Det pratas ofta om åsiktskorridoren och hur trång denna är. Utrymmet för acceptabla åsikter, tillåtna ord och uttryck är snävt. En studie visade nyligen att många gärna begränsar yttrandefriheten för oliktänkande. En mångfald av olika lagar, policies och grupper reglerar vad vi får göra och säga.
Åtskilligt av detta är förstås rimligt, men det förs lätt för långt. Det är påtagligt inom kulturlivet, men arbetslivet är långt mer genomreglerat. Lagstiftare, ledningar, jurister och en ökande yrkeskår av normreglerare flyttar fram positioner och bildar en stor normregleringsklass. Här ligger mycket av den moderna makten: i att ”förbättra” och tukta människors förhållningssätt.
Konsekvenserna kan vara långtgående. Enstaka utsagor som avviker från normen kan stå en dyrt. Universitetslärare vid Uppsala universitet har behandlats omilt inom lärosätet för att de i helt adekvata, historiska sammanhang använt n-ordet respektive nyttjat en text från 1920-talet där ordet var med. Forskare hotas av fängelsestraff för att de ej har rätt tillstånd för studier inom vad som uppfattas vara känsliga områden.
Ett finmaskigt nät av lagar, regler, normer och instanser adresserar avvikelser från normen.
En kritisk studie av Brottsförebyggande rådets benägenhet till lyhördhet för påtryckningar ledde till en hel del obehag för forskarna. Arbetsgivaren, Linköpings universitet, uppvisade närmast en östatstatsmentalitet och utsatte forskarna för administrativ misshandel, med granskningar och krav på omedelbar och tidskrävande rapportering i stor skala.
Som statsvetaren Sten Widmalm påpekat är det ”häpnadsväckande att kollegor ens ställer upp som experter vid dessa etikprövningsprocesser och granskningar av olika slag under gällande regelverk”.
Flera skollärare har dragits igenom domstolsväsendet och krävts på stora skadestånd för att de möjligen har tagit i mot elever som betett sig riktigt illa. Förskollärare har avskedats för att ha hållit ett våldsamt barn mot marken.
Medvetandehöjande samtal
En universitetslärare som ifrågasatt en hbtq-certifiering vid en institution (utan tecken på homofobi) antyddes vara/uppfattas som homofob och fick ett ”medvetandehöjande samtal”. En annan lärare med invandrarbakgrund som av en kollega fick synpunkten att man i Sverige ej bör behandla studenter på det mer auktoritära sätt som gällde i hemlandet anklagade kollegan med synpunkten för rasism.
Många har uppfattningen att vi lever i ett patriarkaliskt, homofobt och/eller rasistiskt samhälle och då tolkar man gärna så mycket som möjligt i linje med denna syn. Man ser det när man tror det. En hel del har dessutom en karriärs- och identitetsbas i att se och framhålla avsteg från den rätta synen. Allt detta medför att man i realiteten gärna begränsar yttrandefriheten.
I det moderna arbetslivet gäller det att hålla sig inom snäva gränser och hylla riskminimering som princip. Ett finmaskigt nät av lagar, regler, normer och instanser adresserar avvikelser från normen. En mängd grupper är utsatta och här är risken stor att något sägs som anses vara kränkande för någon kategori som särskilt måste skyddas: kvinnor, etniska minoriteter, icke-vita, barn, unga, handikappade (funktionsvarierade), sexuella minoriteter, folk med en diagnos men även arbetstagare i allmänhet.
Många är ”offerjägare”, det vill säga man vill gärna lyfta fram (potentiella) offer (och förövare), inte nödvändigtvis utifrån reella problem. Istället är man styrd av den egna ideologin och särintresset av att få status, makt och resurser.
Rädslan för kritik
Även rädslan för att råka ut för kritik medför att en radar som spanar över exempel på kränkande särbehandling alltid är på. Större delen av befolkningen utmålas som sårbar och potentiellt diskriminerad eller hotad av dålig psykosocial arbetsmiljö. Många tar till sig budskapet. Stora hänsyn måste tas och man måste tassa fram. Detta gäller särskilt i medelklassammanhang.
Högt i tak föreskrivs ibland samtidigt som nolltolerans mot kränkningar förfäktas.
En erfaren organisationspsykolog menar att många mellanchefer är frustrerade över att de inte ”får lov” att tillrättavisa medarbetare som missköter sitt arbete genom att slarva, skolka, skvallra eller ägna sig åt passivt aggressiva projekt i samband med förändringar som ledningen beslutat om. Tar mellanchefen till orda är det kränkande. Snarare än arbetsledning ägnar sig chefer åt ”ledarskap”, visioner, kulturfrågor, att få medarbetarna att ”växa” och annat lagom vagt.
På arbetsplatser finns värdegrunder och uppförandekoder som söker reglera folks åsikter och uttryckssätt. Att avvika kan vara källa till klander. Man bör på många ställen vara lojal med arbetsgivaren, ha gemensamma värderingar, visa respekt, ha en positiv människosyn, visa tillit etcetera.
Högt i tak om man kryper
I en pågående studie av skolor noterar vi att lärare kan bli hemskickade för att de uttalar sig negativt om sin skola eller bli utsatta för medvetandegörande samtal om de inte ser till det positiva hos elever som beter sig illa. I skolvärlden är en slogan ”ha höga och positiva förväntningar”. Här finns fallgropar för alla med kritiskt sinnelag, där uttryckt kritik kan såra någon eller antyda avvikelser från det föreskrivna.
Högt i tak föreskrivs ibland samtidigt som nolltolerans mot kränkningar förfäktas. Det går inte riktigt ihop, men som det sägs: ”det är lätt att ha högt i tak om alla kryper”.
Kryper eller i alla fall hukar sig gör man på många arbetsplatser (och förstås i tillvaron i övrigt när man inte är tillsammans med likasinnade). Genom att många kryper krymper också takhöjden, och de flesta anpassar sig till ett arbetsliv där mycket är reglerat, både av formalia och av kulturella förändringar med stor känslighet för avsteg från normer och tillåtna uttryckssätt.
En av regleringsapparaten tuktad församling har lärt sig försiktighet och kommer inte på tanken att säga något som avviker. Om någon gör så reagerar många instinktivt med misstänksamhet. Kanske antyder utsagor som inte hör hemma i huvudfåran att sagespersonen fiskar i grumliga vatten. Då de flesta rör sig i väldigt säkra vatten fordras det inte mycket för att misstänksamhet om grumlighet dyker upp.
Jobb av föga värde
Vad är förklaringen till allt detta? Det finns nog flera bidragande orsaker. För många, särskilt medelklass i offentlig sektor och även storföretag, är det oklart vad man egentligen gör och bidrar till. Många administrativa jobb är vad antropologen David Graeber kallar bullshit jobs – man åstadkommer föga av värde. Självförtroende och tankeskärpa tar stryk. Det är också svårt att styra fram resultat genom rimliga och relevanta prestationskrav. Här blir det viktigt med förhållningssätt och normer. Rätt framtoning (flexibel, lyhörd) och att säga rätt saker får kompensera för kompetens och prestation.
I de trygga rummens värld dominerar otrygghet.
Samtidigt ska en svällande medelklass hållas sysselsatt med något. Många organisationer, opinionsbildare och yrkespersoner har som levebröd att reglera föreställningar och uttryckssätt. Förment bidrar man till människoförbättring genom identifikation och motverkande av allt negativt i arbetsmiljö och i otillbörliga åsikter och tankesätt. Den grundläggande logiken går ut på att ana, finna och påtala sådant som är oacceptabelt och lyfta fram grupper som ständiga offer eller i alla fall i en riskzon. Förebyggande arbete är en evergreen.
Psykosociala arbetsmiljöfaror, brist på ledningens stöd och omsorg, könsmaktsordningen och rasism finns potentiellt överallt. Sänd runt en vag enkät om psykosocial arbetsmiljö och det är lätt att finna några siffror som kan motivera insatser. Kanske behov av utökat värdegrundsarbete eller en kurs om medarbetarsamtal.
Härskartekniker används ständigt, hävdas det ibland: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam. Men vad som är osynliggörande, förlöjligande och liknande är ofta i betraktarens öga. Med tillräckligt överdriven känslighet eller en dos av misstänksamhet kan arbetsdagen upplevas innehålla rikligt med härskartekniker. Ironi kan uppfattas som förlöjligande och antydan om felaktig värdegrund kan uppfattas påföra skuld och skam. Även synliggörande kan kanske vara en härskarteknik, liksom att någon uppfattas eller utmålas som så känslig att användande av humor och ironi måste undvikas, medan överflöd av information kan leda till stress.
En härskarteknik är att anklaga andra för härskartekniker
Anklagelser för härskarteknik eller för att avvika från den föreskrivna värdegrunden kan vara ett sätt att påföra skuld och skam. Kanske är vår tids främsta härskarteknik att använda anklagelser för härskarteknik. Utrymmet för subjektivitet och tillskrivande är här oändligt.
I det moderna arbetslivet är många medvetna om att tydlig feedback, humor, raka rör och spontanitet kan vara problematiskt. Krav på resultat kan vara en arbetsmiljöfara. Särskilt en välinformerad och ångestladdad medelklass rör sig försiktigt, med den välutvecklade sociala radarn påslagen. Vad kan man säga och göra? Hur kan folk reagera? Kanske tar någon illa vid sig? Hur kan trygghet maximeras? Hur manövrera mellan alla blindskär?
En stor normregleringsapparat utgör ett ständigt hot och tuktar dem som vill framföra inopportuna synpunkter. I de trygga rummens värld dominerar otrygghet. De flesta är rädda för att uttrycka något oförsiktigt.
Vågar man säga att visionen och värdegrunden är corporate bullshit (även om uttryckt i lite mer diplomatiska termer)? Eller dra skämt om vissa yrkesgrupper och funktioner eller säga att de snarare är bromsklossar än bidrar positivt, att många aktiviteter är rena pseudo-aktiviteter, att arbetsmoralen ibland haltar, att en del personer och grupper gärna intar en offerposition?
Enögda myndigheter, ledningar, identitetspolitiker samt arbetsmiljöförbättrare för gärna fram ett snävt synsätt på allt, där man letar efter fel att slå ned på, och vill gärna skapa trygga rum och motverka allt ont. Ofta bidrar man till det man säger sig vilja motverka. Man ser – och skapar – offer, otrygghet och hindrar bra kärnverksamhet. Inom skola, socialtjänst, polis, sjukvård med mera är inte minst svagare grupper beroende av att verksamheten fungerar.
Det kräver självständigt tänkande, högt i tak och att man kan ta upp problem – och kanske trampa någon på tårna. Detta tycks vara allt mer ovanligt.
Försiktighet som avtrubbar tankeförmågan
Det är självklart viktigt att jobba för att arbetslivet och samhället fungerar väl och att ”reell” diskriminering och orimlig behandling av personer och grupper förebyggs och beivras. En trygg arbetsmiljö är angeläget. Lika viktigt är moderation härvidlag och utrymme för yttrandefrihet och att undgå överdrivet curlande.
Det här är en svår balansgång. I många miljöer, typ de som överbefolkas av en normtuktad medelklass medveten om alla fallgropar, gör man nog för mycket och tänker/handlar alltför enkelspårigt ifråga om reglering och människoförbättring. Ledningar, normreglerare och andra bidrar till ångestfyllda och försiktiga individer och arbetsplatser. Lydnad, försiktighet och anpassning trubbar av tankeförmågan. I den trygghetsmaximerande världen härskar otryggheten, i alla fall för dem som inte är totalt normaliserade.
Utbrett offertänkande och en svällande normregleringsindustri i kombination med en expanderande medelklass som saknar självförtroende och har svag förmåga att tänka själv är en farlig cocktail.
för bara 499 kr!