Samstämmighetens hot

Prompt kom det fram en mycket upprörd kvinna som frågade: ”Känner du honom – vet du inte vad han står för? Han vill att abort ska vara förbjudet till och med för våldtagna kvinnor!” Självklart visste jag det, det är ju därför vi debatterat. ”Jo”, svarade jag. ”Mats och jag håller inte med varandra om nästan någonting.”

”Sådana åsikter borde inte få framföras”, tyckte kvinnan. Så var hon och jag inte längre på samma sida. Medan hon ansåg att abortmotståndare skulle förhindras att framföra sina åsikter menar jag att yttrandefrihet är ett centralt inslag i en demokrati. Och yttrandefrihet måste förstås värnas just för dem som har obehagliga eller obekväma åsikter – som abortmotståndare, fascister, islamister eller konstnärer som utmanar religiösa tabun (så länge man håller sig inom lagens råmärken). Åsikter som inte ses som stötande behöver inget särskilt skydd.

Att bemöta avvikare

Abort är en fråga som vi i Sverige inte behövt debattera på mycket länge. Det kan verka som om vi en gång för alla kommit fram till rätt svar på frågan – kvinnor har en absolut rätt att bestämma över sin egen reproduktion, fram till den tidpunkt då vi menar att även fostret blivit en skyddsvärd individ. I andra länder, där religionen har större betydelse i politiken, är inställningen den motsatta. Där är fostret tveklöst en skyddsvärd individ – den fick ju en själ vid befruktningen. I dessa länder skulle någon med ”svenska” åsikter betraktas som en farlig extremist.

Det har helt enkelt uppstått ett slags konsensus kring rätten till abort i Sverige (och kring motsatt åsikt i mer religiösa länder). Så självklart är majoritetens ställningstagande i Sverige att vi inte på allvar behövt diskutera det i offentligheten under mycket lång tid – det räcker att markera att man ”självklart” hyser den svenska inställningen till abort. I ett sådant länge kan det kännas svårt och oroande att behöva formulera argument mot någon som Mats Selander.

Frågan aktualiserades nyligen då fallet med den abortvägrande barnmorskan Ellinor Grimmark kom upp i arbetsdomstolen och det visade sig att fallet drivs med hjälp av pengar från en amerikansk högerkristen lobbygrupp som på så sätt försöker påverka svensk abortlagstiftning. Det finns flera osmakliga inslag i denna kampanj mot aborträtten, men mitt syfte här är inte att belysa kampanjen som sådan, utan själva det faktum att Grimmarks åsikt i Sverige betraktas som så märklig att vissa tycker att den knappt behöver bemötas. Har vi verkligen inte klarat av den där diskussionen en gång för alla?

Samma typ av konsensus råder i Sverige kring sådant som dödsstraff, demokrati, barnaga, homosexualitet, religionens roll i politiken och kvinnors rättigheter. Vi håller oss med en uppsättning ”typiska” åsikter i dessa frågor – åsikter som globalt sett är väldigt extrema. Detta till skillnad från exempelvis USA, där samhället är mer kluvet i de här frågorna. I USA är i stället andra åsikter, som till exempel uppslutningen kring nation och militär, mer samstämmiga än i Sverige.

Olika betydelser av konsensus

Detta är ett sätt att beskriva konsensuskultur – att människor tycker lika i en viss uppsättning frågor – ställningstaganden som inte anses behöva debatteras. Konsensus i den bemärkelsen finns förmodligen i alla länder. Frågan är om den är starkare i Sverige än på andra håll. Min gissning är att så är fallet – men för att säkert kunna hävda det skulle man behöva göra någon sorts statistisk undersökning som visade att bredden av åsikter verkligen är mindre här än i andra, jämförbara samhällen.

Konsensuskultur är dock även något annat, mer svårfångat. Det kan illustreras med en enkel googling. Söker man på ”consensus culture Sweden” dyker en mängd sidor upp som handlar om beslutsfattande och företagskultur. I managementbranschen gäller det nämligen för företag att få fungerande styrelseformer, och hur fungerar egentligen svenska arbetsplatser?

I rådgivningslitteraturen haglar beskrivningarna av hur det i Sverige är viktigt med ”förankring” och ”delaktighet”. Medan chefer i många andra länder kan fatta beslut och bara informera sina underlydande om vad som gäller, konsulterar en svensk chef sina medarbetare, diskuterar fram en gemensam riktning och förankrar sina beslut hos medarbetarna, enligt litteraturen.

Det här är dock något extremt luddigt. Kan inte alla företag ha fått det hela om bakfoten?

Det kan de förstås, men det finns en faktor som talar för att beskrivningen är någorlunda korrekt. Kapitalism har nämligen den egenheten att galna verklighetsbeskrivningar leder till förlust av pengar. Således kan stora delar av det politiska USA förneka klimatförändringarna trots vetenskapen, samtidigt som amerikanska försäkringsbolag på ett självklart sätt väger in klimatförändringar i sina kalkyler – något annat vore oansvarigt mot aktieägarna. Om företag som verkade i Sverige inte kände till svensk företagskultur skulle därför en företagsnisch byggd på en mer korrekt bild snabbt vinna mark.

Dessutom är vittnesmålen många, från både utlandssvenskar och invandrare, om att Sverige verkligen är säreget på denna punkt. Här finns en stark idé om den icke-auktoritära arbetsplatsen där kollegor ”pratar ihop sig” inför beslut. Alla ska vara med på båten – som ett team.

Nu talar vi förstås om generaliteter. Som i alla sammanhang finns gott om variation kring medelvärdet. Samma inkluderande och demokratiska samtalsideal gäller inte överallt. Inte heller är ett uttalat ideal någon garanti för att diskussionsklimatet i en grupp verkligen fungerar demokratiskt. Hierarkier som vi säger oss vilja motverka existerar kanske i det tysta, och konflikträdsla kan ge illusionen av enighet i frågor som i själva verket splittrar oss – vare sig det gäller arbetsplatsen eller den offentliga debatten.

Ändå är det rimligt att tänka sig att vårt särpräglade sätt att tänka kring beslutsfattande faktiskt påverkar vår grad av konsensus. I ett sammanhang där man aktivt söker enighet ökar förstås sannolikheten att man till sist blir ense. När omständigheterna förändras får man återigen prata ihop sig. Sveriges plötsliga omvändelse i flyktingfrågan under år 2015 kan åtminstone delvis förstås i ljuset av denna kulturella egenhet. Först är ”alla” självklart överens om vårt ansvar att ta emot alla människor som flyr. När systemen blir överbelastade pratar man ihop sig igen, med nya faktorer i vågskålarna, och så byter ”alla” med ens åsikt samtidigt – till och med ett så pass ideologiburet parti som Miljöpartiet.

Samma skeende – skilda perspektiv

Utifrån ser det fullkomligt obegripligt ut. Först har alla en åsikt. Några dagar senare tycks alla ha anammat den ståndpunkt som man tidigare kritiserade. Inifrån kan processen upplevas helt annorlunda, med långa diskussioner där sakargument vägts mot varandra innan den nya linjen blivit förankrad och genomdiskuterad – tills en ny form av konsensus uppnåtts.

Den dubbla betydelsen av konsensuskultur skapar lätt språkförbistring i debatten. Människor med starkt avvikande åsikt från majoritetens kan beklaga sig över att alla är överens och diskussionen upphört. Får man inte diskutera begränsningar av aborträtten, dödsstraff eller restriktiv invandringspolitik i det här landet? Begreppen konsensuskultur och åsiktskorridor blir då vapen i händerna på till exempel alt-högern som inte upplever att de får göra sin röst hörd.

Människor som varit med i processen att komma fram till en ny ståndpunkt står inför detta påstående ofta helt frågande – ”Vi har ju redan pratat om det här!” För den som diskuterat en fråga länge och ingående med likasinnade blir konsensuskultur då ett begrepp som används av andra, för att illustrera en ”åsiktskorridor” som inte nödvändigtvis existerar.

Båda beskrivningarna är således korrekta. Samma skeende kan upplevas helt olika beroende på om man själv deltagit i diskussionen eller bara sett den utifrån.

Demokratins livsluft

Som vän av den svenska abortlagstiftningen sympatiserar jag verkligen med åsikten att den diskussionen inte borde behöva föras en gång till – särskilt inte när den initieras av en sponsrad kampanj företrädd av någon som lurat till sig en betald utbildning i utbyte mot ett arbete hon aldrig haft för avsikt att utföra, som i fallet Grimmark. Lika lite som vi borde behöva diskutera dödsstraff, samkönade äktenskap, demokrati, barnaga, religionens roll i politiken eller kvinnors rättigheter.

Men vi lever i en demokrati. Alla ämnen måste tåla att dryftas hela tiden. Vi som har ”typiskt” svenska åsikter får helt enkelt stå ut med att försvara dem, om och om igen.

Det är förmodligen rentav så att demokratin mår bra av detta ständiga ifrågasättande av majoritetsuppfattningen – oavsett hur rimlig och välmotiverad den tycks vara. Om våra åsikter aldrig utmanas riskerar dessa att bli normer i ordets sämsta bemärkelse; åsikter baserade på vana och en vilja att höra till, snarare än på reflektion och rationella avväganden. Glömmer man bort sakskälen till att man hyser en viss åsikt riskerar den att falla ihop vid minsta utmaning.

Värderingar är inget som man oreflekterat bör ta över från sin omgivning. Det är så homofobi och antisemitism kunnat fortleva i hundratals år: som konsensusåsikter. Det är därför en synnerligen dålig idé att försöka tysta människor som verkligen utmanar den svenska normen, till exempel stridbara abortmotståndare som Mats Selander. Inte nödvändigtvis för att deras åsikter behöver få större spridning, utan för att vi andra ska komma ihåg varför vi har våra. Är det något Sverige borde nå konsensus kring är det därför att vi bör undvika konsensus – avvikande röster behöver ges utrymme i offentligheten.

Samstämmighet om faran med samstämmighet borde dock inte vara svår att nå i detta motsägelsefulla land där förbluffande många verka tro att deras individualism inte är en gemensam värdering.