Torsdagen den 21 november begravdes akademieledamoten, språk- och litteraturforskaren och översättaren Göran Malmqvist. Han gick i skola i Borås men världen skulle bli hans arbetsfält. Malmqvist ”dog levande”. Ända fram till sin död vid 95 års ålder översatte han kinesiska klassiker, det sista projektet var det filosofiska verket Zhuang Zi från 300-talet f.kr.

Malmqvist var en av de sista svenskarna som har upplevt det gamla Kina. Han kom dit 1948 mitt under brinnande inbördeskrig och tog sig till ett buddhistiskt kloster i Sichuanprovinsen, där han lärde sig poesi av abboten och studerade dialektala uttal. I samband med det kommunistiska maktövertagandet lämnade han klostret för att 1950 ta sig ut ur det nya Kina via Hongkong med sin första fru Chen Ningzu.

Malmqvist forskade vid School of Oriental and African studies i London och blev sedan professor vid Australian National University och vann internationellt renommé genom sina uppsatser om Kinas språkhistoria. Han var under tre år svensk kulturattaché i Peking och bevittnade förföljelserna av oliktänkande. På 60-talet återvände han till Sverige och byggde upp institutionen för kinesiska vid Stockholms universitet. Malmqvists karisma och entusiasm gjorde att han blev en stor inspiration för sina elever, min mor är en av dem. 

Malmqvist var en modig man. Han kritiserade övergrepp i Folkrepubliken även när det blåste maoistiska vindar i det svenska kulturlivet och Kinas kommunistparti förklarade honom icke önskvärd, vilket han var i 21 år. Samtidigt odlade han ett enormt nätverk i Kinas intellektuella liv. Malmqvist spelade en avgörande roll för att introducera den nya kinesiska litteraturen som växte fram i Kina efter kulturrevolutionens mardröm.

Hur fick Sverige fram en sådan imponerande person? En viktig faktor verkar ha varit dåtidens svenska skola och pedagogik med starkt engagerade och högt utbildade lärare – de flesta som undervisade på gymnasiet i Borås hade doktorerat. Kvartal kan nu postumt publicera ett utdrag ur en skrift som Malmqvist skapade för sin familj där han beskriver sin studietid. Läsningen är en fascinerande kontrast mot dagens skoldebatt. Han kallar sig i denna text för Gammel-Yeye, vilket betyder gammel-farfar. Kvartal vill tacka Göran Malmqvists änka Wenfen Chen Malmqvist för att ha gett oss möjlighet att publicera den. /Ola Wong.

Gammel-Yeyes barnbarn och barnbarnsbarn kan nog inte föreställa sig 1940-talets svenska skola. Dagens första lektion började klockan 8 på morgonen, men alla elever måste infinna sig till morgonbönen, som startade en kvart tidigare och som innehöll en kort betraktelse av någon av skolans kristendomslärare samt psalmsång. Innan den första lektionen började rapporterade klassens ordningsman vilka elever som eventuellt var frånvarande och deras namn antecknades i klassliggaren, som låg framme på katedern. All giltig frånvaro måste bekräftas skriftligen av någon av elevens föräldrar. Skolk, som kallades ogiltig frånvaro, kunde bestraffas med nedsatt betyg i Ordning eller Uppförande, som mättes på skalan A, B, C, beroende på omständigheterna. Ett alltför lågt betyg i Uppförande kunde leda till att eleven relegerades från skolan. Om någon elev ertappades med att röka på allmän plats medförde det som regel nedsatt betyg i Uppförande. Utom i målsmans sällskap fick skolelever inte vistas utomhus efter klockan tio på kvällen.

Morgondagens läxor infördes i klassliggaren. Medan Gammel-Yeye gick i gymnasiet genomfördes läxfria måndagar.

Betygsystemet var exakt detsamma som det som Skolverket efter mycket hattande hit och dit nu äntligen åter kommit fram till, även om beteckningarna inte är desamma: de godkända betygen A, a, AB, Ba, B motsvarade dagens A, B, C, D, E; de icke godkända betygen BC och C motsvarade dagens F.

Gymnasielärarna i Borås hade doktorerat

Nästan alla Gammel-Yeyes lärare på gymnasiet var filosofie doktorer och lärda herrar: lektor Hedberg i latin och grekiska, lektor Collin i franska, lektor Lidén i svenska, rektor Engblom i engelska, och lektor Danielsson i historia. Gammel-Yeye kan inte minnas att någon elev någonsin uppträdde störande i klassrummet.

Adjunkten Alarik Lindskog, en lika innerligt god som gruvligt ful ungkarl, minns Gammel-Yeye med djup rörelse. Han undervisade i tyska och latin. Gammel-Yeye hade honom som inspirerande lärare i latin i gymnasiets första ring. När han till sina elevers stora sorg lämnade Borås för att tillträda tjänsten som adjunkt vid Ystads Högre Allmänna Läroverk skänkte han Gammel-Yeye Rilkes Duineser Elegien och Heines Buch der Lieder i tidiga utgåvor.

Den elev som fick underbetyg på det skriftliga provet i svenska fick inte delta i den muntliga studentexamen och måste gå om klassen.

På latinlinjen, där Gammel-Yeye gick, förekom varje termin skriftliga prov i svenska, tyska, engelska, franska och latin. De skriftliga proven i svenska var antingen halvdagsskrivningar, vanligen på eftermiddagarna, eller heldagsskrivningar, då man fick ta med sig smörgåsar och kaffe på termos och som innebar att man slapp undervisning den dagen. För att få godkänt krävdes att man inte hade fler än fyra fel på språkskrivningarna. De slutliga skriftliga proven, studentskrivningarna, ägde rum under den sista terminen i gymnasiets sista ring.

Den elev som fick underbetyg på det skriftliga provet i svenska fick inte delta i den muntliga studentexamen och måste gå om klassen. Ett underkänt betyg på annat skriftligt prov kunde eventuellt kompenseras av bättre betyg på de andra skrivningarna. De muntliga förhören, som övervakades av censorer, i regel lärda professorer utsedda av skolöverstyrelsen, omfattade fyra ämnen. Gammel-Yeye tror sig minnas att han förhördes i ämnena svenska, latin, franska och historia. När de muntliga proven hade klarats av sprang de nyblivna studenterna ut på skolgården och sjöng, inte ”för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!” utan den bra mycket vackrare ”Sjungom studentens lyckliga dag”, i fyrstämmig blandad kör. En av Gammel-Yeyes klasskamrater kuggades i de muntliga proven och blev tvungen att lämna skolan genom bakdörren. Gammel-Yeye minns att han då tänkte att om han någonsin fick tjäna som censor skulle han se till att ingen blev kuggad!

Av någon anledning som Gammel-Yeye inte längre kan erinra sig skrev han på senhösten 1944 in sig i den juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. Eftersom han hade tagit studenten vid Borås Högre Allmänna läsoverk kom han att tillhöra Västgöta Nation, en av de vackraste bland Uppsalas studentnationer. Under sin första termin hann han tentera i flera ämnen, som juridisk encyklopedi, rättsfilosofi, folkrätt och romersk rätt.

Förälskad i Konsten att njuta av livet

         Ämnet romersk rätt behövde studenterna inte tentera i, det räckte med att sitta av föreläsningarna som gavs av professor Vilhelm Lundstedt. Eftersom Gammel-Yeye var duktig i latin var det oftast han som under föreläsningarna fick läsa högt och översätta texten i kejsar Justinianus lagsamling. Det var möjligen anledningen till att Gammel-Yeye på våren 1945 beslöt sig för att lämna de juridiska studierna och i stället börja läsa latin. Han hoppades då att en gång i tiden kunna bli lektor i latin och grekiska vid något Högre Allmänt Läroverk i landsorten.

         Latinstudierna fann Gammel-Yeye bra mycket roligare än tragglandet med juridiken. Föreläsningarna gick visserligen i snigelfart – vi hann med två korta poem av Catullus på en föreläsning av professor Svennung – men seminariet i metrik och en skrivkurs för docenten Dag Norberg gick desto fortare. För att bättra på sina praktiska kunskaper i latinet tog Gammel-Yeye privatlektioner i konversation för den pensionerade läroverksadjunkten Bror Brorson, troligen Sveriges förnämste vältalare i klassiskt latin. På den tiden drömde Gammel-Yeye om att en gång i framtiden bli lektor i latin och grekiska vid ett Högre Allmänt Läroverk i någon landsortsstad som Skara eller Västerås. Gammel-Yeye tror själv att det skulle ha passat honom bra. Men så blev det inte. Av sin faster Maja fick Gammel-Yeye nämligen låna en bok som helt skulle kullkasta hans framtidsplaner. Boken hette Konsten att njuta av livet och den var en översättning av ett engelskt verk med titeln The Importance of Living. Bokens författare var en mycket lärd kines som hette 林玉堂Lin Yutang och som behärskade det engelska språket bättre än den lärdaste engelsman.

         Lin Yutang var en mycket beläst kines, som var djupt intresserad av de tidiga daoistiska tänkarnas verk, som 道德经 Dao De Jing, Boken om Dao och dess Kraft, och 庄子Zhuang Zi, båda från flera århundraden före vår tideräknings början. Gammel-Yeye blev helt fascinerad av vad Lin Yutang hade att säga om den kinesiska daoismen och han hastade därför till universitetsbilioteket Carolina Rediviva och lånade alla översättningar till engelska, tyska och franska som fanns där av Dao De Jing och Zhuang Zi, och de var ganska många. De texterna är mycket svåra att tyda och översättningarna var så olika att Gammel-Yeye inte kunde fatta att de var gjorda av samma verk.

Gammel-Yeye fattade mod och ringde till professor Bernhard Karlgren, en mäkta lärd sinolog och föreståndare för Östasiatiska Samlingarna, som var inhysta på Handelshögskolans vind på Sveavägen i Stockholm. Gammel-Yeye frågade om han möjligen finge avlägga visit hos Bernhard Karlgren och det fick han gärna. En vecka senare sökte Gammel-Yeye upp Bernhard Karlgren och frågade honom vilken av de översättningar av Dao De Jing som han hade läst som var den mest tillförlitliga. ”De är alla lika usla!” svarade Karlgren, ”det finns bara en översättning som duger och den är min egen. Den är inte publicerad men magistern kan få låna mitt manus.” (Gammel-Yeye fick längre fram lära sig att Bernhard Karlgren gärna tilltalade sina elever med ”magistern”).

När Gammel-Yeye efter en vecka lämnade tillbaka manuset till Karlgren frågade han varför Gammel-Yeye insisterade på att vilja läsa döda språk som latin och grekiska, när det fanns i högsta grad levande språk som kinesiska? (När Gammel-Yeye hade lärt känna Bernhard Karlgren närmare fick han veta att dennes far var adjunkt i Latin, Grekiska och Modersmålet vid Högre Allmänna Läroverket i Jönköping, att Bernhard och hans äldre bror fick lära sig tala latin innan de hade börjat skolan, att Bernhard som fjortonåring på ett mästerligt sätt översatte klassisk grekisk lyrik till svenska samt att klassisk grekiska jämte nordiska språk och ryska ingick i hans filosofie kandidatexamen från Uppsala universitet).

         När Gammel-Yeye hade förklarat att han väldigt gärna ville studera kinesiska sa Bernhard Karlgren kort: ”Bra! Kom tillbaka i augusti så ska jag lära magistern kinesiska! Adjö!”

Uteliggare och student i Stockholm    

         På hösten 1946 var det stört omöjligt att komma över ett studentrum i Stockholm. De första veckorna tvangs Gammel-Yeye leva utan tak över huvudet, något som på den tiden var ganska enkelt. På Stureplan fanns det flera stora bänkar; om det regnade kunde han sova över på Centralen utan att bli bortmotad av nitiska poliskonstaplar eller också spendera några tioöringar på Fyrans nattspårvagn. Gammel-Yeye var förvisso inte den ende uteliggaren i Stockholm, men han var förmodligen en av de allra renaste. På Sturebadet kostade herrbastu åtföljd av en kopp varm choklad och två frallor med ost obetydligt mer än tio kronor, med studentrabatt.

         Bernhard Karlgrens föreläsningar i kinesiska ägde rum på Juridicum på Norrtullsgatan 2. Hans intensivkurs i kinesiska hölls i hans arbetarum i Östasiatiska Samlingarnas lokaler på Historiska museets vind, dit Samlingarna då hade flyttat (samlingarna skulle sedan bli stommen i Östasiatiska museet). Undervisningen bestod i explication de textes, en pedagogisk metodik som Karlgren hade tillägnat sig under sina studier under den framstående sinologen Edouard Chavannes i Paris 1912-14. Karlgren delade ut hektograferade texter, som han sedan själv läste och kommenterade. Lärjungarnas uppgift var att lyssna och anteckna för brinnande livet.

         Det enda Gammel-Yeye till en början visste om det kinesiska språket var att det var enstavigt och att varje enstaving i skrift representerades av en särskild krumelur. Det gällde framför allt att veta var i texten Karlgren började läsa. Sedan gällde det att räkna antalet kinesiska stavelser som Karlgren uttalade innan han började explikera texten. Hade han uttalat åtta stavelser, räknade Gammel-Yeye åtta krumelurer i texten och ritade dit en liten cirkel efter den åttonde krumeluren. Småningom märkte han att vissa krumelurer ofta förekom omedelbart före cirkeln och drog slutsatsen att de tjänade som fras- eller satssuffix. Själv tror Gammel-Yeye att det var mycket viktigt att Karlgrens lärjungar fick nalkas kinesiskan som ett totalt okänt språk.

När lärjungarna försynt undrade om de inte kunde få läsa en aning modernare texter valde Karlgren en tradig äventyrsroman från 1700-talet

         Karlgren innehade ju tjänsten som föreståndare vid Östasiatiska Samlingarna och Stockholms högskola saknade resurser för undervisning i kinesiska. Rockefeller Foundation hade tillfrågat Bernhard Karlgren om han ville åta sig att undervisa några skandinaviska studenter i kinesiska. När Karlgren hade accepterat uppdraget, utlyste Rockefeller Foundation mycket generösa stipendier (fellowships), vilka tilldelades svensken Olov Bertil Andersson, dansken Sören Egerod och norrmannen Henry Henne. Ytterligare fyra svenska studenter anslöt sig till den specialgrupp som Karlgren åtog sig att undervisa från och med höstterminen 1946. Gammel-Yeye och ytterligare en av dessa fyra studenter tilldelades Rockefeller Fellowships i slutet av vårterminen 1948.

         I sina föreläsningar behandlade Karlgren ett stort antal texter från några århundraden före vår tideräknings början, som krönikan Zuozhuan, den konfucianske filosofen Mencius, en serie texter som handlade om forntidens rituella system samt en del tidiga historiska verk. När lärjungarna försynt undrade om de inte kunde få läsa en aning modernare texter valde Karlgren en tradig äventyrsroman från 1700-talet. Det stod snart klart för lärjungarna att Karlgren förlade inbrottet av den moderna tiden till 200-talet e.Kr.

         I seminarierna behandlade Karlgren sina egna forskningar i kinesiskans historiska ljudlära, som innefattade hans rekonstruktioner av vad han kallade Ancient Chinese (600-talet e.Kr.) och Archaic Chinese (600-talet f.Kr). Detta resulterade i att lärjungarna småningom blev mer hemmastadda i historisk fonologi och klassisk kinesisk filologi än i det talade språket.

         Karlgrens undervisning omfattade aldrig mer än fyra timmar i veckan. Men de fyra timmarna var utomordentligt intensiva. Gammel-Yeye vill gärna tro att han själv och hans medstuderande nog använde en 8-10 timmar av dygnet för att bearbeta och smälta det material som ”kontakttimmarna” med Karlgren hade introducerat.

         Gammel-Yeyes tillvaro som uteliggare fick ett ganska snabbt slut. En lycklig dag råkade han på Strandvägen träffa en klasskamrat till sin mamma, vars man ägde flera fastigheter på Östermalm. Det dröjde inte länge förrän Gammel-Yeye var inkvarterad i en trivsam etta med kokvrå på Artillerigatan 8, mitt emot Kungliga Hovstallarna, ett stenkast från Dramatiska Teatern. De arton månader som Gammel-Yeye tillbragte i den våningen hör till hans dittills lyckligaste.

Det enda han behövde göra var att bevisa för en viss lektor Carlsson, som uppehöll professuren i latin vid Högskolan, att han faktiskt kunde tala latin.

         På den tiden fanns ju inga studiemedel att få och Gammel-Yeye hade det stundom ganska svårt att klara ekonomin. Bernhard Karlgren måste ha sett att Gammel-Yeye stundom var lite hungrig och erbjöd honom därför en amanuenstjänst på Östasiatiska Samlingarna med en lön på 200 kronor i månaden. Det var ganska mycket pengar, som nästan räckte till en månads kost och logi. På den tiden vågade man bjuda ut en flicka på supé på Restaurant Tegnér om man hade tolv kronor i plånboken och under förutsättningen att flickan inte krävde en kaptenlöjtnant till kaffet. (För senare tiders läsare meddelas att en kaptenlöjtnant består av hälften klosterlikör och hälften cognac). Då och då vikarierade Gammel-Yeye som lärare i latin på Östermalm Högre Allmänna Läroverk. Det hände också att han gav privatlektioner i latin. 1947 tjänade Gammel-Yeye en slant på att katalogisera en samling kinesisk litteratur som hade donerats till Kungliga Biblioteket. För sina första översättningar av kinesisk litteratur erhöll han samma år arvoden på 75 kronor av All Världens Berättare.

Under sin studietid i Stockholm 1946-48 hade Gammel-Yeye inte en aning om var Stockholms Högskola låg. En av hans medicinarvänner – av någon anledning umgicks Gammel-Yeye då mest med medicinare – trodde sig veta att Stockholms Högskola låg någonstans högst upp i den norra delen av Drottninggatan. I slutet av vårterminen 1948 letade sig Gammel-Yeye fram till Spökslottet på Norrtullsgatan, strax intill Juridicum där Bernhard Karlgren höll sina föreläsningar! I Spökslottet fanns hela Högskolans administration; Rektor, skattmästare, en administrativ förvaltningschef samt en kvinnlig kontorist som bland annat hade hand om allt som rörde studenter, som inskrivning, ansökan om stipendier och annat. Efter att ha skrivit in sig som studerande vid den humanistiska fakulteten och erhållit ett stort dokument i vilket Rektor intygade att så hade skett avlade Gammel-Yeye inom någon vecka filosofie kandidatexamen i ämnena Sinologi, Latin och Etnografi, förmodligen den snabbaste fil.kand.-examen någon student någonsin avlagt vid Stockholms Högskola. Den till synes enastående prestationen framstår som mindre spektakulär mot bakgrunden av det förhållandet att Gammel-Yeye i stället för att skriva in sig vid Stockholms Högskola och betala terminsavgifter, hade erlagt en årsavgift på 15 kronor till vad som då kallades Stockholms Högskolas Föreläsningsförening och därmed fått fri tillgång till Högskolans utbud av föreläsningar. (Denna förnämliga förening upphörde förmodligen att fungera då Stockholms Högskola 1960 omvandlades till Stockholms universitet).

         Tentamen i Latin klarades lätt av. De skriftliga proven hade Gammel-Yeye redan klarat av i Uppsala och det enda han behövde göra var att bevisa för en viss lektor Carlsson, som uppehöll professuren i latin vid Högskolan, att han faktiskt kunde tala latin. Tentamen i etnografi för professor Gerhard Lindblom var svårare. Efter fem timmars examinerande förklarade professorn att han tyvärr var bortbjuden på middag och därför inte kunde fortsätta det intressanta samtalet. Gammel-Yeyes tentamen för Bernhard Karlgren ägde rum på hans sommarställe i Ulvesund i Bohuslän. Karlgren valde att förelägga Gammel-Yeye ett textställe ur krönikan Zuozhuan, den fornkinesiska text Gammel-Yeye sätter högre än alla andra. Gammel-Yeye lyckades översätta texten alldeles felfritt, vilket uppenbarligen storligen imponerade på Bernhard Karlgren. ”Utmärkt!” sa Karlgren, ”nu tycker jag att vi tar oss ett bad!”

         Av någon anledning har Gammel-Yeye helt glömt vad han gjorde dagen innan han den 27 juli 1948 gick ombord på Ostindiska Kompaniets fraktfartyg Hemland, som skulle frakta honom och tre andra av Karlgrens lärjungar till Shanghai. Vad Gammel-Yeye inte har glömt är att han den dagen hade förlovat sig med en klasskamrat som heter Märta Kullgren och som han hade förälskat sig i när de gick i andra ring i Borås Högre Allmänna Läroverk.