Genom en gemensam debatturné släpper Jan Björklund in Jimmie Åkesson i värmen, varnar somliga. I själva verket är det nog snarare tvärtom.

Stunden i riksdagens presscenter var kort, och det blir turnén också: Bromma, Gävle och Göteborg ska avverkas.

Kännedomen om EU-valet måste upp, alternativen tydliggöras och temperaturen öka, menade både Jan Björklund (L) och Jimmie Åkesson (SD).

Mjo, visst. Men i grunden handlar det här nog ändå om något annat.

Ett hypotetiskt scenario

Säg att någon för ett antal år sedan hade målat upp följande situation: I en framtid kommer riksdagens partier lyckas bilda en regering med hyfsat stabilt underlag, och med tyngdpunkten någonstans i socialliberalismen.

Det finns en regering som kan regera, det finns en opposition som kan opponera, och Sverigedemokraterna är blott ett oppositionsparti bland andra. Därtill ett parti med baksmälla, efter ett val som inte alls gick så bra som man tänkt och hoppats.

Inför EU-valet hamnar SD dessutom lite i bakvattnet. Deras nya linje ”nej till EU fast ändå inte” har svårt att väcka ens de trogna sympatisörernas entusiasm, och ledningen besväras samtidigt av splittring bland parlamentets nationalistpartier.

Dessutom tycks särskilt Kristdemokraterna ha hittat ett effektfullt tilltal gentemot den breda väljargruppen ”måttfulla skeptiker”.

Utan Hotet, inget hopp

Man kunde tro att de äldre partierna skulle se den framtiden an med tillförsikt. Äntligen!

Äntligen kan vi fokusera på de där andra frågorna, de riktiga, de som vi i så många år har beklagat oss över att vi inte får prata om, eftersom allt syre sugs upp av SD!

Men nu är vi där, och så ser det inte riktigt ut.

Inte nu, när åtminstone fem partier har hunnit bygga stora delar av sin samtida identitet på kampen mot hotet från högernationalismen.

Inte inför det här valet, när affischerna redan är beställda och narrativet fastställt: Nattkungen i Ungern och hans svenska vandrare måste nedkämpas!

I det läget blir krassa sakdebatter om den sociala pelarens räckvidd, utformningen av ett eventuellt EU-försvar och till och med den europeiska asylpolitiken mest obekväma distraktioner.

Utan Hotet, närvarande och överhängande, riskerar mobiliseringen att försvagas.

Om Jimmie Åkesson ligger på soffan och surar får vi muntra upp honom och om nödvändigt släpa ut honom på turné.

Från paria till nödvändighet

Sverigedemokraterna kanske inte har något direkt politiskt inflytande, men på nio år har de i alla fall gått från ignorerad paria till en existentiell nödvändighet för breda lager av det politiska Sverige.

Det är ju också en prestation, och det var det dagens presskonferens handlade om. Egentligen.