Demokratin har fler fördelar än att den syftar till att representera folkviljan. Framför allt kan den hantera maktskiften, vilket är diktaturernas och enväldenas akilleshäl. Lärdomarna om successionens dilemma på medeltiden har även bäring på dagens diktaturer, skriver statsvetarna Andrej Kokkonen, Jørgen Møller och Anders Sundell, som tillsammans skriver på en bok om succession och statsbyggnad i europeisk historia.

Coronaviruset har på kort tid förändrat världen dramatiskt. Hundratusentals är döda, och frihetsinskränkande åtgärder som för några månader sedan skulle ses som typiska för diktaturer är nu verklighet i många europeiska länder.

Kinas president Xi Jinping har länge försökt hävda att den kinesiska samhällsmodellen är starkare och effektivare än de veliga västerländska demokratierna. När nu länder som Italien, Spanien och USA drabbats hårdare än Kina, som tidigt tog till extrema åtgärder, kan det verka som om han har en poäng.

Diktatoriskt styre har också ett inbyggt konstruktionsfel, en fundamental svaghet. Nämligen döden.

Så enkelt är det inte. Kommunistpartiets hemlighetsmakeri och ovilja att erkänna problem förvärrade med största sannolikhet utbrottet. Men diktatoriskt styre har också ett inbyggt konstruktionsfel, en fundamental svaghet. Nämligen döden.

Ingen människa, inte ens världens mäktigaste, kan leva för evigt. Vi vanliga medborgare får vidta försiktighetsåtgärder och i övrigt försöka skjuta sådana tankar åt sidan. Diktatorer har inte den lyxen. Finns det inte en plan för vad som ska hända med makten när de dör riskerar både regimens och diktatorns eget liv att förkortas.

Vi har i ett forskningsprojekt undersökt hur successioner påverkade statskupper, inbördeskrig och statsbyggnad i europeiska monarkier under medeltid och tidigmodern tid. De mönster vi har hittat syns dock, med vissa modifikationer, även i moderna diktaturer.

Söndra och härska

Det ligger i diktaturens natur att vilja samla den yttersta makten i en person. En diktator kan inte tolerera andra maktcentra, eftersom de kan innebära ett hot mot honom (det är generellt en man).

Samtidigt kan ingen regera helt själv. Även den mest maktfullkomliga diktator är beroende av att andra – en utvald elit – faktiskt organiserar militären, neutraliserar fiender, övervakar befolkningen, och gör allt annat som krävs för att kontrollera en stat. Om alla dessa mäktiga personer skulle komma överens om att byta ledare skulle diktatorn vara chanslös.

Ingen ska känna sig helt säker på sin plats.

Det gäller därför att både söndra och härska – att bygga en koalition som samarbetar för att upprätthålla regimen, samtidigt som man odlar misstänksamhet mellan medlemmarna, så att sammansvärjningar omöjliggörs. Ingen ska känna sig helt säker på sin plats. Men de ska ändå föredra lojalitet framför att stödja en eventuell utmanare. Diktatorn är navet i regimen, källan varifrån makten och rikedomarna som följer av att tillhöra eliten flödar. Och just därför riskerar allt att rasa samman vid dennes frånfälle. Diktatorns makt, som upprätthåller regimen på kort sikt, är på lång sikt en svaghet.

Går vi tillbaks några hundra år kunde en kungs död till och med leda till inbördeskrig mellan olika tronpretendenter. Ibland utvecklade sig sådana successionskrig till internationella storkrig, när utländska stater lade sig i konflikten.

När väl stridigheterna är över kommer den nya diktatorn vilja rensa ut det gamla gardet för att kunna belöna sina egna anhängare. Allt detta talar för att generaler, ministrar och oligarker som har en bra position under innevarande regim, kommer att bli alltmer nervösa i takt med att den sittande diktatorn blir äldre och skröpligare.

Kronprinsproblemet

Den förutseende förbereder sig inför den stundande maktkampen, genom att i det dolda bygga allianser och samla sina egna styrkor. Om andra medlemmar av eliten märker detta blir de själva tvungna att agera. Osäkerheten som diktatorns död skapar fortplantar sig därför bakåt i tiden. I värsta fall kan någon bestämma sig för att det mest rationella är att avsätta diktatorn i förtid, för att på så vis ta sina konkurrenter på sängen.

Det är dock inte riskfritt att utse en kronprins.

Diktatorn har därför ett starkt incitament att försöka övertyga eliten om att allting kommer att fortsätta som vanligt när han dör. Ett sätt att göra det är att utse en efterträdare; om ni är lojala mot mig och min efterträdare kommer allting att ordna sig. Kursen är utstakad, sitt bara still i båten!

Det är dock inte riskfritt att utse en kronprins. För även om kronprinsen lugnar eliten utgör han samtidigt ett direkt hot mot diktatorn, då det är han som ärver tronen när diktatorn dör.

Eftersom själva syftet med kronprinsen är att göra det lättare för eliten att gå samman och upprätthålla regimen kommer eliten att försöka ställa sig in hos honom, för att försäkra sig om fortsatt makt och privilegier. Men det ökar också kronprinsens makt. Diktatorn riskerar att bli en bifigur. Framför allt när han närmar sig ålderns höst och tronskiftet är nära förestående.

Maktskiftets dilemma

Maktskiften utgör därför ett närmast olösligt dilemma i diktaturer. Saknas en efterträdare kommer osäkerheten öka allt mer och undergräva diktatorns position, för att till slut kulminera i en kris. Utser diktatorn en efterträdare hotar denne att göra honom irrelevant.

Diktatorer och kungar vill därför ge sken av att vara odödliga, för att skjuta osäkerheten på framtiden. Drottning Elizabeth I av England – som härskade åren 1558–1603 – som aldrig gifte sig och inte fick några tronarvingar, gjorde sig mot slutet av sitt liv stort besvär med att framstå som ung. Hon genomgick varje dag en omfattande sminkningsritual som syftade till att anlägga en ”mask av ungdom” som skulle dölja hennes oundvikliga kroppsliga förfall, och på officiella porträtt framställdes hon som yngre än vad hon faktiskt var.

Ansträngningarna till trots gick det då, som nu, inte att komma runt döden. Elizabeth och de andra monarkerna av Tudorätten försökte under 1500-talet att bygga upp en starkare och mer centraliserad stat, men de återkommande avbrotten som monarkernas dödsfall orsakade satte käppar i hjulet. Historikern Ernst Kantorowicz har beskrivit hur det därför under samma tid växte fram en politisk idétradition som försökte få ihop den omöjliga kombinationen av stark och ihållande kungamakt med härskarnas dödlighet.

Lösningen blev att säga att kungen hade två kroppar – en ”body natural” och en ”body politic.”1 Kungens naturliga kropp kunde känna hunger, bli sjuk och till slut dö, medan den politiska kroppen var odödlig och evig. Ett tidigt försök att skapa en institution som inte var beroende av enskilda individer, om än klätt i köttsligt bildspråk.

Liknande tankar uttrycktes något senare av 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som förespråkade en stark kungamakt med våldsmonopol för att bevara ordning och fred i samhället. Utan absolut maktutövning skulle människan falla tillbaka i sitt naturtillstånd, där allas krig mot alla gör livet eländigt, brutalt och kort. Men monarkens dödlighet är ett problem. Staten måste därför ordnas för att upprätthålla ett ”artificiellt evigt liv,” för att förhindra en återgång till naturtillståndets krig. Den artificiella evigheten är successionsordningen, skriver Hobbes.

Vikten av en ordnad succession

För att eliten ska kunna känna sig lugn inför successionen, och för att undvika stridigheter när den väl inträffar, behövs tydlighet och förutsägbarhet. Hobbes menade att den enda rimliga lösningen var att monarken själv skulle utse sin efterträdare, eftersom allt annat skulle inkräkta på suveräniteten. Historien visar dock att det ofta inte leder till den önskade tydligheten, eftersom monarken kan ändra sig.

Bakgrunden till Vilhelm Erövrarens invasion av England år 1066 var just ett sådant val. Vilhelm hävdade att den tidigare kungen Edvard Bekännaren hade utsett honom till sin efterträdare. Problemet var bara att den engelske earlen Harold Godwinson hävdade samma sak. Båda föredrog krig framför att avstå från den tron de påstod sig ha blivit lovade. Hur det egentligen låg till med saken är irrelevant – det viktiga är att otydligheten i successionsordningen gav båda en förevändning att göra anspråk på makten.

Ett annat exempel hittar vi i Ryssland, som i början av 1700-talet var en arvsmonarki. Peter den Store frångick dock traditionen eftersom han ville göra sin äldste son arvlös. Han anklagade sonen för förräderi och satte honom i fängelse, där han senare dog av skador från tortyr. Samtidigt införde han en ny successionslag som gav tsaren själv rätten att utse sin efterträdare. Någon efterträdare utsåg han dock aldrig, vilket ledde till att hans hustru Katarina 1725 efterträdde honom på tronen efter en tids osäkerhet.

Den franske filosofen Montesquieu beskrev senare i sitt mästerverk Om lagarnas anda (1748) konsekvenserna av Peters nya successionslag: ”Ett sådant arrangemang leder till tusen revolutioner, och gör tronen lika instabil som successionen är godtycklig.”2

Arvsmonarkins fördelar

Däri ligger den stora fördelen med arvsmonarki, särskilt primogenitur, där den äldste sonen eller dottern ärver. Visserligen är den extremt slumpmässig, eftersom det inte finns några som helst garantier för att det äldsta barnet skulle vara särskilt lämpat för att styra landet. Fördelen är dock att den inskränker monarkens handlingsfrihet, och i bästa fall gör successionen helt mekanisk. Dessutom är de efterträdare som utses för det mesta mycket yngre än den regerande kungen (de är hans barn), vilket gör att de har råd att vänta på sin tid vid makten. Förr eller senare kommer de att få sina år på tronen när fadern dör.

Vår forskning visar dock att effekterna på den politiska stabiliteten är avsevärda.

Avvägningen kan vara svår att smälta. Montesquieus samtida kollega Rousseau uttryckte det som att man i arvsmonarkier ”föredragit risken att få barn, monster och imbecilla som härskare framför konflikter över valet av goda kungar”.3 Sådan är risken, och så har det också blivit många gånger genom historien.

Vår forskning visar dock att effekterna på den politiska stabiliteten är avsevärda. När vi jämför medeltida och tidigmoderna monarkier i Europa med varandra ser vi att de som praktiserade primogenitur – arvsmonarki – var mer stabila än de som hade alternativa successionsordningar, till exempel val eller brodersarv. Kungars frånfälle ledde i primogeniturstater i mycket mindre utsträckning till inbördeskrig,4 och kungar avsattes inte heller lika ofta.5

Allt fler stater anammade med tiden också primogenitur. I Sverige skedde det 1544, under Gustav Vasa. Monarkier som höll fast vid andra system gick ofta under. Polen är ett tydligt exempel, där valmonarkin både ledde till successionskrig och en försvagning av kungens ställning gentemot adeln, vilket i förlängningen ledde till att landet styckades upp av sina grannar i slutet av 1700-talet.

Nya tider, gamla problem

Faktum är att de stater med styrande monarker som lever vidare än idag – till exempel Saudiarabien och Jordanien – fortfarande är relativt stabila. Sedan åtminstone 1970-talet har de varit mindre benägna att bryta samman än andra diktaturer. De upplever också färre inomstatliga konflikter.6 Monarkierna idag är dock förhållandevis få.

Förhållandet mellan diktatorer och deras eliter är dock i stort sett densamma som för tre- eller sjuhundra år sedan, även om titlarna har bytts ut. Kung eller president, hertig eller minister, kardinal eller oligark; personen i toppen på pyramiden måste fortfarande ha stöd av tillräckligt många nyckelpersoner för att kunna hålla utmanarna stången.

Sedan 1900-talet har de flesta diktatorer i stället försökt framställa sig med demokratiska attribut …

En sak som dock har förändrats är grunderna för ett legitimt styre. Nu som då trumfar våldskapital allt annat, men ett gott skäl till varför man bör styra är ändå önskvärt. Tidigare byggde kungars legitimering ofta på blodsband, tillhörighet till en gudomligt utvald släkt. Upplysningstiden och demokratins genombrott har underminerat sådana argument. Sedan 1900-talet har de flesta diktatorer i stället försökt framställa sig med demokratiska attribut; därav förekomsten av val i diktaturer, även när de är uppenbart uppgjorda på förhand.

Men det har också förvärrat successionsproblematiken. I vissa fall kan det med tiden framgå vem som är den mest sannolike efterträdaren, och så länge det inte leder till konflikter med diktatorn är det positivt för stabiliteten. Forskning visar att maktöverlämningar i nutida diktaturer mer sällan medför våld i de fall där det finns en naturlig kronprins, som en långvarig vicepresident eller premiärminister.7

Överlag är problemet dock stort. Majoriteten av alla styrande partier i moderna auktoritära stater faller sönder inom ett år från det att grundaren dött eller avgått, och en stor andel diktatorer slutar sin tid vid makten genom att avsättas, oftast i en kupp. Och även fast kupprisken minskar med tiden kan man aldrig vara helt säker – Robert Mugabe blev avsatt år 2017, efter 30 år som Zimbabwes president.8

Tre exempel visar på olika aspekter av successionens dilemma, och hur de hanteras idag.

Putin som rider, Putin som spelar hockey, Putin som skjuter pistol, Putin som cyklar och Putin med en leopard …

I Ryssland är problemet att det inte finns någon tydlig efterträdare till Vladimir Putin. Även om omröstningen som skulle göra honom till president på livstid sköts upp på grund av coronakrisen är det tydligt att han inte har några planer på att kliva åt sidan. I takt med att den 68-årige presidenten blir äldre kommer dock spekulationerna och manövrerandet om vem som ska efterträda honom att tillta, med potentiella risker för stabiliteten i landet.

Ungdomlighet som politisk faktor

Kanske är det därför han vinnlägger sig om att framstå som stark och vital, och sprider propagandabilder med Putin som rider, Putin som spelar hockey, Putin som skjuter pistol, Putin som cyklar och Putin med en leopard (alla exempel hämtade från Putinkalendern för 2019)! Om de ihärdiga ryktena att han skönhetsopererat sig stämmer är det dessutom en exakt upprepning av drottning Elizabeths försök att skapa en ungdomens mask. Skillnaden är bara att den i detta millennium görs med kirurgi i stället för med blypulver och bivax.

I Saudiarabien, en av de få kvarvarande absoluta monarkierna, illustreras i stället problemet med alternativa successionsordningar. Primogenitur har inte varit normen i Saudiarabien, utan tronen har sedan 1953 växlat mellan de många sönerna till landets grundare Ibn Saud, från broder till broder. 84-årige kung Salman, som styr idag, är även han son till Ibn Saud, och ursprungligen var det tänkt att Salmans yngsta bror Muqrin bin Abdulazis skulle ärva.

Men i ett brott mot traditionen utsågs först brorsonen Mohammed bin Nayef, och därefter Salmans egen son, Mohammed bin Salman, ofta kallad MbS, till kronprins.

MbS har sedan dess framträtt som den verkliga maktfaktorn i Saudiarabien, och visat sig vara mycket kallhamrad och hårdför. Han antas bland annat ligga bakom mordet på dissidenten Jamal Khashoggi. I nuläget behöver han kanske inte påskynda successionen – kung Salman är 84 år – men om MbS position skulle hotas kunde saken komma i ett annat läge.

Faktum är att MbS i mars i år lät arrestera sina två föregångare på kronprinsposten, alltså hans kusin och farbror, och anklagade dem för förräderi. Nu riskerar de att avrättas. Förekomsten av flera personer som alla har ett starkt anspråk på makten skapar osäkerhet och spänning.

Slutligen återkommer vi till Kina. Landet har de senaste decennierna stuckit ut från andra diktaturer, då det har haft en ordnad och någorlunda förutsägbar process för maktskiften. Nya generationer av ledare har de senaste 20 åren utbildats och drillats för att successivt få mer och mer ansvar. Kring 2002 trädde ledaren för den ”tredje generationen” Jiang Zemin tillbaka, och följdes av den fjärde generationen med Hu Jintao i spetsen. Hu satt på posten som kommunistpartiets generalsekreterare och Kinas president i 10 år, innan han efterträddes av Xi Jinping och den femte generationen.

Successionen kan aldrig undvikas helt, bara skjutas på framtiden, ett litet tag.

Om två år var det planerat att den sjätte generationen skulle ta över, men så ser det inte längre ut att bli. Xi har under sin ämbetsperiod nämligen centraliserat makten, och han avskaffade nyligen gränserna för hur länge han kan inneha presidentämbetet.

På kort sikt stärker det naturligtvis Xis position, och han omtalas numera ibland som den mäktigaste ledaren Kina haft sedan Mao. Men på längre sikt kommer det leda till osäkerhet, vilket kan försvaga landets ställning. Successionen kan aldrig undvikas helt, bara skjutas på framtiden, ett litet tag.

Statens eviga liv

För en diktator är döden ständigt närvarande. Berättelsen om Damokles illustrerar det tydligt – kungen lever som med ett svärd hängandes över huvudet.

Medeltidens monarker kringgick problemet med sin egen dödlighet genom att etablera dynastier där enskilda personer kunde dö, medan den kungliga släkten levde vidare. Konungen är död, länge leve konungen!

Nutida diktatorer har för det mesta inte den möjligheten (även om traditionen har återinförts i Nordkorea). I stället är det i demokratier vi ser den bästa lösningen på successionsproblematiken. Det som Xi Jinping, Vladimir Putin och andra ser som demokratins svaghet är också dess styrka; genom att sprida ut makten blir den inte heller beroende av enskilda personers väl och ve. Maktens begränsningar gör dessutom att insatserna i politiska strider blir lägre.

Även om demokratiska politiska strider kan vara bittra slutar de inte som i Kina eller Ryssland med att förloraren kastas i fängelse eller mister livet, vilket gör osäkerheten kring successionen lättare att hantera. Successioner utgör inte ett hot mot hela systemet.

Ett naturligt experiment

Nyligen fick vi, som i ett experiment, se hur olika demokratier och diktaturer skakas av hot om succession. När Nordkoreas diktator Kim Jong-un för ett tag försvann och ryktades vara död satte det i gång spekulationer om hela landets framtid. Maktbalansen i hela regionen kunde kastas om, och Kina uppgavs flytta trupp till gränsen.

När Storbritanniens premiärminister Boris Johnson vid nästan samma tid insjuknade i covid-19 fick det inte alls samma konsekvenser. Trots att han var tvungen att intensivvårdas talade ingen om att den brittiska demokratin skulle vara hotad, eller att landet riskerade kollaps.

Bara den demokratiska staten kan, genom sin opersonlighet, uppnå evigt liv.

Boris Johnson innehar det främsta ämbetet i den brittiska demokratin, men förkroppsligar inte staten. Makten sitter i institutionerna, fördelad på ämbetsinnehavare i regering, parlament, domstolar och myndigheter.

Kungar och diktatorer förblir människor i människokroppar som drabbas av virus, olyckor och ålderdom. Bara den demokratiska staten kan, genom sin opersonlighet, uppnå evigt liv.

Noter

  1. Kantorowicz, Ernst (1957). The King’s Two Bodies. Princeton: Princeton University Press.
  2. Montesquieu (1989) The Spirit of the Laws. Cambridge: Cambridge University Press.
  3. Rousseau, Jean-Jacques (2014). Social Contract. An introduction. Cambridge: Cambridge University Press.
  4. Kokkonen, Andrej & Anders Sundell (2019). ”Leader Succession and Civil War.” Comparative Political Studies.
  5. Kokkonen, Andrej & Anders Sundell (2014). ”Delivering Stability: Primogeniture and Autocratic Succession, 1000-1800.” American Political Science Review 108(2): 438-453.
  6. Fjelde, Hanne (2010). ”Generals, Dictators, and Kings. Authoritarian Regimes and Civil Conflict, 1973-2004.” Conflict Management and Peace Science 27(3): 195-218.
  7. Meng, Anne (2020). Constraining Dictatorship. From Personalized Rule to Institutionalized Regimes. Cambridge: Cambridge University Press.
  8. Svolik, Milan (2012). The Politics of Authoritarian Rule. Cambridge: Cambridge University Press.