Från ett om året till 18 år för ett
För kärnkraftens kritiker är spräckta budgetar och förseningar en följd av teknikens komplexitet och alltså skäl för ett fortsatt nej till ny kärnkraft i Sverige. Men när man jämför Olkiluoto 3 med Sveriges kärnkraftsutbyggnad 1972–19852 och de tidigare finska projekten Olkiluoto 1 och Olkiluoto 2 framträder en annan bild.3 Fjorton kärnkraftsreaktorer sattes då i drift, i snitt en per år! Det skedde med en genomsnittlig byggtid på 5,2 år och utan några stora kostnadsöverdrag. Dessutom har driftsresultaten varit synnerligen goda under de 50 år som gått sedan det första verket sattes i gång. Varför gick det då så bra?
Processen avgörande för framgång
En viktig faktor var det för branschen stora antal kärnkraftverk som Sverige-Finland byggde under denna begränsade period. Det skapade stordriftsfördelar i hela kedjan från konstruktion till tillverkning. Men minst lika viktigt som stordriften i sig var att de nya verken inte anlades samtidigt. I stället byggdes de i en tät serie, där ett avslutat projekt följdes av nästa, och sedan nästa. Därigenom kunde deltagarna stegvis bli allt bättre på att konstruera, bygga, kvalitetssäkra och driftsätta anläggningarna.
Den täta serien gjorde det också möjligt för de olika parterna – myndigheter, beställare, projektorganisationer och leverantörer – att utveckla sitt samarbete kring svåra problem. En annan fördel var att statliga Vattenfall, den främsta beställaren, och de stora byggbolagen hade en lång historia av storskaliga vattenkraftsprojekt före kärnkraften. Asea-Atom var huvudleverantör till 11 av kärnkraftsprojekten (inklusive finska OL1 och OL2), men mötte också konkurrens då Vattenfall för tre projekt valde Westinghouse som huvudleverantör. Genom den långsiktiga utbyggnaden uppstod en industriell infrastruktur i Sverige med kunniga konsulter för svåra beräkningsarbeten och lokal tillverkning av krävande komponenter: generatorer i Västerås, turbiner i Finspång, reaktortankar i Karlskrona, el- och kontrollsystemen i Västerås och så vidare.
Respekt och samarbete mellan industri och myndigheter
Ett nytt anläggningsprojekt drog vanligen i gång först när föregående projekt var i slutfasen. Det säkrade en pool av erfarna utvecklare, byggare, projektledare, driftsättare och operatörer. Man fick också en nära koppling mellan konstruktion och projekt och mellan projekt och drift. Byggprojekten pågick ofta 4–5 år på plats, många medarbetare rotade sig på orten och anställdes sedan på det färdiga verket. Det bidrog till effektiv kunskapsöverföring mellan byggprojektet och anläggningsdrift, och återkoppling till nästa projekt. En annan viktig faktor var det konstruktiva samarbetet mellan kärnkraftsprojekten och tillståndsgivande myndighet. Beställare, leverantör och myndighet hade samma mål – att bygga en ny, säker och effektiv elenergisektor och det lyckades man också med.
I USA, som var det ledande kärnkraftslandet vid denna tid, kantades kärnkraftsprojekten däremot av ständiga förseningar. Detta gjorde tiden från byggstart till drift dubbelt så lång som i Sverige – trots i grunden samma teknologi. Grundorsaken till detta var bristen på positiv samarbetskultur mellan industri och myndighet samt de ständiga överklagandena och domstolsstriderna i USA.
Nordens makalösa kärnkraftsbromsning
I slutfasen på den svenska utbyggnaden blev Asea-Atom huvudleverantör till två finska projekt, Olkiluoto 1 och 2.4 Även dessa höll sin tidplan och kunde starta 1978–1980.5 Men när den finska industrin i början på 1990-talet planerade för Olkiluoto 3 var det politisk motvind och riksdagen i Finland sade nej. Mer än 10 år senare blev OL3 aktuellt igen. Tyvärr fanns det då inte mycket kvar av den europeiska kärnkraftsindustrin.6
Den finska beställaren TVO, Teollisuuden Voima Oyj, en av industri och kraftbolag samägd kärnkraftsoperatör, hade bara att välja mellan en rysk budgivare och ett fransk-tyskt konsortium. Den franska partnern i detta konsortium hade stor teknisk kunskap om själva reaktordelen. Men i Frankrike var det alltid det statliga energiföretaget Electricité de France som hade det övergripande projektansvaret för planering, samordning, leveransbevakning och kvalitetsstyrning för hela anläggningen. En sådan projektkompetent beställare saknades i OL3. Finska TVO är världsledande när det gäller att driva kärnkraftsanläggningar, inte att bygga dem. Enligt sin policy beställde man därför ett projekt där leverantören åtog sig att på fyra år och till fast pris leverera en startklar anläggning! Detta var en helt ny situation för leverantören som visade sig omöjlig att klara, särskilt när kärnkraftsmotståndet på hemmaplan gjorde tyskarna till en passiv partner. Avsaknaden av samlad projektkompetens hos beställare och leverantör gjorde det mycket svårt att etablera effektiva samarbetsformer och problemlösning. I stället uppstod utdragna juridiska tvister som fick avgöras i skiljedom.
Ny kärnkraft kan lyckas – om vi lär av historien
Internationella erfarenheter visar sålunda att kärnkraftsbyggen kan hamna i stora problem om de genomförs som engångsprojekt, där parterna inte har arbetat tillsammans tidigare, inte litar på varandra och inte kan dra nytta av gemensamma lärdomar.
Men erfarenheterna visar också att dessa stora byggen kan genomföras överraskande effektivt – om de utförs i en serie av överlappande projekt där en kompetent och uthållig beställare har full kontroll över verksamheten. I en sådan serie kan huvudleverantör och projektansvariga löpande förbättra teknik och arbetsmetoder och finslipa urval av och samarbete med kompetenta underleverantörer. Långsiktiga politiska förutsättningar och gemensamma mål ger också möjligheter för alla parter att utveckla en lärande samverkan, av stor betydelse för tidseffektiva och säkra arbetssätt.
Lärdomarna av denna historia är sålunda: För att de svenska kärnkraftsinvesteringar som nu diskuteras ska lyckas behöver myndigheter, beställare och industri utforma en stegvis utbyggnadsprocess och ett långsiktigt partnerskap där gemensamt lärande, tillit och ömsesidig respekt står i centrum.
Noter
1, Finska jättereaktorn snart igång – 14 år försenad, Ny Teknik 2023-04-06: https://www.nyteknik.se/energi/finska-jattereaktorn-snart-igang-14-ar-forsenad/2020385
2, Den nästan osannolikt framgångsrika svenska utbyggnaden belystes i Vetenskapsradion På Djupet 2022-09-06. https://sverigesradio.se/avsnitt/nar-karnkraften-lat-oss-bada-i-billig-el.
3, Det stora värdet med den långa serien av överlappande projekt understryks av svenska ”kärnkraftsveteraner”, såsom Per Brunzell, tidigare vd för svenska Westinghouse, som intervjuades av författarna den 5 december 2022. Fördelarna med att driva komplexa projekt i tät serie, så kallat project sequence management, visas också i en studie av Volvo Cars produktutveckling 2007–2015, se Berggren, C. (2019) The cumulative power of incremental innovation and project sequence management, International Journal of Project Management, 37, 461–472.
4, Om utformningen av och leverantörerna till Olkiluoto 1 och 2, se https://www.tvo.fi/uploads/File/nuclear-power-plant-units.pdf.
5, ”Olkiluotos två första reaktorer blev klara i tid, trots att allt inte gick som på räls den gången heller. Det vet Magnus von Bonsdorff, tidigare vd på Industrins kraft (TVO), som var i händelsernas centrum då det begav sig.” Huvudstadsbladet, 22 12 06. https://www.hbl.fi/artikel/280355c7-54c9-433b-ab4a-5c8b53bec9d5.
6, En del av dessa problem belyste SvD 2022-11-05: https://www.svd.se/a/mQP30g/finska-karnkraftsbygget-kraftigt-forsenat-med-dyr-prislapp.
Solmaz Filiz Karabag är biträdande professor i industriell organisation vid Linköpings universitet.