringsplatsen, The Warsaw Building, som i projektstadiet överskuggar till och med Kulturpalatset. Men ingen vet. Det enda man kan säga är att den socialistiska delen av Warszawas centrum kommer att se helt annorlunda ut redan om femton år. 

Hur det än blir – i värsta fall hamnar den vackra gamla byggnaden i skuggan av ett kompakt höghuslandskap – kommer Polonia att förbli en udda fågel i grannskapet, en oas, som erbjuder ett stilla lugn och minnen från mellankrigstiden. Den gäst som inte gillar omgivningarna har hur som nära till folklivet i Gamla stan och på Kungliga rutten. Är det lördag och du är sugen på tango kan du slinka in på Klubokawiarnia Pozyteczna på Nowy Świat 58. Be dj:n att lägga på Jedna, Jedyna, insjungen 1938 av Mieczyslaw Fogg, när allt ännu tycktes möjligt.