Förra året uppmanade den försvunne svenske diplomaten Raoul Wallenbergs efterlevande Sveriges regering att öppna en ny utredning av den officiella hanteringen av ärendet. I januari 1945 frihetsberövades Wallenberg av det sovjetiska militära kontraspionaget, efter att räddat tusentals ungerska judar undan nazisternas förföljelser. Ryska och sovjetiska myndigheter har hävdat att Wallenberg avled plötsligt av en hjärtattack i ett fängelse i Moskva i juli 1947, men de fullständiga omständigheterna kring hans försvinnande har aldrig offentliggjorts.1
Nya forskningsresultat pekar starkt i riktning mot att den svenska regeringens passivitet i fallet Raoul Wallenberg kanske inte, som tidigare hävdats, bara är resultatet av en serie administrativa misslyckanden, kaotiska efterkrigsförhållanden, enskilda individers inkompetens, Wallenbergs ”oklara diplomatiska status” eller Sveriges överväldigande rädsla för Sovjetunionen. I stället tycks det ha varit ett medvetet beslut av en grupp svenska statstjänstemän som satte Sveriges ekonomiska och politiska intressen, som de definierade dem, före behovet av att klarlägga sin diplomatkollegas öde.
Mer specifikt har de här insikterna lett till nya frågetecken när det gäller en lång rad svenska diplomaters agerande. Dit hör det kontroversiella svenska sändebudet i Moskva under den kritiska perioden i fallet Wallenberg (1945–1947) Staffan Söderblom samt Sverker Åström som hade direkta eller indirekta kopplingar till Wallenbergutredningen under mer än sextio års tid. I synnerhet måste det klargöras huruvida Åström eller någon av hans nära medarbetare försökte påverka den officiella svenska hanteringen av fallet Raoul Wallenberg. Detta gäller såväl 1945 som under senare år, inklusive den svensk-ryska arbetsgruppens tioåriga arbete (1991–2000). Nya uppgifter som har dykt upp tyder på att ryska och svenska tjänstemän hade en överenskommelse om att hålla viss dokumentation och information rörande Wallenbergutredningen hemligstämplad.2 Sverker Åström informerades regelbundet om hur Wallenbergutredningen framskred, också efter det att han pensionerats 1982. Vid åtminstone ett tillfälle i slutet av 1990-talet begärde han att en av arbetsgruppens konsulter skulle flygas från Moskva för att uppdatera honom om vissa aspekter av utredningen i hans hem i Stockholm.
Nya forskningsresultat pekar starkt i riktning mot att den svenska regeringens passivitet i fallet Raoul Wallenberg kanske inte, som tidigare hävdats, bara är resultatet av en serie administrativa misslyckanden, kaotiska efterkrigsförhållanden, enskilda individers inkompetens, Wallenbergs ”oklara diplomatiska status” eller Sveriges överväldigande rädsla för Sovjetunionen. I stället tycks det ha varit ett medvetet beslut av en grupp svenska statstjänstemän som satte Sveriges ekonomiska och politiska intressen, som de definierade dem, före behovet av att klarlägga sin diplomatkollegas öde.
Mer specifikt har de här insikterna lett till nya frågetecken när det gäller en lång rad svenska diplomaters agerande. Dit hör det kontroversiella svenska sändebudet i Moskva under den kritiska perioden i fallet Wallenberg (1945–1947) Staffan Söderblom samt Sverker Åström som hade direkta eller indirekta kopplingar till Wallenbergutredningen under mer än sextio års tid. I synnerhet måste det klargöras huruvida Åström eller någon av hans nära medarbetare försökte påverka den officiella svenska hanteringen av fallet Raoul Wallenberg. Detta gäller såväl 1945 som under senare år, inklusive den svensk-ryska arbetsgruppens tioåriga arbete (1991–2000). Nya uppgifter som har dykt upp tyder på att ryska och svenska tjänstemän hade en överenskommelse om att hålla viss dokumentation och information rörande Wallenbergutredningen hemligstämplad.2 Sverker Åström informerades regelbundet om hur Wallenbergutredningen framskred, också efter det att han pensionerats 1982. Vid åtminstone ett tillfälle i slutet av 1990-talet begärde han att en av arbetsgruppens konsulter skulle flygas från Moskva för att uppdatera honom om vissa aspekter av utredningen i hans hem i Stockholm.
Diplomatisk stjärna men också misstänkt agent
I flera årtionden har nu Sverker Åström – den svenska diplomatins ”grå eminens” – varit föremål för misstankar om att ha agerat till stöd för sovjetiska intressen, antingen som en sovjetisk asset ”samarbetsman”, eller än allvarligare som en fullt ut rekryterad agent. En ”samarbetsman” lämnar relevant information och arbetar för att främja vissa intressen, medan en ”agent” regelbundet avlägger rapport till och mottar instruktioner från sin(a) kontaktperson(er) hos främmande makt. Det har dock gjorts få eller inga undersökningar av de möjliga konsekvenserna om någon av de här anklagelserna skulle visa sig vara sanna.
Åström började vid utrikesdepartementet som attaché 1939. Perioden 1940 till 1943 var han stationerad vid den svenska legationen i Moskva, som från oktober 1941 till augusti 1943 hade sitt säte i staden Kujbysjev (nuvarande Samara), på grund av den framryckande tyska arméns offensiv. Tjänstemän vid den svenska säkerhetspolisen misstänkte tidigt att representanter för den sovjetiska underrättelsetjänsten kan ha kontaktat Åström redan då.3
Åström var enligt samstämmiga uppgifter briljant och utrustad med enastående analytiska förmågor. Han gjorde sig snabbt oundgänglig med sin stora arbetskapacitet. Från slutet av 1943 till 1946 arbetade Åström nära den dåvarande chefen för det svenska utrikesdepartementets politiska avdelning Staffan Söderblom (som tillträdde sin postering i Moskva 1944) liksom dennes efterträdare Eric von Post. Tillsammans med von Post reste Åström i hemlighet till Danmark i början av maj 1945 för att träffa chefen för det tyska kontraspionaget Walter Schellenberg i syfte att, bland annat, diskutera Schellenbergs önskan om att fly från Nazityskland. Några dagar senare, när Schellenberg hade fått en tillflyktsort på greve Folke Bernadottes egendom i Trosa, mötte Åström honom på flygplatsen och fick sedan i uppdrag att assistera honom under hans fortsatta vistelse i Sverige.4
Det faktum att Åström var homosexuell i en tid när homosexualitet var olagligt i Sverige verkar inte ha haft någon synbart negativ påverkan på hans tidiga karriär. Han hävdade att han alltid hade sett till att informera sina överordnade som inte verkade bry sig och efter vad man kunde förmoda inte uttryckt några farhågor om att det skulle göra honom till en säkerhetsrisk.5 De flesta experter betvivlar den här versionen av händelseförloppet, särskilt eftersom det inte har varit möjligt att bekräfta Åströms redogörelse från oberoende källor. Den svenske statsministern Tage Erlanders dagboksanteckningar avslöjar hans förvåning och uppenbara okunskap om ämnet när den svenska säkerhetspolisen 1963 informerade honom om Åströms homosexualitet (i samband med gripandet av spionen Stig Wennerström).
Som ett resultat av sin position hade Åström nära inblick i krigstidens händelser, inklusive de olika aspekterna av Raoul Wallenbergs humanitära uppdrag i Ungern 1944 och de första officiella svenska reaktionerna på Wallenbergs försvinnande. Vid många tillfällen var det Åström – en av den prosovjetiska svenske utrikesministern Östen Undéns skyddslingar – som hanterade de formella kontakterna med den sovjetiska legationen i Stockholm. Det var också Åström som följde med den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj hem till Moskva i mars 1945 när Stalin beordrade henne att återvända till Sovjetunionen.6 Det innebar att han var en av de första svenska diplomaterna från Stockholm att anlända till den ryska huvudstaden efter det att Raoul Wallenberg hade frihetsberövats. Vid det laget hade Wallenberg redan tillbringat en månad i Moskvas Lubjanka-fängelse, utan möjlighet att kontakta sin egen legation.
Många frågetecken kvarstår rörande den markant passiva inställning som intogs av Raoul Wallenbergs mäktiga släktingar i efterdyningarna av hans försvinnande.
Perioden mars till april 1945 markerade en avgörande period i fallet Wallenberg. Ända sedan januari 1945 hade Raoul Wallenbergs officiella status – var han en ”riktig” diplomat eller inte? – blivit hängande luften. Redan i mars 1945 hade den sovjetkontrollerade Kossuth-radion i Ungern dödförklarat Wallenberg och uppgett att han förmodligen mördats av Gestapo-agenter. Vid den tidpunkten stod hans diplomatkollegor under de sovjetiska ockupationsmyndigheternas beskydd och hade därmed ett behov av att redogöra för det officiella svenska agerandet i det av Nazityskland ockuperade Ungern. Det har aldrig avslöjats exakt vad de berättade för de sovjetiska tjänstemännen. Allt sammantaget så ökade detta risken för sovjetisk utpressning. Om det fanns en svensk rädsla för sovjetisk aggression skulle det antagligen ha lett till en önskan om att distansera den kvarvarande svenska legationspersonalen från Wallenbergs verksamhet.7 Frågan som hänger i luften är om Raoul Wallenberg offrades för att avleda skulden för några verkliga eller upplevda överträdelser som hade begåtts av honom och/eller den svenska legationen i Ungern?
Dit hörde det hemliga stödet till brittiska och amerikanska underrättelseprojekt med syfte att begränsa det framtida sovjetiska inflytandet i Ungern, upprätthållandet av de ekonomiska förbindelserna med Nazityskland, däribland leveranser av kullager till det naziockuperade Ungern så sent som i oktober 1944, liksom det påstådda tillhandahållandet av svenska skyddshandlingar till ett antal tyska och ungerska nazifunktionärer.
Det är inte känt i detalj vilka kontakter och utbyten som ägde rum mellan Sverker Åström och medlemmarna i finansfamiljen Wallenberg under årens lopp. Många frågetecken kvarstår rörande den markant passiva inställning som intogs av Raoul Wallenbergs mäktiga släktingar i efterdyningarna av hans försvinnande. Detta gäller i synnerhet bankirerna Marcus och Jacob Wallenberg (Raoul Wallenbergs kusinbarn). Redan 1945 åtnjöt dock Åström tydligen finansfamiljens fulla förtroende. Marcus Wallenberg den yngre övervägde på allvar att utse den då knappt trettioårige Åström till en informell rådgivande panel bestående av flera framstående och högt uppsatta tjänstemän vid det svenska utrikesdepartementet för att hjälpa bröderna Wallenberg att hantera det amerikanska finansdepartementets långdragna och påfrestande utredning av familjesfärens affärsverksamhet under kriget.8
Åströms många hemliga möten med sovjetiska representanter
Sverker Åström var i olika befattningar direkt inblandad i fallet Raoul Wallenberg i över sex årtionden. Under perioden 1956 till 1963 var Åström, i egenskap av chef för det svenska utrikesdepartementets politiska avdelning, också formellt ansvarig för Wallenberg-utredningen. Också tidigare, under åren 1950 till 1953, spelade Åström en viktig rådgivande och beslutsfattande roll som assistent (kabinettschef) till dåvarande kabinettssekreteraren Dag Hammarskjöld.9
Utlåtanden från anställda vid säkerhetspolisen visar att det svenska kontraspionaget i början av 1960-talet betraktade Åström som en högriskperson för utländska och i synnerhet sovjetiska utpressnings- och värvningsförsök. En särskild källa till oro var Åströms flera årtionden långa vana att genomföra icke-sanktionerade och ofta även icke-rapporterade möten med sovjetiska representanter, vilket Säpos medarbetare hade noterat så tidigt som 1944; till exempel med den sovjetiska legationssekreteraren och biträdande KGB-representanten (och därmed spionnätverkschefen) Jelisej Jelisejev (vars verkliga efternamn var Sinitsyn).10 Redan dessförinnan verkade Åström ha varit i kontakt med Fjodor Grigorjevitj Tjernov, en sovjetisk underrättelseofficer som kallas för ”Valentin” i telegrammen som vidarebefordras till Moskva. Denne tjänstgjorde i Stockholm från 1943 till 1945 under täckmanteln att vara andresekreterare vid den sovjetiska legationen och utvisades till slut.11 I sina memorerar berättar den tidigare kontraspionagechefen Olof Frånstedt om hur han konfronterade Åström om flera sådana icke godkända kontakter med den misstänkte KGB-representanten Nikolaj Statskevitj efter det att Åström hade utsetts till kabinettssekreterare i början av 1970-talet.12
Trots att Åström befann sig på viktiga beslutsfattande poster i alla kritiska skeden av fallet Wallenberg nämner han knappt Raoul Wallenberg med ett ord i sin självbiografi, skriver den tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark:
Sökandet efter Wallenberg blev det största enskilda ärendet inom UD. Inte ett ord om det i boken. För tolv år sedan påstod han dock att ”de olika regeringarna efter kriget har utnyttjat alla tillfällen att få fram ett hederligt sovjetiskt besked om Wallenberg”. […] Varför denna osanning? Kanske för att Undén blev Åströms chef och idol. Undéns ideologiska neutralism mellan Stalins Sovjet och västmakterna blev också lärjungens.” 13
Det är en offentlig hemlighet att högt uppsatta svenska beslutsfattare, särskilt utrikesminister Östen Undén och den långvarige svenske ambassadören i Moskva Rolf Sohlman, försökte att upprätta en nära politisk relation med Sovjetunionen.14 Perioden 1955 till 1956 gick både Sohlman och Undén så långt att de försåg sovjetiska representanter med förklaringar till Wallenbergs försvinnande som den svenska regeringen var beredda att acceptera. I samtal med den dåvarande vice-ordföranden för det sovjetiska ministerrådet Nikolaj Bulganin anspelade Sohlman på möjligheten att det var den avpolletterade tidigare chefen för den ryska säkerhetstjänsten Lavrentij Berija och hans anhang som bar skulden för Wallenbergs öde.”15 Och i sovjetisk dokumentation citeras utrikesminister Undén som (den 9 mars 1956) indikerar för den sovjetiska ambassadören i Stockholm Konstantin Rodionov att ”den svenska regeringen skulle nöja sig med ett svar som skulle antyda att Wallenbergs försvinnande var en Beriija-handling”.16
År 1956 mottog CIA information som väckte misstankar om att Sohlman och CIA:s tjänstemän övervägde att genomföra en utredning.17 En anonym källa rapporterade att Sohlman ”trivs i Moskva och hoppas att få tillbringa resten av sitt liv där”. CIA-analytikern tillade att det finns ”starka prosovjetiska övertoner i uttalanden från Sohlmans sida, vilket gör den här mannen tämligen oanvändbar för rapporteringsändamål”. Analytikern konstaterade att frågan “förtjänar att utredas och kommer att hanteras så diskret som möjligt”.
Enligt Bo Theutenberg, som var folkrättsskunnig vid det svenska utrikesdepartementet under perioden 1976–1989 och även tjänstgjorde vid försvarsstaben, finns det indikationer på att Sohlman kan ha utpressats av KGB genom sin älskarinna (Domnika Cesiani, kodnamn ”Dzjeta”). Hon var stationerad vid den svenska ambassaden i Bukarest.18 Därtill kommer att Sohlmans fru Zina var ryska och att hennes utvidgade familj bodde i Ryssland – ett faktum som kan ha gett de sovjetiska statssäkerhetstjänsterna ännu en påtryckningspunkt.
Spindel i nätet för svensk utrikespolitik
Under tjugo års tid, från 1944 till 1964, arbetade Sverker Åström nära såväl diplomaten Sohlman som Undén (liksom Tage Erlander). Därigenom hade han en viktig roll i samordningen av den svenska regeringens politik i förhållande till Sovjetunionen, däribland Sveriges officiella hållning i Raoul Wallenberg-fallet.
Det var Åström som i januari 1957 satte punkt för de nästan två år långa hemliga diskussionerna bakom kulisserna om Raoul Wallenberg mellan Pavel Jerzin, en högt uppsatt officer i det sovjetiska utrikespionaget med diplomatisk täckmantel, och den finske diplomaten Åke Frey.19 Bara arton dagar senare, den 6 februari 1957, offentliggjorde den sovjetiska ledningen det så kallade Gromyko-memorandumet. Där meddelades att Raoul Wallenberg av allt att döma hade dött av en hjärtattack i Moskva 1947. I memorandumet hävdades också att den ansvarige för Wallenbergs död var den tidigare ministern för statssäkerhet Viktor Abakumov som hade gripits 1951 och avrättats tre år senare.20 Det sovjetiska svaret återspeglade nästan exakt det som Undén och Sohlman hade begärt – ansvaret för Wallenbergs öde lades på en framträdande medlem av de statliga sovjetiska säkerhetstjänsterna som inte längre var vid liv. I likhet med fallet Berija hade Abakumov den egenskapen att han var både död och utstött och därför tacksam att lägga skulden på.
Trots att den sovjetiska regeringen inte presenterade några entydiga bevis för sina påståenden, dröjde det bara knappt tre veckor till dess att Undén – den 26 februari 1957 – i en intern UD-promemoria slog fast att fallet Wallenberg nu i allt väsentligt var avslutat. Han argumenterade för sina kollegor att även om det fanns en liten chans att Wallenberg fortfarande kunde vara vid liv, var det vare sig praktiskt genomförbart eller tillrådligt för den svenska regeringen att driva ärendet vidare:
Det förefaller sannolikt att Wallenberg är död … Det kan ju förstås spekuleras i andra möjligheter, till exempel att han är försvunnen … eller i sådant skick att han inte kan visas upp. Det är teoretiska möjligheter men föga troliga … Vi har enligt min mening inte anledning att hålla igång ett kontinuerligt gräl med Sovjet. 21
Statsminister Tage Erlander hörde till dem som tvivlade på om Undéns position, som föredrogs för statsministerns medarbetare av Sverker Åström, var den rätta strategin. Särskilt sättet som den formella politiken kommunicerades till Wallenbergs föräldrar. År 1961 antecknade Erlander i sin dagbok:
”Åström trodde att Undén ville ha sådana formuleringar att det skulle framgå att den senaste fasen var avslutad [i Wallenberg-fallet – SB]. Jag är inte säker på att vi kan betrakta saken så … Och då är det ju ingen mening att göra formuleringar, som ter sej onödigt brutala.”22
Sverker Åströms roll i utredningen av DC:3an
Samma direkthet eller “brutalitet” blev också synlig i den officiella svenska hanteringen av ett annat stort kalla kriget-fall, nämligen förlusten av ett svenskt signalspaningsplan (DC-3:an Hugin) med åtta mans besättning den 13 juni 1952 över Östersjön.
Det svenska flygplanet sköts ner öster om Gotland av ett sovjetiskt jaktplan. Bakgrunden till attacken var att britter och amerikaner hade genomfört ett antal spaningsflygningar nära eller in över sovjetiskt territorium. Ett amerikanskt spaningsflygplan hade skjutits ner över Östersjön 1950.
Bara två veckor senare, den 1 juli 1952, skulle den svenska regeringen i en hemlig sexsidig promemoria förklara att planet hade skjutits ner av ett sovjetiskt stridsflygplan, med följd att samtliga ombord hade omkommit.23 Promemorians huvudförfattare var Sverker Åström, medan utrikesminister Undén var på semester i Italien och inte svarade på några försök att kontakta honom.24
Den 21 juli 1952 konstaterade Åström i ännu en långrandig analys rörande nedskjutningen av DC-3:an att det ”inte fanns några politiska orsaker” bakom det sovjetiska beslutet att skjuta ner flygplanet.25 Besättningens anhöriga fick höra att planet hade gått förlorat under en övningsflygning. De skulle inte få veta sanningen om spionplanets verkliga uppdrag förrän i början av 1990-talet.26
Praktiskt taget från det ögonblick som Wallenberg försvann verkade svenska statstjänstemän ha prioriterat Sveriges önskan om närmare relationer med Sovjetunionen.
Sveriges politiska ledare däremot hade helt klart en god bild av de underrättelserelaterade aspekterna av DC-3:ans uppdrag. Redan 1950 hade Tage Erlander fått kunskap om det ”fotografiska spionage” som utfördes av svenska flygplan som flög över sovjetiskt territorium.27 Detsamma gällde användningen av svenska fraktfartyg och deras besättningar i olika underrättelseoperationer under efterkrigstiden. När till exempel den framstående polske politikern Stefan Korboński och hans fru i november 1947 flydde till Sverige ombord på den svenska färjan Drottning Victoria, informerade fartygets kapten personligen Östen Undén om händelsen.28
Formuleringarna i Åströms promemorior rörande den försvunna DC-3:an påminner starkt om den märkliga hållning den svenska regeringen hade intagit i Raoul Wallenberg-fallet. Praktiskt taget från det ögonblick som Wallenberg försvann verkade svenska statstjänstemän ha prioriterat Sveriges önskan om närmare relationer med Sovjetunionen framför behovet av att undsätta sin egen diplomat. I stället för att kräva ett fullständigt klarläggande av Wallenbergs uppehållsort och vidare öde, nöjde sig den svenske ministern i Moskva, Staffan Söderblom, redan i december 1945 – knappt ett år efter Raoul Wallenbergs försvinnande – med att uttrycka sin personliga övertygelse om att Wallenberg var död. Detta gjorde han i samtal med den sovjetiske representanten Alexander Abramov, som var chef för den skandinaviska avdelningen vid det sovjetiska utrikesdepartementet. Och sedan återigen i juni 1946, under en sällsynt audiens hos den sovjetiske ledaren Josef Stalin. Det fanns då en möjlighet att dra nytta av att Stalin vid den tidpunkten ville ingå ett svensk-sovjetiskt kredit- och handelsavtal för att bistå i uppbyggnaden av det krigshärjade Sovjetunionen. Men Söderblom utnyttjade inte detta tillfälle. I stället förmedlade han på diplomatspråk vad som framstår som den officiella svenska ståndpunkten i den här frågan.29 Han efterfrågade en officiell bekräftelse på att Wallenberg hade dött till följd av en olyckshändelse i Ungern, trots indikationerna på att den svenske diplomaten eventuellt var vid liv och hölls fången någonstans i Sovjetunionen.
Sverker Åströms strikt pragmatiska förhållningssätt till internationella kriser blev tydligt också i efterdyningarna av flygplanskraschen i Rhodesia i september 1961 där FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom. I egenskap av chef för det svenska utrikesdepartementets politiska avdelning var Åström nära inblandad i utredningen av kraschen. I olika interna promemorior betonade han att han såg det som sin huvudsakliga uppgift att ”skydda Sveriges nationella intressen”, hålla sig så långt borta som möjligt från alla potentiella kontroverser samt begränsa de politiska biverkningarna av krisen så mycket som möjligt, också till priset av att viktiga frågor om kraschen förblev obesvarade.30
Trots att han vid det laget var pensionerad, spelade Åström en viktig roll i den inledande fasen av utredningen av mordet på statsministern Olof Palme. Bara fyra dagar efter mordet menade Åström i en promemoria daterad den 4 mars 1986 att ”möjligheten att mordet begåtts av representant för utländsk grupp – lejd mördare eller fanatisk medlem – måste givetvis studeras noggrant.”31 Han avfärdade dock tanken på att Sovjetunionen skulle kunna ligga bakom, och skrev: ”Det är svårt att tänka sig att någon stat eller grupp i Östeuropa (utom Jugoslavien) … låg bakom mordet.” Åström gav ingen vidare förklaring till sitt resonemang.
Säkerhetspolisen klassar Åström som säkerhetsrisk
Av särskilt intresse är alla kontakter och interaktioner som Sverker Åström hade med den svenske flygvapenöversten Stig Wennerström (1906–2006). Wennerström greps sommaren 1963 misstänkt för att ha spionerat för Sovjetunionens räkning och dömdes senare till ett långt fängelsestraff för detta brott.32 Wennerström och Åström kände varandra från tiden då de båda tjänstgjorde vid den svenska legationen i Moskva 1940 till 1941, men de tycks ha haft begränsad kontakt därefter.
Redan 1954 hade den sovjetiske avhopparen Vladimir Petrov, tillsammans med sin fru, Evdokia Petrova (båda var sovjetiska underrättelseofficerare) informerat australiensiska myndigheter om deras kontakter i Stockholm. En av dem var en diplomat som gick under det ryska täcknamnet ”Osa” (som betyder ”geting” och lär ha syftat på mannens ”märkbart smala midja”).33 Petrov vittnade om att “Osas” kontaktperson var den sovjetiske diplomaten Jelisej Jelisejev (med täcknamnet ”Klim”).34 Petrov tillade att den svenske diplomaten var född cirka 1911, ogift och arbetade som andresekreterare vid det svenska utrikesdepartementet i Stockholm från 1944 till 1946 varefter han skickades utomlands, ”förmodligen på den amerikanska kontinenten”.35 Petrov uppgav också att ”Osa” vägrade att lämna information skriftligen eller låta sig rekryteras.
Enligt den svenske författaren Anders Jallai som hade tillgång till Petrovs fullständiga dossier i Säpos arkiv, ingår utdrag ur Åströms akt i Petrovs dossier.36 Säpo-tjänstemannen Otto Danielssons privata anteckningar bekräftar separat att Säpo ansåg att ”Getingen/Osa” var identisk med Sverker Åström.37
Vladimir Petrov. Källa: Wiki commons.
Redan 1961 betraktade den svenska försvarsstaben och säkerhetspolisen Wennerström som en allvarlig säkerhetsrisk och försökte att begränsa hans tillgång till känsliga dokument. I mitten av 1962 förflyttades Wennerström till utrikesdepartementet som chef för 3:e byrån som främst sysslade med nedrustningsfrågor. Detta var ett kontroversiellt beslut.38 Sverker Åström var vid den här tidpunkten chef för departementets politiska avdelning och skissade upp instruktionerna som skulle styra Wennerströms arbete och åtkomst till hemligstämplade militära dokument.39 Utkastet som formulerades av Wennerström och Åström tillsammans granskades därefter av tjänstemän vid säkerhetspolisen och försvarsstaben. Men varken Östen Undén, som i egenskap av utrikesminister var Åströms närmaste överordnade vid tiden för författandet av memorandumet, eller dåvarande försvarsministern Sven Andersson blev informerade om instruktionernas fullständiga innehåll.
Statsminister Tage Erlander kommenterade i en dagboksanteckning den 11 oktober 1963 hur Undén reagerade mycket starkt när det stod klart att Stig Wennerström hade haft potentiell tillgång till känslig militär information om både Sverige och Sovjetunionen tack vare sina kontakter vid utrikesdepartementet. Det som oroade både Undén och Erlander var det faktum att instruktionerna, trots de vidtagna försiktighetsåtgärderna, uppenbarligen hade formulerats på ett sådant sätt att de fortfarande gav Wennerström insyn i Sveriges militära förmåga. Det här var mycket detaljerad information som han inte nödvändigtvis behövde ha tillgång till för att kunna fullgöra sina ordinarie plikter. Upplysningar som Wennerström dessutom med lätthet kunde ha vidarebefordrat till sina sovjetiska kontaktpersoner. Som Erlander antecknade i sin dagbok:
[Sveriges förre utrikesminister Östen] Undén är fortfarande den skarpsinnigaste av oss. Jag hade låtit honom läsa ett av förhörsprotokollen med Wennerström. Det ledde till att jag hade en timmes samtal med Undén i går. Han hade slagit ned på en punkt som otvivelaktigt verkligen behövdes analyseras ordentligt. Sent omsider hade UD utfärdat en instruktion för Wennerströms arbete. Denna instruktion innehöll åtskilligt i punkt 2 moment 4 som ingav Undén stora betänkligheter. Instruktionen var skriven av Åström efter samråd med [Bo] Westin [sektionschef] i försvaret och godkänd av polisen. Undén hade inte fått den anmäld för sej (sic] och skulle inte ha ansett att ett neutralt land som Sverige skulle – i varje fall f n – ha behov av att grunda sitt nedrustningsförslag på kännedom om båda parternas militära baser, kärnvapenstyrka etc. Idag medgav [försvarsministern] Sven Andersson att han inte heller sett instruktionen [som var författad av Åström]. 40
På det hela taget ansåg dock Erlander att de bevis som Säpo-tjänstemännen lade fram för Åströms eventuella skuld var rätt tunna: Det enda mystiska var ett skrivbiträdes vittnesmål om att Åström sedan 1960 skulle ha brevledes rapporterat till Wennerström. Dessa brev hade Wennerström tagit en fotostatkopia av. Varför? Detta kan emellertid ha haft en helt enkel förklaring. Wennerström och Åström kan ha varit vänner ända sedan den gemensamma Moskvatiden [1940–41].41
Personer från den svenska polisen förhörde skrivbiträdet ifråga som bara hade varit knuten till Wennerströms kontor under några månader 1960–1961 och då som en del av sin värnpliktstjänstgöring. Mannen bekräftade att han kopierat ett antal rapporter som Åström hade vidarebefordrat till Wennerström (liksom till, får man förmoda, flera andra personer). Han hävdade också att Wennerström vid ett tillfälle hade ombett honom att leverera ett brev till Åström på UD. Under ett efterföljande förhör som hölls av Säpo nekade Åström bestämt till anklagelsen. Han sade att det var ”fullständigt uteslutet” att han någonsin hade skickat några brev eller rapporter till Wennerström (eller tvärtom), eftersom de två männen inte kände varandra särskilt väl. När sekreteraren konfronterades med Åströms förnekande höll han ändå fast vid sin ursprungliga version av händelseförloppet.42 Hursomhelst upprätthöll Åström och Wennerström en yrkesmässig relation som verkar ha varit relativt avslappnad. Vid ett tillfälle, i början av 1963, ringde Wennerström upp Åström när den sistnämnde var sjuk och bad om att få komma och hälsa på honom för att diskutera ”nedrustningsfrågor” inför sin förestående Londonresa.43
Säpo informerade också Tage Erlander om andra och potentiellt betydligt mer komprometterande uppgifter om Sverker Åström. Däribland det faktum att Åström hade sammanträffat med en representant från den sovjetiska ambassaden inte mindre än tjugo till trettio gånger om året. Med hjälp av Tage Erlanders son (Sven Erlander) kunde journalisten Anders Sundelin med nästan hundra procents sannolikhet slå fast att personen i fråga var identisk med den sovjetiska legationens förstesekreterare och tillika GRU-officeraren Georgij Baranovskij, vilken även var en av Wennerströms viktigaste kontaktpersoner.44 Baranovskij utvisades från Sverige bara några dagar efter det att Wennerström gripits.45
I egenskap av chef för den politiska avdelningen vid utrikesdepartementet kan Åström mycket väl ha haft legitima skäl att sammanträffa med Baranovskij då och då, men också Erlander ansåg att Åströms kontakter med den sovjetiska diplomaten var ”för mycket”.46 Som tidigare nämnts verkar det inte ha rört sig om enstaka händelser, utan icke-sanktionerade kontakter med sovjetiska representanter verkar ha varit ett regelbundet återkommande inslag i Åströms privatliv och yrkesliv ända sedan 1944. Dessa inkluderade oredovisade besök i hemmet hos högt uppsatta sovjetiska diplomater, däribland den sovjetiske ambassadören Nikolaj Belochvostikov under mitten av 1960-talet, liksom möten med Nikolaj Statskevitj under 1970-talet.47
Enligt Bo Theutenberg var Tage Erlander – trots bristen på entydiga bevis mot Åström – rädd för att ”den information som KGB-avhopparna Petrov och [Anatolij] Golitsyn givit om Wennerström också kunde visa sig vara sann avseende de andra namnen som de hade avslöjat: Getingen-Åström och Solstickan-Sohlman.”48 På grund av de här förstärkta misstankarna avrådde säkerhetspolisen Erlander från att utse Åström till kabinettssekreterare eller ambassadör i Moskva.
Den förre kontraspionagechefen Olof Frånstedt har upprepade gånger hävdat att bevis för Åströms skuld återfinns i Säpos arkiv.
År 1964 bestämde sig regeringen Erlander för att omplacera både Åström och Sohlman. Åström utnämndes till FN-ambassadör i New York och Sohlman till ambassadör i Danmark. Erlander anmärkte i sin dagbok att den svenska polisens företrädare väldigt tydligt hade uppgett att det fanns ”ingenting som på något sätt antydde att Åström skulle stå i utländsk sold”. Men det faktum att ”UD:s [framtida] kabinettssekreterare var homosexuell” kunde skapa ”allvarliga komplikationer”.49 Några månader senare tillade Erlander att Åström: ”i FN gör oss de största tjänsterna samtidigt som vi tar de minsta riskerna.”50
Flygvapenöversten Stig Erik Wennerström (1906–2006) dömdes 1964 för att ha spionerat för Sovjetunionens räkning. Foto: SVT/TT
År 1972 hävde Sveriges statsminister Olof Palme Åströms förbud mot att inneha känsliga poster och utsåg honom till kabinettssekreterare. Det är oklart vad som föranledde Palmes beslut, men Theutenberg misstänker att Palme fann det klokast att hålla Åström nära och under strikt övervakning. Theutenberg menar också att det finns mycket som tyder på att Palme, sin offentliga image till trots, i hemlighet var synnerligen proamerikansk och Nato-vänlig, och att han därför kan ha upplevt att Åströms utnämning var ”det pris som han fick lov att betala” för att kunna hålla ett vakande öga på en av de mer radikala medlemmarna av hans socialdemokratiska krets.51 En annan möjlighet är att Palme, precis som Erlander ett antal år tidigare, helt enkelt inte fann bevisen mot Åström tillräckligt övertygande. Trots det hävdade den förre Säpochefen Olof Frånstedt i en intervju 2006 att han upprepade gånger hade informerat Palme om att det fanns ”helt entydiga bevis” för att Åström inte bara var en samarbetsman, utan ”en värvad agent”.52 Detta uttalande kunde inte verifieras från oberoende källor. Frånstedt uttryckte sig mer försiktigt i sina memoarer som gavs ut i två band 2013 och 2014 där han nöjde sig med att helt enkelt påpeka det faktum att Åströms riskprofil var mycket hög.53
”Praktisk neutralitet” – hörnstenen för svensk utrikespolitik
Åströms politiska synsätt har fått mycket stort inflytande, särskilt genom hans roll som nyckelrådgivare till landets socialdemokratiska ledarskap, inklusive tidigare statsministern Olof Palme. Åström i likhet med Undén förespråkade ”praktisk neutralitet” som en hörnsten för efterkrigstidens svenska utrikespolitik, något som kritikerna menade fick förödande konsekvenser. Den svenske journalisten Niklas Ekdal menar att om man drar den hållningen till sin spets, förmår den inte längre upprätthålla någon ”gräns mellan demokrati och diktatur”. Han menar vidare att den är en av huvudanledningarna till Sveriges oförmåga att tillåta granskning av sin efterkrigshistoria, inklusive landets agerande i fallet Raoul Wallenberg och andra olösta mysterier från kalla krigets dagar.54
Bo Theutenberg hävdar att när sovjetiska ubåtar kränkte svenskt territorialvatten 1981 och sedan återigen i oktober 1982, drev Sverker Åström och dåvarande försvarsministern Anders Thunborg på hårt för att mildra formuleringarna i den planerade protestnoten till Sovjetunionen.55 Olof Palme vägrade ge vika för deras övertalningsförsök och gav i april 1983 Theutenberg i uppdrag att förmedla en skarpt formulerad protestnot till den sovjetiska regeringen.
Det råder inget tvivel om att Raoul Wallenbergs försvinnande aldrig stod särskilt högt på Sveriges utrikespolitiska dagordning. Den centrala fråga som hans efterlevande nu brådskande vill ha ett svar på, är varför den svenska regeringen visade sig så ointresserad av att undsätta honom omedelbart efter hans försvinnande i juni 1945. De undrar också varför de svenska tjänstemännen verkade beredda att offra honom i samma ögonblick som det dåvarande sovjetiska ledarskapet våren 1946 signalerade en mer försonlig inställning till Sverige. Hit hör också frågan om varför de här tjänstemännen så lättvindigt accepterade att Raoul Wallenberg var död eller bortom räddning, också när det verkade som att han mycket väl kunde vara vid liv. När jag frågade Sverker Åström 2009 om varför Wallenbergs försvinnande inte ens verkar ha varit prioriterat som en symbolfråga för den svenska regeringen, medgav han att det var en ”besvärlig” fråga, men avstod från att utveckla svaret.56
Sveriges synbara oförmåga att använda sig av viktiga möjligheter – som Stalins önskan om att få svenska lån och ingå ett handelsavtal i början av 1946, Stig Wennerströms gripande eller när en sovjetisk ubåt med besättning gick på grund utanför Karlskrona 1981 – för att pressa den sovjetiska regeringen väcker frågetecken om eventuella dolda motiv och agendor hos några av de svenska beslutsfattarna.
Svenska diplomater höll strikt på policyn om att varje fall skulle hanteras separat och helt och hållet åtskilt från alla andra. Raoul Wallenbergs syskon Guy von Dardel och Nina Lagergren riktade stark kritik mot den här principen under ett spänt möte med dåvarande utrikesministern Ola Ullsten och andra statstjänstemän i november 1981.
De officiella interna ”talepunkterna” som UD:s pressavdelning utfärdade 1981, där man avslog en begäran [från Raoul Wallenbergs efterlevande och den svenska allmänheten] om att få använda den strandsatta sovjetiska ubåten U 137 utanför Karlskrona för att från den sovjetiska regeringen få information om Raoul Wallenbergs öde. Kopian visar en handskriven lapp av UD:s folkrättskunnige Bo Theutenberg, som starkt motsatte sig beslutet. På lappen står det: ”Vem fan har skrivit detta?”
von Dardel påpekade att inställningen att Wallenberg-frågan skulle kunna lösas utan att använda sig av påtryckningspunkter som u-båtsfall eller andra fall inte lett till några resultat. Det är inte känt vem som var arkitekten bakom den svenska policyn om att behandla alla ärenden för sig, men den hade varit i kraft åtminstone sedan 1960-talet när svenska tjänstemän meddelade sina sovjetiska kollegor om att de inte hade för avsikt att koppla ihop fallet Stig Wennerström med Wallenbergfrågan.57
När det gäller Sverker Åströms roll skulle det vara betydelsefullt att fastställa exakt vilken slags information han kan ha fått tillgång till under de tidigare åren 1943 till 1946 i Stockholm (särskilt gällande specifika politiska och underrättelserelaterade frågor). Liksom framförallt, hur han kan ha använt sig av informationen som han samlade på sig under den här tidsperioden. En annan nyckelfråga är huruvida hans ointresse för att driva Raoul Wallenberg-fallet bottnade i personliga, ideologiska eller politiska bevekelsegrunder, eller om han agerade på specifika instruktioner från främmande makt. Hit hör även frågan om vilka upplysningar om Wallenberg-utredningen som Åström vidarebefordrade såväl till sina officiella som inofficiella kontakter med sovjetiska representanter.
En annan relevant frågeställning är vilka svenska tjänstemän Åström befordrade under deras respektive karriärbanor inom den svenska utrikesförvaltningen, liksom huruvida han försökte utöva inflytande genom några av sina protegéer. Sverker Åström säger själv att han under efterkrigstiden betraktade sig som en viktig motvikt till den falska neutralitet som han ansåg att Sverige hade gått in efter andra världskrigets slut. Trots att landet formellt var neutralt, hade man i hemlighet ingått en slags kvasi-allians med USA.
2003 års så kallade Eliasson-kommission utredde den officiella svenska hanteringen av Wallenberg-fallet. Där skriver den säkerhetspolitiske experten Magnus Petersson att Sveriges önskan om att tillgodose Sovjetunionens intressen (landets så kallade ”anpassningspolitik”) bidrog till att man hade en lyhördhet för sovjetiska krav eller önskemål. Därutöver fanns en inte obetydlig, ideologiskt bestämd anti-amerikanism bland många av de ansvariga svenska politikerna.58 Till gruppen som sökte ett närmande till Sovjetunionen hörde framstående medlemmar av Åströms inre krets liksom personer som inte stod honom personligen nära, men som delade hans politiska grundsyn. Där ingick bland andra de svenska ambassadörerna i Moskva – Anders Thunborg, Örjan Berner (under många år också ordförande för Sverker Åström-stiftelsen) och Sven Hirdman – samt Pierre Schori, den mångårige internationella sekreteraren i Socialdemokratiska Arbetarpartiet och kabinettssekreteraren vid utrikesdepartementet.59,60
Bo Theutenberg debatterade också den svenska neutralitetspolitiken direkt med Sverker Åström i en artikel i Svenska Dagbladet 1988 där han skrev: ”Det svenska folket har ännu .. att slåss mot chimären att Sverige var tryggt som en alliansfri och neutral stat, vilket ändå måste betecknas som en av de största lögnerna i svensk historia.”61 Diskussionen som fördes för nästan tjugofem år sedan är närmast identisk med den som föregick Sveriges nyligen fattade beslut om att ansöka om Nato-medlemskap.
När Eliasson-kommissionen frågade Åström om huruvida han eller hans tidigare kollegor vid utrikesdepartementet någonsin hade känt ett behov av att omvärdera sina tidigare handlingar eller eventuella misstag, särskilt i fallet Wallenberg, svarade Åström sakligt: ”Svaret är nej. Man tänkte ej tillbaka …Tanken att ta debatt med sitt eget förflutna uppkom aldrig.”62
Åström begärde skadestånd – JK nekar
Under årens lopp har Åström flera gånger hävdat att den svenska säkerhetspolisens tjänstemän har bedrivit en hetsjakt på honom baserad enkom på hans privatliv, det vill säga det faktum att han var homosexuell. Han skickade in otaliga ansökningar om att få granska sin egen dossier, som samtliga avslogs. Avslagen är inte särskilt förvånande med tanke på att hans dossier med största sannolikhet innehåller dokument som erhållits genom utländska källor och metoder. Däribland de vittnesmål som det avhoppade paret Petrov lämnade till det australiensiska kontraspionagets tjänstemän. Åström hävdade dock att den enda anledningen till att Säpo vägrade att lämna ut hans personliga dossier var att det skulle avslöja att det svenska kontraspionaget främst hade styrts av medarbetarnas personliga fördomar.
År 2006 ansökte Åström återigen om att få ta del av de handlingar om hans person som fanns i Säpos arkiv och kompletterade överraskande sin ansökan med en begäran om skadestånd för kränkning av hans rätt till privatliv.63
I december 2006 informerade Säpo Åström om att hans ansökan hade avslagits eftersom Åströms dossier kunde beröra myndighetens roll när det gäller att ”förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet.” Åström informerades dock om att han aldrig hade varit föremål för post- eller telefonkontroller (övervakning), i motsats till vad Åström hade hävdat i sin uppdaterade och utvidgade självbiografi som utkom 2003.64 Därigenom bekräftades tidigare utsagor från Säpo-tjänstemän som hävdat att någon sådan övervakning aldrig infördes eftersom man var rädd för att Åström då skulle förstå att man fattat misstankar mot honom.65
Som en rutinåtgärd, vidarebefordrade Säpo Åströms skadeståndsansökan till den svenska Rikspolisstyrelsens rättsavdelning. Därifrån skickades Åströms ansökan vidare till dåvarande justitiekansler Göran Lambertz. Efter två års handläggning avslogs Åströms ansökan och resonemanget bakom avslaget är värt att studera närmare. Lambertz uppgav i sitt beslut att han granskat Åströms dossier och hävdade att Sverker Åströms medborgerliga rättigheter inte hade kränkts.
Om Justitiekanslern och säkerhetspolisen höll inne med hans dossier och avslog hans skadeståndsanspråk på lösa grunder (det vill säga enbart på grund av hans homosexualitet), hade de riskerat att få en stämning riktad mot sig. Det är förvånande att Åström själv aldrig offentliggjorde sin skadeståndsansökan eller dess avslag. Kanske upplevde han att han var för gammal och bräcklig vid den tiden. Han kunde dock ha gett sina advokater i uppdrag att göra allt de kunde för att rentvå hans namn, något som han uppenbarligen avstod från att göra.
Wallenberg-släktingarnas vädjan
Så här 77 år efter det att Raoul Wallenberg försvann i Ungern, och tio år efter Sverker Åströms död, måste de svenska myndigheterna en gång för alla avslöja om anklagelserna mot en av landets ledande diplomater är sanna eller falska. Den gamle chefen för kontraspionaget Olof Frånstedt har upprepade gånger hävdat att bevis för Åströms skuld återfinns i Säpos arkiv. Om så är fallet eller om den i dagsläget tillgängliga informationen inte räcker för att avgöra skuldfrågan, bör detta offentliggöras nu. Som Raoul Wallenbergs syskonbarn Marie von Dardel-Dupuy och Louise von Dardel skriver i sin begäran till Säpo 2021.66
Fram till dess kvarstår den skugga av misstänksamhet om att otillbörligt sovjetiskt inflytande i den svenska utrikespolitiska apparaten under efterkrigstiden, och även på senare tid, kan ha haft påtagliga och potentiellt skadliga effekter på den officiella svenska hanteringen av fallet Raoul Wallenberg, en av Sveriges mest beundrade personer. I vilket annat europeiskt land som helst skulle en sådan situation vara en skandal. I Sverige har de ouppklarade misstankarna mot Sverker Åström och andra tjänstemän, som den mångårige svenske ambassadören i Sovjetunionen, Rolf Sohlman, normaliserats. Detta är en oacceptabel situation.
I en ny begäran (skickad på tisdagen den 14 november) till de svenska myndigheterna konstaterar Raoul Wallenbergs efterlevande och forskare, däribland undertecknad, att sanningen om Åströms förehavanden inte längre bör vara belagd med sekretessrestriktioner eftersom den här informationen är avgörande för deras fortsatta ansträngningar att fastställa de fullständiga omständigheterna kring Raoul Wallenbergs öde. De anser att deras behov av att få veta sanningen bör vägra tyngre än eventuell kvardröjande oro för rikets säkerhet eller för att kränka vissa individers integritet eller riskera att svärta ner deras minne. Svenska myndigheter bör lämna ett tydligt svar på frågan huruvida Åström otillbörligt samarbetade med Sovjet eller inte. Om inte bör hans namn rentvås en gång för alla.
Om utredningarnas slutsatser har varit mer eller mindre givna på förhand, innebär det att flera årtionden av insatser från Raoul Wallenbergs efterlevande har varit ett enormt slöseri med tid.
En fortfarande olöst fråga är vilken information tjänstemän vid det svenska kontraspionaget kan ha fått fram genom att använda sig av svensk-sovjetiska eller andra typer av dubbelagenter. Som en del av Wennerströmutredningen, bekräftade den svenske statspolisintendenten Georg Thulin att Sverige hade använt sig av dubbelagenter så långt tillbaka som på 1940-talet.67 Identiteten och nationaliteten för de individer som Thulin namngav är än idag okända. Thulin insisterade på att deras namn skulle strykas från de officiella förhörsprotokollen. En del svenska historiker har hävdat att Åström upprätthöll kontakter med representanter från såväl de svenska som andra utländska (i synnerhet tyska) underrättelsetjänster under andra världskriget, men inga konkreta upplysningar föreligger om dessa kontakter.68 Trots det, utgör den här frågeställningen ett potentiellt intressant ytterligare spår för forskare att följa.
Det har länge antagits och kanske rentav tagits för givet att varken Sverige eller Ryssland längre har någon anledning att dölja sanningen om fallet Raoul Wallenberg eller något annat ännu olöst mysterium från det kalla krigets dagar. Det finns tydliga indikationer på att både svenska och ryska tjänstemän avsiktligt har hållit Wallenberg-utredningens fokus mycket snävt och utelämnat viktiga detaljer och upplysningar i sina respektive officiella rapporter. Därigenom har de misslyckats med att ge forskare och Wallenbergs efterlevande tillgång till den avgörande dokumentationen.69
Allt detta sammantaget leder fram till frågan huruvida det har funnits en uttalad eller outtalad samsyn och/eller samordning mellan svenska och ryska myndigheter för att hålla utredningen inom noggrant utstakade gränser, i syfte att skydda vissa intressen och undvika känsliga avslöjanden? Den möjligheten måste undersökas på allvar och en sådan undersökning måste göras så fort som möjligt, eftersom den institutionella kunskapen om fallet Wallenberg och andra kalla krigs-mysterier minskar snabbt i både Sverige och Ryssland. Av särskilt intresse är frågan om huruvida något av de båda länderna någonsin har begärt att specifika dokument eller upplysningar ska hemligstämplas i det andra landets arkiv.70
Om utredningarnas slutsatser har varit mer eller mindre givna på förhand, innebär det att flera årtionden av insatser från Raoul Wallenbergs efterlevande och forskare i så fall har varit ett enormt slöseri med tid, energi, pengar och god tro. Liknande centrala frågeställningar kvarstår i samtliga Sveriges olösta fall från kalla kriget.
Som Raoul Wallenbergs efterlevande sammanfattar det i sin ansökan: ”Den svenska regeringen är skyldig oss och våra nära och kära full klarhet.”
Översatt till svenskan av Öyvind Vågen. Författaren är mycket tacksam för Dr. Vadim Birsteins bidrag till den här artikeln.
Noter
1, I tolv år förnekade sovjetiska myndigheter all kännedom om Wallenbergs fängslande i Sovjetunionen. Slutligen, den 7 februari 1957, tillkännagav den sovjetiske vice utrikesministern Andrej Gromyko i det så kallade Gromyko-memorandumet att Wallenberg avlidit i Moskva. Detta memorandum hänvisande till en rapport författad 1947 av Dr. Aleksandr Smoltsov, då chef för den medicinska avdelningen i Lubjanka-fängelset. Rapporten var ställd till ministern för statssäkerhet Viktor Abakumov och hävdade att ”en fånge Wallenberg [stavat med ett ”l” i originalet]” hade avlidit av en ”hjärtinfarkt” den 17. Juli 1947 i sin cell i Lubjanka-fängelset. En ytterligare anteckning i rapporten, ditskriven med blyerts och inte med bläck som resten av rapporttexten, talade om att Abakumov beordrat att kroppen skulle kremeras utan föregående obduktion.
2, Susanne Berger. “A High Degree of Confidentiality Would Result in Increased Openness”: New Insights from the Swedish Raoul Wallenberg Case File. 4 augusti 2022.
3, 1938–1946 hette Säkerhetspolisen Allmänna Säkerhetstjänsten. För mer om olika slags taktiker som de sovjetiska säkerhetstjänsterna använde för att kompromettera utlänningar, inklusive diplomater, i Kujbysjev under perioden 1941–43, se Alf R. Jacobsen. Stalins svøpe: KGB, AP og kommunismens medlöper. Dokument Förlag, 2021.
4, Reinhard R. Doerries. Hitler’s Intellgence Chief: Walter Schellenberg. Appendix 1, Brigadeführer Schellenberg, Amtschef VI, 2009. Enligt Schellenbergs anteckningar ägde mötet med von Post och ”Ohlström” (sic!) rum i Danmark den 2 maj 1945. Sverker Åström bekräftade sin resa till Danmark i ett telefonsamtal med författaren den 6 oktober 2009. Schellenberg anlände till Stockholm den 5 maj 1945. Han vistades först i Bernadottes hus i Stockholm, Dragongården på Djurgården, och flyttade sedan till Trosa.
5, Se intervju av Karin Thunberg i Svenska Dagbladet, den 14 september 2003; liksom den uppdaterade och utvidgade utgåvan av Sverker Åströms biografi Ögonblick. Homosexuella handlingar legaliserades 1944, men homosexualitet fortsatte vara tabubelagt under lång tid framåt.
6, Riksarkivet mapp P 53 Er Kollontaj, 28 mars 1945
7, Göran Rydeberg. “Raoul Wallenberg: Ett Öde. Historik och nya forskningsfält, 2000. Sida 76.
8, Se Ulf Olsson. För att förvalta sitt pund: Marcus Wallenberg 1899–1982. Stockholm: Ekerlids, 2000.
9, https://fritanke.se/omvarld/intervju-med-sverker-astrom/
10, Olof Frånstedt. Spionjägaren, del 2, s. 205-12. Från Mars 1942 till augusti 1943, tjänstgjorde Jelisejev Sinytsin (1909–1995) som biträdande chef för den andra avdelningen (Västeuropa och Skandinavien) vid 1:a NKVD/NKGB-direktoratet (extern underrättelsetjänst). Han var stationerad i Stockholm från början av 1944 till i september samma år. Efter Stockholm, från september 1944 till mitten av 1945, var Sinitsyn NKGB-representant i Helsingfors med en tjänst som biträdande politisk rådgivare vid de allierades kontrollkommission i Finland som täckmantel.
11, Perioden 1953 till 1954 chefade Chernov över den externa sovjetiska underrättelsetjänstens 8:e avdelning (illegala agenter).
12, Olof Frånstedt. Spionjägaren Del 2. Ica Bokförlag, 2014. Från februari 1961 till 1964, var Nikolaj Statskevitj KGB-representant i Stockholm. Därefter var han chef för den 3:e (anglo-skandinaviska avdelningen) vid KGB:s 1:a huvuddirektoriat (PGU, extern underrättelsetjänst), och perioden 1971–1975 var han återigen KGB-representant i Stockholm. Senare blev han ställföreträdande chef för avdelning ”S” (illegala agenter) vid PGU.
13, Se Per Ahlmark, ”Sverker Åström och de anständiga.” Dagens Nyheter, den 24 februari 2002. Och Per Ahlmark. Vänstern och Tyranniet: Det galna kvartsseklet. Timbro, 1994.
14, I motsats till Rolf Sohlman, var Östen Undéns politiska filosofi rotade i hans glödande tro på internationell rätt och värdet av kollektiv säkerhet. En övertygelse som i sin tur föddes ur första världskrigets ruiner. Den här övertygelsen gjorde honom till en närmast reflexmässig motståndare till tanken på att regeringsrepresentanter kunde kohandla om mänskliga varelser, såsom hade krävts i Wallenbergs situation. Han kunde inte föreställa sig att sovjetiska statstjänstemän skulle ljuga om det faktum att Wallenberg satt frihetsberövad i Sovjetunionen. Se vidare två delrapporter till Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Raoul Wallenberg och den Svenska Utrikesledningen SOU 2003:18, Statens offentliga utredningar (SOU) Februari 2003, Utrikesdepartementet: Kent Zetterberg. Östen Undéns Syn på det Internationella Systemet och den Internationella Politiken 1919–1965; liksom Olof Kronvall. Östen Undén, Sovjetsyn och Sovjetpolitik 1945–1962. Se även Olof Kronvalls essä om Rolf Sohlman i Svenska Diplomatprofiler under 1900-talet, red: Gunnar Artéus och Leif Leifland, Stockholm, 2001.
15, Ett diplomatiskt misslyckande, sida 597. Lavrentij Berija var NKVD-kommissarie från november 1939 till december 1945.
16, Se Helene Carlbäck-Isotalo. Glasnost and the Opening of the Soviet Archives: Time to conclude the Wallenberg Case? Scandinavian Journal of History, nr 17, sida 17 och 23. Berija hade inget med Wallenberg-fallet att göra, eftersom det sorterade under en annan sovjetisk tjänstemans ansvar, ministern för statssäkerhet Viktor Abakumov. Detta faktum var vid den tiden okänt för både Sohlman och Undén.
17, The National Archive and Records Administration (NARA), College Park, Maryland, USA. RG 84, [NND 947008], meddelande via Air Pouch från Stockholm, 7 december 1956
18, Theutenberg, Dagbok Från UD, Volym 5 (1986–88), 2021. Bilaga 4, med hänvisning till ett dokument i [Vasily] Mitrokhin-arkivet vid Churchill Archive Center, Churchill College, Storbritannien; Mapp K 2 – EUROPA, sida 62, punkt 326. År 1962–1963 avslöjade en officiell utredning som genomfördes av den svenska säkerhetspolisen allvarliga säkerhetsbrister hos den svenska ambassaden i Moskva, beroende på släpphänta säkerhetsrutiner. https://www.jallai.se/wp-content/uploads/2010/09/Ambassaden_Moskva.pdf Utredningen avslöjade vidare att kända västerländska KGB-agenter (såsom den brittiske statstjänstemannen John Vassall) och andra individer med nära kopplingar till de sovjetiska säkerhetstjänsterna hade varit frekventa gäster på ambassaden.
19, Memorandum från Sverker Åström till Åke Frey, 18 januari, 1957, citerad i Susanne Bergers: The Swedish Aspects of the Raoul Wallenberg Case, https://www.raoul-wallenberg.eu/wp-content/uploads/2010/02/2001Sw_russ_asp.pdf Huvuddelen av dokumentationen om Jerzin-Frey-diskussionerna är fortfarande hemligstämplad i ryska arkiv.
20, Se not 1. Bekvämt nog var båda huvudpersonerna i dokumentet – Viktor Abakumov och Dr. A.L Smoltsov –redan avlidna när rapporten offentliggjordes.
21, Svenska UD:s arkiv, P2 Eu 1, 26 februari 1957
22, Citeras i Anders Sundelin. Diplomaten. Svante Weyler Bokförlag: Stockholm, 2018. Kapitel 81. Tidigare, i början av september 1959, hade tjänstemän vid det svenska utrikesdepartementet avslagit en begäran från Raoul Wallenbergs föräldrar om att instruera Sverker Åström att ta upp Wallenbergs försvinnande under ett officiellt besök i Sovjetunionen. Se Fredrik von Dardels opublicerade dagbok (den 3 september 1959). Den svenska professorn Nanna Svartz var mycket kritisk till flera svenska tjänstemäns agerande i Wallenberg fallet, däribland både Sohlman och Åström under åren 1961–65. År 1961 hade Svartz bett om deras hjälp med att följa upp de uttalanden som den sovjetiska professorn Alexandr Mjasnikov fällt till henne under en medicinsk konferens i Moskva om att Wallenberg förmodligen var vid liv och satt frihetsberövad i Sovjetunionen. Hon anklagade Sohlman för att ha agerat ”kallblodigt” och beräknande när han inte hjälpte henne med förlängningen av hennes visum. Hon antydde vidare att Sverker Åström hade underlåtit att vidarebefordra specifika meddelanden. Svartz motsatte sig också starkt Sohlmans efterträdare Gunnar Jarrings förslag om att hon skulle göra ett uttalande om att hennes samtal med professor Mjasnikov bara hade varit ett missförstånd. Se privat memorandum av den tidigare svenske diplomaten Folke Löfgren den 1 november 1970.
23, Se Susanne Berger. An inquiry steered from the top? Twenty-five years later, still many loose ends in three major Swedish Cold War cases. 2015, sidan 13; och Roger Älmeberg. Hemliga förbindelser: DC-3:an, Sverige ge och kalla kriget, Stockholm: Norstedts, 2007.
24, Östen Undén var på semester i Italien vid den tidpunkten. Se Sundelin. Diplomaten. Kapitel 84.
25, Sundelin. Diplomaten. Kapitel 84
26, Svenska arbetsgruppen om DC-3:an, DC-3-utredningen, bildades i mars 1991. Den publicerade sin slutrapport 1992. En särskild rysk utredningsgrupp kompletterade utredningen. Nedskjutningen av DC 3-an i Juni 1952: Rapport från DC 3-utredningen, Serie: Ds: departementsserien, 0284–6012, 1992:5. Det finns otaliga indikationer på att FRA hade detaljerad kunskap om planets position direkt efter att den attackerades och kraschade. Uppgifter som mottogs på 1990-talet om att delar av besättningen kan ha hoppat fallskärm från planet följdes aldrig upp. Se Älmeberg. Hemliga förbindelser: DC-3:an, Sverige ge och kalla kriget, 2007; https://www.raoul-wallenberg.eu/articles/the-swedish-dc-3-the-destiny-of-its-crew; och Haverirapport 79001, Teknisk Utredningsrapport över haveri med Tp 79 nr. 001, 2007. Nedskjutningen av Tp 79 nr 001 (DC-3) över Östersjön den 13 juni 1952. Försvarsmakten, 25 maj 2007; plus Appendix (delrapporter).
27, Ibid. Det finns starka misstankar om att DC-3:an verkliga uppdrag var observera de mycket omfattande övningar som Sovjetunionens norra flotta vid den tiden genomförde i Östersjön. FRA skriver på sin hemsida om ”konspirationsteorier” och spekulationer om att planet var inne över den sovjetiska territorialgränsen och skriver att det finns ingenting i dokumentationen som tyder på att svenska signalspaningsflygplan någonsin var i närheten av den sovjetiska territorialvattengränsen. När flygplansvraket hittades var det nära Gotska Sandön, väl på svensk sida av mittlinjen, enligt FRA: https://www.fra.se/omfra/frashistoria/nedskjutningenavdc3an.4.3262020817e4dcd6ffc294.html
28, Karl Molin red., Östen Undén: Anteckningar I, 1918–1952, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2002; som citeras i Berger. An Inquiry steered from the Top?, 2015. Samt Susanne Berger och Kerstin von Seth. Nya detaljer framkommer om försvinnandet av svenska fartyg under kalla kriget. Contra, 15 december 2010.
29, I en ny biografi över Staffan Söderblom, hävdar ett av hans syskonbarnbarn att det svenska sändebudets kommentarer bara var ett smart sätt få Stalin samarbetsvillig. Se vidare Omi Söderblom. Söderblom och Wallenbergaffären: Nytt ljus i ett trauma. Carlsson Bokfőrlag, 2021.
30, Sundelin. Diplomaten. Kapitel 98–99.
31, ”Promemoria 1986-03-04. För Hans Holmér efter samtal kvällen den 3 mars”; citeras i Granskningskommissionens betänkande i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme, SOU 1999:88 Justitiedepartementet https://lagen.nu/sou/1999:88
32, Thomas Whiteside. An Agent in Place: The Wennerström Affair. New York: Viking press, 1966; och Anders Sundelin. Fallet Wennerström. Stockholm: Norstedts, 1999; se även vittnesmål från Anatolij Golitsyn, alias Ivan Klimov, som hoppade av i Helsingfors 1961; citeras i Theutenberg, Vol.3, sida 83–5.
33, En notering gjord av Olof Frånstedt i en genomgång av ett utkast till text som Anders Jallai gav honom
34, Sundelin. Diplomaten. Kapitel 113
35, Tredje rapporten om olika fall av sovjetisk spionageverksamhet i Sverige, daterad den 19 januari 1955, från de australiensiska myndigheterna rörande Petrov-affären. Se vidare Sundelin, Diplomaten, kapitel 13. Sverker Åström var stationerad vid den svenska ambassaden i Washington från 1946 till 1948.
36, Enligt Jallai berättade Petrov (vars riktiga namn var Afanasij Sjorochov, 1907–1991) i juni 1955 för tjänstemän vid det svenska kontraspionaget att han mindes namnet på den påstådda agenten som ”Åström”. Denna information har inte bekräftats av oberoende källor.
37, Se Theutenberg, Vol. 3, sida 84–5 och sida 99–100.
38, För en utförligare beskrivning av händelseförloppet se Anders Sundelin, Faller Wennerström, Norstedts 1999.
39, Det är oklart huruvida Åström kände till misstankarna mot Wennerström vid den här tiden. Enligt sina egna uttalanden fick han kännedom om den först några månader senare, under senhösten 1962. Se vidare: https://www.jallai.se/2012/07/sverker-astroms-hemlighet/
40, Citeras i Theutenberg, Vol 5, p.91
41, Sundelin. Diplomaten. Kapitel 114. Sundelin intervjuade Wennerströms privata sekreterare i början av 1990-talet. Den förhörde mannen vidhöll sina tidigare vittnesuppgifter.
42, Ibid
43, Frånstedt, Spionjägaren Del 2, sidan 214.
44, Georgy Baranovskij hade i början av 1960-talet under täckmanteln av att vara den sovjetiska ambassadens förstesekreterare skickats till Stockholm specifikt för att kontakta Wennerström. Detta eftersom Wennerströms möten med sin ordinarie kontaktperson, den sovjetiska militärattachén och GRU-representanten (det vill säga spionätverkschefen) Vitalij Nikolskij, hade väckt det svenska kontraspionagets misstankar. Wennerströms GRU-kodnamn var ”Oryol” (”Eagle” eller ”Örnen” på svenska), medan Nikolskij kallade honom ”Viking”.
45, Sundelin. Diplomaten, sida 293ff.
46, Ibid
47, Sundelin. Diplomaten. Kapitel 116. Nikolaj Dmitriev Baranovskij(1918–1984) var Sovjets ambassadör i Stockholm från juli 1962 till april 1967.
48, ”Solstickan” är en ordlek för Sohlman. ”Solstickan” är egentligen ett populärt svenskt varumärke för tändstickor. Till skillnad från Stig Wennerström kan det inte beläggas att Sverker Åström lämnade någon skriftlig information eller annat material till sina sovjetiska kontaktpersoner. År 1961 stationerades KGB-majoren Anatolij Golitsyn (1926–2008) vid den sovjetiska ambassaden i Helsingfors som vice-konsul och attaché. Den 15 december 1961 hoppade han tillsammans med sin fru och dotter av till CIA via Helsingfors. Han förhördes av James Jesus Angleton, den dåvarande chefen för CIA:s avdelning för kontraspionage.
49, Tage Erlanders citat av den svenska statspolisintendenten Georg Thulin är från 27 december, 1963; citerat i Theutenberg. Dagbok från UD. Vol.3, p. 92. Erlander Dagböcker 1963-1964, p. 171; se vidare Sundelin Diplomaten. Kapitel 117, Erlanders dagboksinlägg från 26 september 1964.
50, Ibid. I sin dagbok citerade Erlander också Säpo-chefen Per Gunnar Vinges sammanfattning där han ”deklarerade i vändningar som inte kunde misstolkas att misstankarna var så vaga att inga förhör kunde anställas mot Åström”. Sundelin. Diplomaten. Kapitel 117.
51, Theutenberg, Vol. 5, sida 867. Det har framförts anklagelser som att Palmes inre krets inbegrep en sovjetisk informatör med kodnamnet ”Valentin”. Personen ifråga förblir oidentifierad. Peter Kadhammar. ”Den svenske superspionen”. Expressen, 13 juli, 1996.
52, Anders Jallais intervju med Olof Frånstedt, citerad i https://www.jallai.se/2012/07/sverker-astroms-hemlighet/. Frånstedt förklarade också att han upprätthållit kontakten med paret Petrov som förmodligen tillhandahöll ytterligare information om Sverker Åströms aktiviteter.
53, Olof Frånstedt. Spionjägaren Del 2. Sidorna 215-16. Frånstedt lyfte också fram att de till en början mycket vaga misstankarna som riktades mot Stig Wennerström i slutändan visade sig vara extremt allvarliga.
54, Niklas Ekdal. “Neutralitetspolitik in memoriam”. Dagens Nyheter, 17 februari 2002.
55, Theutenberg, Vol. 1, sida 201. Theutenberg beskriver hur Olof Palme inledningsvis avvisade den hårdare formuleringen. Efter att den så kallade Ubåtskommissionen den 26 april 1983 kommit fram till att det varit sovjetiska ubåtar som kränkt svenska vatten, ändrade Palme sig och stödde den skarpare skrivning som hans folkrättsskunnige förordade. Theutenberg, Vol. 1, sida 189–90.
56, Telefonintervju med författaren, 29 oktober 2009
57, Under en lunch som hölls den 16 maj 1964 vid den svenska ambassadören i Moskva, framförde Gunnar Jarring till chefen för den skandinaviska avdelningen vid det ryska utrikesdepartementet (MID) Andrej E. Kovaljov, att Sverige inte hade för avsikt att ta upp Stig Wennerström-fallet i samband med Wallenbergfrågan under den sovjetiske premiärministern Nikita Chrusjtjovs besök i Sverige några veckor senare. ”Vi … kopplar inte ihop dessa två frågor och har inte för avsikt att göra det”, förklarade Jarring. Se utdrag ur Kovaljovs dagbok från 1964, citerad i Susanne Berger, Swedish Aspects of the Raoul Wallenberg Case, Rapport till den svensk-ryska arbetsgruppen, 2001.
58, Magnus Petersson. Svensk-Sovjetiska Säkerhetspolitiska Relationer 1945–1960. Delrapport, Ett diplomatiskt misslyckande, SOU 2003:18.
59, Anders Thunborg, som på 1960-talet var medlem av den Socialistiska Internationalen, var Sveriges försvarsminister under perioden 1983 till 1985. Han tjänstgjorde därefter som svensk ambassadör i Moskva perioden 1986 till 1989. Hans efterträdare Örjan Berner innehade samma tjänst från 1989 till 1994. Sven Hirdman i sin tur efterträdde och stannade kvar på posten till 1994. Pierre Schori var kabinettssekreterare vid utrikesdepartementet 1982 till 1991 och därefter medlem av regeringen 1994 till 1999.
60. I oktober 1989 besökte Raoul Wallenbergs familj Moskva, inbjudna av den sovjetiska ledaren Gorbatjov, och mottog där sin släktings personliga tillhörigheter. Ungefär ett år efter besöket (den 19 december 1990) gjorde den biträdande ryske utrikesministern Anatolij L. Adamishin det klart att hans regering inte var intresserad av att fortsätta utreda svenskens öde. Adamishin antydde frimodigt för ambassadör Berner att han var övertygad om att den svenska regeringen i allt väsentligt delade hans åsikt. Berner svarade inte direkt, utan påpekade för Admaishin att Wallenberg-fallets ”internationella dimension” var sådan att det krävdes att Ryssland och Sverige tillsammans fortsatte utredningen.
Exakt vid den här tiden – i december 1990 – erbjöd sig den amerikanska sidan (US State Department, ambassadör Thomas R. Pickering) att ta upp Raoul Wallenberg-fallet direkt med ryska tjänstemän för att främja en mer ”samarbetsvillig” attityd från vissa nyckelorgan, det vill säga KGB.
I ett telegram daterat den 12 december 1990 rekommenderade Berner sina UD-kollegor att inte nappa på det amerikanska erbjudandet, eftersom det fanns tecken på att länge eftersträvat möte med KGB-tjänstemän var på väg att förverkligas, plus att om amerikanerna ändå skulle involveras, borde svenskarna göra det tydligt att ” vi ej direkt har anledning att kritisera KGB, blott önskar än mer samarbete med dem”.
När KGB-tjänstemän några månader senare, våren 1991, satte stoppade det grävarbete som bedrevs av två sovjetiska forskare (Birstein och Roginsky) i Specialarkivet (idag Ryska statliga militärarkivet, RGVA), protesterade svenska statstjänstemän aldrig officiellt mot den här inblandningen. Se vidare Louise Nordström, ”Document backs claims KGB stopped Wallenberg probe”, Associated Press, 16 januari 2012. http://www.boston.com/news/world/europe/articles/2012/01/16/document_backs_claims_kgb_stopped_wallenberg_probe/
61, Theutenberg tillade: ”Att påstå att alliansfrihet och “neutralitet” skulle skydda Sverige och hålla landet utanför krigs- och ockupationshandlingar var i själva verket att sätta landets säkerhet på spel.” Bo Theutenberg, ”Kritik mot Sovjets tonades ned”. Svenska Dagbladet, September 14, 1998; och Theutenberg, Vol. 1, sida 291–97.
62, Sundelin. Diplomaten, (Kapitel 76). När Anders Sundelin frågade Åström direkt om han såg någon anledning till att idka självkritik med anledning av Wallenberg-affären, svarade Åström ”Nej, inte főr egen del”. (Kapitel 81).
63, Åström baserade sin ansökan på den dom som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) tidigare samma år hade avkunnat i målet Segerstad–Wiberg med flera mot Sverige (ansökan nr. 62332/00). Domstolen fann att Säkerhetspolisen hade hanterat anmälarnas personuppgifter felaktigt och därigenom kränkt deras mänskliga rättigheter, där rätten till respekt för privatliv ingår, samt att de kärande var berättigade till ekonomisk ersättning. Europadomstolens bedömde samtidigt att Säkerhetspolisen hade rätt att undanhålla information som var relevant för att skydda rikets säkerhet. Information som rör främmande makt hemligstämplas rutinmässigt i upp till sjuttio år och i sällsynta fall ännu längre.
64 Sverker Åström. Ögonblick från ett halvsekel i UD-tjänst, e-bok, 2003 och 2012.
65, Olof Frånstedt. Spionjägaren Del 2, s.217.
66, Se påstötning till Klas Friberg, chef för Säpo, av Marie von Dardel-Dupuy och Louise von Dardel daterad den 6 juni 2021.
67, Förhöret med Thulin genomfördes av general Carl Åhrman (FKE) den 12 augusti 1963. Thulins vittnesmål liksom kommentarer rörande behovet av att censurera namnen på två eller tre svenska dubbelagenter i förhörsprotokollet återges i Wennerströmsutredningens officiella rapport (SOU 1964:15), se vidare Theutenberg, band 3, sidorna 100-02; 118-19. Om någon av dessa dubbelagenter någonsin greps av de sovjetiska myndigheterna, borde deras fängslande ha komplicerat den officiella svenska hanteringen av till exempel fallet Raoul Wallenberg.
68, Se till exempel Jan Bergman. Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga spioner under andra världskriget. Stockholm: Norstedts, 2014.
69, Såväl den svenska arbetsgruppen som Eliasson-kommissionen har i Wallenberg-utredningen felaktigt framställt eller utelämnat avgörande fakta. Se Susanne Berger och Vadim Birstein, Summary of Findings, presentation för Sveriges riksdag, 26 augusti 2021.
70, Till exempel har Israel, Finland och Nederländerna vid olika tidpunkter nekat att släppa vissa uppgifter som ryms i specifika vittnesmål i fallet Raoul Wallenberg. https://www.academia.edu/36283912/The_family_of_Swedish_diplomat_Raoul_Wallenberg_seeks_answers_to_lingering_questions_about_his_fate_with_a_new_inquiry_in_Sweden
49 kr första månaden