Det stora och långtgående projektet – som började utkristalliseras och formuleras redan på 1960-talet, om än bara på pappret och i de utopiska framtidsvisionernas värld – har handlat om att fostra fram historiens, planetens och mänsklighetens första och enda antirasistiska land och folk. Det har för Sveriges del med andra ord handlat inte bara om att exempelvis skapa en färgblind stat med allt vad det innebär av färgblind lagstiftning, utan också om att skapa en färgblind antirasistisk nation som inbegriper alla invånare i landet och deras åsikter, värderingar och attityder. Och i detta projekt har just bekämpandet av ordet ras inom den svenskspråkiga gemenskapen getts högsta prioritet.
Med tanke på att färgblindheten sedan 1990-talet är hegemonisk i Sverige är det inte förvånande att de enstaka forskare som på 2010-talet började argumentera för att ras som begrepp skulle kunna brukas för att bättre förstå det samtida genomsegregerade Sverige stötte på massiv färgblind antirasistisk patrull. Inte heller är det konstigt att USA kom att skrivas fram som Sveriges absoluta motsats i synen på ras från och med 1990-talet och än mer på 2000-talet, det vill säga det högljudda fördömandet av all amerikansk ”rasfixering” sammanföll helt enkelt med att den färgblinda antirasismen höll på att bli och slutligen kom att bli hegemonisk. När Black Lives Matter-rörelsen även nådde Sverige 2020 anklagades den föga förvånande just för att importera ett amerikanskt tänkande kring ras som i Sverige anses vara fullständigt förkastligt.
Världens första och hittills enda antirasistiska statsbildning
Det är avslutningsvis svårt att sia om framtiden men det går i alla fall att säga att efter att den vita solidaritetsperioden successivt övergått till dagens vita melankoliperiod har frågor om rasism kommit i förgrunden i den offentliga diskussionen på ett sätt som inte har skett på länge. Detta har att göra med att Sverige i dag är ett av västvärldens mest mångfaldspräglade länder sett till befolkningssammansättningen och inte minst är Sverige numera en av västvärldens mest mångrasliga nationer. Dessutom har Sverigedemokraternas växande framgångar provocerat fram en debatt om svenskhet och svenska värderingar.
Likväl är det samtidigt så att just ordet ras alltjämt lyser med sin frånvaro i offentligheten, i medierna, i kultursammanhang och inom högskole- och forskarvärlden. Sedan 2015, som denna studie har valt att ha som slutår vad gäller det empiriska underlaget, har det ändå skett en viss förändring så till vida att det har blivit allt vanligare att ordet brukas i form av participtermen rasifierad/e som en självbeteckning på att vara icke-vit och som en benämning på icke-vita personer. Att som svensktalande bruka ordet ras i sig är dock inte alls särskilt vanligt i dag i vare sig tal- eller skriftspråk, utan det är termen rasism och dess olika avledningar rasist/er och rasistisk/t/a som förekommer, liksom kategoribeteckningen rasifierad/e.
Rasbegreppet kommer troligen inte att få något större genomslag inom den svensktalande gemenskapen under överskådlig tid, inte heller inom forskningen, eftersom den svenska färgblinda antirasismen kontinuerligt har kritiserat ordet ända sedan 1960-talet och svenska staten systematiskt har arbetat med att utmönstra termen ända sedan 2000-talet, vilket till slut har resulterat i att ras i dag är ett av de mest negativt laddade orden i nutidssvenskan. Därmed går det avslutningsvis att hävda att den färgblinda antirasismens ursprungliga mål att dels bryta definitivt med den vita renhetsperioden så till den grad att minnet av den i det närmaste har bleknat, dels fostra fram ett färgblint folk och skapa världens första och hittills enda färgblinda antirasistiska statsbildning nu helt enkelt är fullbordat.
Boken Den svenska färgblindheten utkommer på Verbal förlag den 27 februari.
Tobias Hübinette är docent och lärare i interkulturell pedagogik vid Karlstads universitet. Han forskar om minoriteter och ras- och vithetsfrågor.
