Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Krönika

Sanning och konsekvens

Det är något som inte fungerar med ansvarsutkrävandet i Sverige. Det är en röd tråd som löper hela vägen från politikern som i vaga ordalag säger vad som behöver göras utan att se till att det blir gjort, till myndigheten som misslyckas med sitt kärnuppdrag utan att någon reagerar, vidare till medier som alltför ofta gör en stor affär av betydelselösa detaljer men missar helheten, till medborgaren som sover vidare i TV-soffan och därmed låter ansvariga komma undan, till brottslingen som inte fullt ut får ta konsekvensen av sina samhällsskadliga handlingar. Min misstanke är att detta hänger ihop med en utbredd ovilja – ja rent av rädsla för – att agera auktoritativt.

Av Jörgen Huitfeldt | 7 juni 2020
Lyssna på textenStöd Kvartal
I korthet
Att vara auktoritativ ska inte förväxlas med att vara auktoritär. Enligt Max Webers definition är auktoritet ”makt som grundas på frivillig underkastelse från de åtlydande”. På ren svenska att utnyttja det legitima mandat som ledarrollen innebär. Det samhälle som räds att uppträda med auktoritet får samma roll gentemot medborgarna som den så kallade curlingföräldern får i sin familj. Den som försöker uppfostra med hjälp av tips och råd levererade i jämnhöjd med barnet. Föräldern som kanske, i inlindade ordalag, säger vad barnet inte får göra men när barnet sedan ändå gör det aldrig låter det möta några riktiga konsekvenser.

Läs mer Visa mindre