Den mänskliga hjärnan är i grunden en beslutsmaskin. Dess funktion är att ta in sinnesinformation, och se till att kroppen reagerar på det sätt som behövs.
Hos alla fyrfota djur – och oss själva – bygger detta maskineri på att väga ihop olika positivt och negativt laddade emotionella reaktioner. Hur mycket rädsla känner jag inför det ena eller andra alternativet? Hur mycket ilska, förtvivlan eller förväntansfull entusiasm? Innebär det att jag får vara i närheten av eller skydda någon som är viktig för mig?
När vi fattar ett beslut vägs mängder av positiva och negativa känslomässiga reaktioner inför de olika alternativen samman
Förnuft och känslor är alltså inte två separata saker som vi väljer mellan när vi fattar beslut.
Men förnuftet då? Är inte människans unika intelligens inblandad i vårt beslutsfattande? Jodå! Hos alla däggdjur finns ovanför och runt den ”reptilhjärna” som hanterar våra känslor en hjärnbark. Där är nervcellerna mycket väl förgrenade och kan såväl göra finstämda analyser av sinnesintryck som lagra minnen av tidigare händelser. Människan har en exceptionellt stor hjärnbark och kan dessutom tänka framåt och bakåt i tiden, blixtsnabbt upptäcka abstrakta likheter och paralleller samt analysera situationer logiskt.
Vår hjärnbark och vårt förnuft gör att vi blivit bättre än ödlor och möss på att förstå vad vi ska vara rädda för, entusiastiska, ilskna eller förtvivlade över. Förnuft och känslor är alltså inte två separata saker som vi väljer mellan när vi fattar beslut. Våra emotionella processer ligger hela tiden i grunden och väger samman alla de olika aspekterna när vi bestämmer oss, medan förnuftet används för att analysera de olika aspekterna var och en för sig, och påverkar vilka känslor en fråga väcker, och hur starka de blir.
Vi ser i första hand risker
Vi bör dock hålla i minnet att människan inte utvecklat sin stora hjärna för att tolka exponentialfunktioner och lösa komplexa ekvationer, utan för att snabbt kunna se mönster i det som händer omkring oss, och där blixtsnabbt identifiera möjligheter och faror.
Vår hjärna är därför jättebra på att snabbt identifiera mönster och ytliga likheter, och hitta faror i dem.
I synnerhet faror: Den förfaders kusin som alltför noga analyserade alternativa hypoteser till om det verkligen stod en tiger bakom busken innan han reagerade fick ingen möjlighet att föra sina gener vidare.
Vår hjärna är därför jättebra på att snabbt identifiera mönster och ytliga likheter, och hitta faror i dem. Det gör hjärnan snabbt, och till synes helt utan ansträngning. Men det naturliga urvalet har inte slipat de funktionerna till att ha hög tillförlitlighet – utan till att vara snabba och hellre varna en gång för mycket än en gång för lite. De gör därför ofta fel, och får oss gång på gång att snabbt dra felaktiga slutsatser, se falska paralleller och överdriva somliga risker.
Vår hjärna kan navigera förbi sådana misstag genom att tänka logiskt, räkna och analysera statistik. Men det är inte vad vår hjärna selekterats till att vara bra på; sådant tänkande är arbetsamt, går långsamt och tar emot. Daniel Kahneman har skrivit utförligt om de problem detta skapar i klassikern Tänka, snabbt och långsamt.
Det förhållandet har de senaste månaderna inneburit betydande utmaningar för beslutsfattarna i de demokratiska västerländska samhällena.
Epidemiologi handlar dock just om att räkna antal, och tillämpa komplexa statistiska beräkningar för att beräkna risker. I smittskydd ser man också att sådant som förefaller intuitivt självklart, inte sällan går på tvärs mot både empiri och resultatet av långsamt, logiskt och statistiskt tänkande.
Det förhållandet har de senaste månaderna inneburit betydande utmaningar för beslutsfattarna i de demokratiska västerländska samhällena. Å ena sidan har de experter, vars uppgift är att tänka långsamt, logiskt och statistiskt. Å andra sidan tänker deras medborgare och väljare ofta snabbt, och ägnar sig åt mönsterigenkänning och fäster sig vid de risker de därvid ser.
Beslutsfattarna vet inte bara att väljarnas gunst kan ryka om de inte tar det väljarna oroar sig för på tillräckligt allvar. Utan också att staten behöver sina medborgares förtroende för att smittbekämpning ska lyckas.
Motivationens drivkrafter
En nyckelfråga för att hejda pandemin är som vi alla vet att öka det fysiska avståndet mellan människor, att få folk att resa mindre och träffas mer sällan. Sluta hänga tillsammans på barer och caféer. Ställa in fester. Inte krama våra vänner när vi möter dem. Det vill säga: det krävs av oss alla att vi ändrar vårt beteende, ofta att vi bryter med djupt inpräglade vanor. Sådant är inte enkelt. För att lyckas behöver man vara motiverad.
Motivation skapas av en nervbana som startar djupt nere i hjärnans evolutionärt gamla delar, och sträcker sig upp mot nyare delar, där dess nervceller släpper ut signalämnet dopamin. Det får oss att känna förväntan och entusiasm; det gör oss alerta och redo för handling. Vi blir helt enkelt motiverade. En råtta vars sådana nervbanor är aktiva väljer därför utan att tveka en strapatsrik väg till ett ställe med mycket mat, medan en där nervbanan är avstängd i stället väljer en enkel väg till ett ställe med bara en liten matbit.
Vi vet idag att denna nervbana sätts i beredskap när något saknas oss, till exempel när vi blir hungriga, törstiga eller oroliga för någon som är oss kär. Men det som sedan aktiverar den är att vi övertygas om att det vi saknar går att finna därute, att där finns mat eller vatten, att den vi älskar finns därborta någonstans.
Motivationen får också en knuff uppåt av rädsla – så länge den kommer i måttlig mängd.
Eller att den vi håller kär kan klara sig undan hotet från viruset, bara vi gör det som behövs.
Denna nervbana för motivation har också visat sig påverkas av en rad andra emotionella system i hjärnan. Den stimuleras till exempel av oxytocinsystemet, som går igång av att tänka på, vara nära och ta hand om dem man gillar. (Vi har väl alla lättare att tänka oss att göra något om vi får göra det tillsammans med någon vi verkligen gillar?) Motivationen får också en knuff uppåt av rädsla – så länge den kommer i måttlig mängd.
En lätt oro kan vara synnerligen motiverande för att göra något åt en knepig situation. Men blir rädslan för stark paralyserar den, och stänger helt av nervbanan för motivation.
Därför är det inte förvånande att motivationen att följa olika uppmaningar och regler i dagens kris skiljer sig mellan människor som befinner sig i olika situationer, eller som gör olika tolkningar av den. Det skiljer mellan dem som oroar sig för någon gammal eller immunsvag släkting/vän, och dem som inte gör det. Mellan dem som tror sig kunna leva upp till de krav som ställs, och dem som inte fattar hur de ska klara också morgondagens isolering. Mellan dem som känner måttlig rädsla och tror att situationen kan bemästras, och dem som är livrädda och övertygade om att det är kört.
Tilliten en senkommen egenskap
Avgörande för människors motivation att under en kris som denna följa regler och uppmaningar är deras tillit. Både till de myndigheter och makthavare som gett råden och satt upp reglerna, och till varandra.
Tillit är en senkommen evolutionär innovation, en egenskap man i stort sett bara kan se hos människor, och som hänger samman med människans egenhet att ibland uppträda altruistiskt, att hjälpa andra även om man själv verkar förlora på saken. Länge var evolutionsbiologer förbryllade över detta beteende; gener som får en människa att hjälpa sin nästa borde ju, tyckte de, snabbt bli utkonkurrerade av ”snyltar-gener” som får sin bärare att dra nytta av andras hjälpsamhet, utan att själv bidra.
Vi människor har därför ett behov av att veta vilka omkring oss vi kan lita på vid behov.
Förklaringen – tror de flesta evolutionsbiologer idag – är något de kallar reciprok (ömsesidig) altruism: Att vi ibland uppför oss altruistiskt och hjälper andra utan någon motprestation – men bara mot dem vi ser uppför sig likadant. De som inte gör det, utan försöker åka snålskjuts på gruppen eller luras, straffar vi i stället ut ur gruppen, som då en tjuv i de gamla landskapslagarnas Sverige dömdes att leva fredlös i skogarna.
Vi människor har därför ett behov av att veta vilka omkring oss vi kan lita på vid behov – och som vi därför själva kan hjälpa redan nu. Psykologisk forskning har identifierat åtskilliga metoder vi använder oss av för att avgöra detta. Till exempel spelar ögon- och kroppskontakt roll, liksom om den andres kroppsspråk speglar vårt eget. Om den andre hör till den egna gruppen eller en ”outgroup” är betydelsefullt.
Men allra viktigast är hur den andre betett sig mot oss och hur vi ser att hon uppför sig mot andra, om hon hjälpt till, och om hon visat oss tillit.
Det gör att graden av tillit i en grupp av människor inte är något biologiskt givet, utan varierar mellan grupper beroende på hur människor i gruppen agerat mot varandra. Och att graden av tillit i en grupp kan förändras över tiden, i både gynnsamma och destruktiva spiraler.
Så kommer en stat som hjälper oss, skyddar oss och visar oss förtroende att vinna mångas tillit, medan den stat som förtrycker oss får de flestas misstroende. Vilket leder till radikalt olika reaktioner när staten ber oss om sådant som att sluta resa, bara träffas i mindre grupper eller inte gå ut.
Men våra reaktioner påverkas inte bara av vår tillit till staten, utan också av vår tillit till varandra. Är jag övertygad om att alla andra struntar i uppmaningarna, är jag naturligtvis mindre benägen att följa dem själv. Vilket i sin tur ökar statens behov att använda repression: att lagstifta, sätta ut vägspärrar och låta polisen övervaka att folk gör som de blir tillsagda.