Den 28 december 2022 hände något uppseendeväckande i Odesa* i södra Ukraina; ett monument om sammanlagt fem skulpturer demonterades. Det rörde sig om statyn ”Till Odesas grundare” (Zasnovnykam Odesy) – föreställande den ryska kejsarinnan Katarina II, som regerade åren 1762–1796, omgiven av sina fyra favoriter – José de Ribas, François Sainte de Wollant, Platon Zubov och Grigorij Potemkin.
Monumentet byggdes ursprungligen år 1900, men togs ner 1920 – för att resas igen år 2007. Och nu är det återigen demonterat. Historien böljar verkligen fram och åter i denna region.
Monumentet byggdes ursprungligen år 1900, men togs ner 1920 – för att resas igen år 2007. Och nu är det återigen demonterat. Historien böljar verkligen fram och åter i denna region.
Beslutet om demontering hade röstats igenom en månad tidigare i Odesas stadsfullmäktige. Katarina den stora, som på monumentet gör en svepande rörelse över staden med vänsterarmen, såg ut att lida av konvulsioner när hon blev liggande med samma gest. Måhända innebar händelsen ett genombrott för en ny berättelse om Odessa och dess närregion.
Odesa har ofta utmålats som ett eftertraktat ryskt mål i det pågående anfallskriget mot Ukraina, men också som en rysk historisk utpost. Medan det förra stämmer, kan det senare ifrågasättas. Regionens historia präglas av att många stormakter drabbat samman här. Efter att ha lagt ner mycket möda på erövring och förryskning, har Ryssland aktivt drivit ett narrativ där Krim, Svarta havets norra kust och Odesa ses som ryska exklaver.
Dagens Odesa och Svarta havets norra kust inklusive Krimhalvön har en rik historia som sträcker sig bortom den ryska historieberättelsen. En historiografisk kliché framställer dock området som ett tomt, efterblivet och ociviliserat territorium före den ryska annekteringen i slutet av 1700-talet.
Rysk annektering
I slutet av 1794 eller i början av 1795 döpte Katarina den stora om den forna krimtatariska fästningen Hadjibej till Odesa. Själva stadens historia går dock tillbaka åtminstone till 1300-talet, när den var ett viktigt centrum i Medelhavshandeln. Enligt tatarisk berättartradition grundades bosättningen i mitten av 1300-talet, och blev en tillflyktsort för olika nomadiska folk från stäpperna. Under andra hälften av 1300-talet upplöstes nämligen Gyllene horden, en statsbildning som skapades av de mongoliska stammarna, vilkas ättlingar brukar kallas tatarer.
Svarta havets norra kust var under en lång tid ett område där europeiska och asiatiska bofasta och nomadiska civilisationer möttes – kulturellt, och med vapen i hand. Här överlappade flera politiska enheters intressesfärer varandra, främst osmanska- och moskovitiska riket, och sedan det ryska imperiet. Även polsk-litauiska samväldet och Habsburgska monarkin, samt i mindre utsträckning Sverige, var indragna i spelet om stäpperna norr om Svarta havet. Området hade en distinkt sociokulturell och politisk prägel i århundraden innan det ryska styret etablerades.
I takt med det ryska rikets expansion och etablering ökade dock skepsisen bland tsarerna mot kosackernas välde.
På 1400-talet utvecklades ett nytt samhälle av de så kallade kosackerna vid stäppgränsen. Detta samhälle växte då främst ukrainska och polska bönder på flykt undan livegenskapen flyttade in, liksom äventyrare från olika sociala skikt, inklusive adeln. Vid mitten av 1500-talet hade kosackerna i nedre Dniproflodens* område utvecklat en social och militär organisation med demokratiska förtecken – Zaporogiska sitj vid ön Chortytsia, som blev en fristad och samlingspunkt för de fria kosackerna. Resultatet blev en särpräglad kulturell identitet. Krimhalvön var bebodd av en mängd folkslag – tatarer, nogajer, karaiter, judar, krimtjaker, greker, armenier med flera. Den muslimska, tatariska kulturen dominerade.
Från och med mitten av 1600-talet var nomadsamhällena nominella undersåtar till det västmongoliska kalmukiska khanatet och senare till tatarernas krimkhanat. Trots återkommande plundringsräder och förslavning parterna emellan, präglades relationerna mellan nomadbefolkningen och de zaporogiska kosackerna i regionen även av kulturellt och ekonomiskt utbyte. Interaktionen hade tydlig inverkan på kosackernas kultur och ortsnamn.
Vasaller till Moskva
En tydlig brytpunkt i regionens historia utgörs av fördraget i Perejaslav 1654 mellan kosackerna och den expanderande centralmakten i Moskva. Kosackerna lämnade då den polske kungens överhöghet och blev vasaller till tsaren. Perioden 1648–1764 omfattade den kosackiska kvasistatsbildningen – kosackhetmanatet – dagens centrala och norra Ukraina.
Efter den “Eviga freden” mellan det polsk-litauiska samväldet och det moskovitiska riket 1686 blev även Zaporogiska sitj ett moskovitiskt protektorat. Zaporogiska kosacker bistod Moskva med militär hjälp i utbyte mot erkännande av deras självstyre och rätten att bedriva sina traditionella ekonomiska verksamheter. De ryska härskarna såg kosackerna som en buffert mot tatariska och osmanska framstötar i regionen – som en militär utpost i södern. I takt med det ryska rikets expansion och etablering ökade dock skepsisen bland tsarerna mot kosackernas välde. Hetmanen (härskaren) Ivan Mazepas samarbete med Karl XII, som förlorade slaget vid Poltava 1709, torde ha varit bidragande.
År 1764 avskaffade den ryska regeringen kosackernas institutioner och autonomi som hade minskat under flera decennier. Ryska administrativa organ och rysk praxis ersatte kosackernas institutioner i en region som motsvarar dagens norra och centrala Ukraina. Provinsen Nya Ryssland (Novorossiiskaia gubernia), en ny administrativ enhet, höggs ut ur de forna ukrainska kosackernas territorier.
Namnet på den nya provinsen tycks ha varit ett sätt för de ryska härskarna att ansluta sig till 1600-talets koloniseringstrend, där europeiska makter kallade erövrade territorier och platser i Nya världen för Nya England, Nya Sverige, New York och så vidare. Det handlade om att manifestera ambitionen att uppfattas som en mäktig kolonialmakt.
År 1783 införde Katarina livegenskap och ryskt skatteväsen i de nya territorierna, och den tidigare relativa ekonomiska friheten avskaffades.
Samma år, 1764, lanserades “Planen angående fördelningen av statlig mark för bosättning i den Nya Ryska provinsen”. Men planen bortsåg från regionens demografiska och kulturella mönster. Den befintliga befolkningen sågs inte som ”riktiga” invånare. Myndigheterna ansåg nämligen att “Nya Ryssland” var ett jungfruligt territorium, en tabula rasa för ryska imperieambitioner. Majoriteten av nykomlingarna i provinsen utgjordes av ukrainare, åtföljda av moldovier, ryssar och andra etniska grupper.
Bland nykomlingarna fanns en grupp svensktalande bönder från estniska ön Dagö som deporterades från ön och anlände till Khersonområdet våren 1782; de grundade byn Gammalsvenskby.
En strategi för assimilering
Den ryska strategin för assimilering bestod i ständiga administrativa omvandlingar liksom förändringar av den demografiska sammansättningen. I juni 1775 revs den ryska armén Zaropogiska sitjs huvudfästning på Katarina den storas order, eftersom den stod i vägen för ryska expansionsplaner.
Kosackernas administration avskaffades, deras bosättningar upplöstes och kontroll över kosackernas rörlighet infördes. Deras rättigheter till markägande avskaffades och den socioekonomiska miljön vid Dniprofloden och på norra Svartahavsstäppen raserades. En del kosacker flydde till Osmanska riket. En del kosackadel införlivades politiskt i den ryska adeln, medan andra förlorade sina politiska rättigheter och titlar.
År 1783 införde Katarina livegenskap och ryskt skatteväsen i de nya territorierna, och den tidigare relativa ekonomiska friheten avskaffades. Regionen hade inte haft livegenskap tidigare. På 1780- och 1790-talen fortsatte provinsen Nya Ryssland att befolkas genom statligt styrd migration.
Med annekteringen av tatarernas krimkhanat år 1783 avslutades Rysslands 100 år långa kamp för dominans om Svarta havets norra kust. Förutom själva Krimhalvön, omfattade Krimkhanatets territorium nämligen de stora stäpperna norr om Svarta havet. Den ryska annekteringen av Krim medförde dramatiska förändringar för dess befolkning. Det var också början på den kontinuerliga utvandringen av tatarer till Osmanska riket under 1800-talet. Även georgier, greker och armenier lämnade regionen. Den nya ordningen på Krim gick hand i hand med förtryck av lokalbefolkningen och förstörelse av den tatariska kulturen.
Expropriering av jorden
Halvöns befolkning ansågs opålitlig och ociviliserad. Den mest bördiga jorden på Krim exproprierades från tatarer och fördelades till den ryska adeln och militären – med villkoret att de skulle bedriva fortsatt kolonisering med bönder från centrala Ryssland och utlandet.
Åren 1783–1784 tvingades hela befolkningen på Krim, inklusive imamer och den tatariska adeln, att svära ed på Koranen om trohet till den ryska kejsarinnan. Krimtatariska ortsnamn på Krimhalvön ersattes. Under samma tid ersattes Nya Ryssland- och Azovprovinserna med en gigantisk skapelse med namnet ”Ekaterinoslavs generalguvernörskap”. Grigorij Potemkin, Katarinas favorit, tillsattes som generalguvernör och styrde med absolut makt.
Resultatet av det rysk-turkiska kriget 1787–1792 blev ytterligare territoriella vinster för Ryssland. Osmanska riket erkände då Rysslands annektering av Krim.
De stora territorier som nu annekterats av Ryssland skulle införlivas politiskt i riket och hållas ihop administrativt. De styrande försökte att snabbt smälta samman dessa främmande territorier, främst genom att stödja migration och bosättning av vissa befolkningsgrupper, och genom fördrivning av oönskade etniska grupper.
Enligt det ryska imperiets enda allmänna folkräkning, år 1897, bestod befolkningen i stäppområdet norr om Svarta havet och Krimhalvön av ukrainare (43 procent), ryssar (30 procent), rumäner (10 procent), judar (7 procent), tyskar (4 procent), tatarer (2 procent) och andra mindre etniska grupper.
Bortom ryssarnas riviera
Krig har en bevittnad förmåga att vara katalysator för snabba förändringar. Den ryske generalen Alexandr Suvorovs monument blev ännu ett ”offer” för Odesas stadsfullmäktiges beslut. Han ledde den ryska erövringen av Krim för snart 250 år sedan, men är även känd för att ha lett en rysk styrka som utförde en massaker av östra Warszawas civilbefolkning 1794.
I början av november 2022 tillkännagavs resultatet av en folkomröstning online som pågick den 20 september till den 20 oktober. De flesta medborgare som deltog röstade för att demontera monumentet ”Till Odessas grundare”. I takt med de förödande följderna av Rysslands storskaliga invasion av Ukraina, sker nu en omfattande omvärdering av den ryska historiska berättelsen om denna region som sätter spår i språkbruk, gatunamn och monument.
Men förtvivla inte. Monumenten över Katarina med följe och Suvorov kan numera beskådas på Odesa konstmuseums utegård.
Den 25 januari 2023 avslutades den 18:e extra sessionen för FN:s världsarvskommitté för utbildning, vetenskap och kultur (Unesco) med ett viktigt beslut för Ukraina. Odesas historiska stadskärna tillerkändes status som ett Unesco-minne (även västukrainska Lviv har denna status sedan årtionden). Ett av Rysslands argument när dess representant försökte blockera beslutet var att Odesa inte kunde bli ett Unesco-minne på grund av ”förstörelsen av monumentet till stadens grundare, kejsarinnan Katarina” – även om det bevisligen inte förstörts, utan flyttats. Det andra argumentet var att Odesa med ett ”s” skrivits fel i officiella dokument.
Då är det väl på sätt och vis tur att de ryska trupperna fraktade bort Potemkins lik från det ockuperade Kherson i höstas; han hade säkert vridit sig i graven nu när Ryssland vare sig kontrollerar politiken, språket eller den offentliga konsten i området.
* Författaren har valt att stava staden Odessa och floden Dnepr enligt ukrainsk norm.