Så riskerar polisen att driva upp konsumtionen av knark

rkotika och att tillgången på olagliga droger begränsas. Särskilt viktigt är det att polisen får verktyg för att upptäcka drogbruk bland ungdomar. Optimismen är våldsam. Det narkotikafria samhället står för dörren.

När Brottsförebyggande rådet (Brå) nästan tio år senare år 2002 utvärderar effekterna av polisarbetet mot narkotikabrott konstaterar det att fler ungdomar experimenterar med knark, men de är färre än i andra europeiska länder vilket kan vara polisens förtjänst. De tunga narkomanerna är också fler, men i län där polisen gjort omfattande narkotikabeslag har missbruket ökat i lägre takt. Polisens bidrag till att avbryta missbrukarkarriärer bedöms dock som litet.¹

“Nolltoleransmodellen kan, ställd inför bristande resultat, bara kräva mer nolltolerans,” förutspår kriminologen Henrik Tham, 2003 .² Mellan 2001 och 2015 stiger antalet urin- och blodprov polisen tar från drygt 10 000 till över 35 000; anmälda narkotikabrott går från knappt 30 000 till 94 000, varav 90 procent är ringa och antalet årsarbetskrafter som hanterar narkotikabrottslighet inom polisen ökar från 800 till 1 800.³ 

Under 2010-talet ökade det rapporterade narkotikabruket i befolkningen markant; 2017 uppmättes de högsta nivåerna av cannabisbruk som noterats i Sverige och antalet anmälda narkotikabrott översteg 100 000.⁴ Jag antar att ingen politisk makthavare årligen vill utsätta 35 000 personer för vad Brå kallar “en mycket integritetskränkande form av myndighetsutövning” utan att veta att det får önskat resultat. Ändå, eller kanske just därför, har kriminaliseringens måluppfyllelse aldrig utvärderats. Vi vet inte hur brottsmisstanke, kroppsbesiktning och straff påverkar narkotikaanvändare. För att få en indikation gjorde jag en enkätstudie med drygt 100 personer som misstänkts för narkotikabrott.

Mer än 75 procent svarar att konfrontation och kroppsbesiktning av polis är så obehagligt att de hamnar över gränsen för akut stressreaktion, utifrån “Acute stress disorder scale”.

De samlade enkätsvaren var minst sagt anmärkningsvärda Men man ska ha i åtanke att respondenterna inte är ett genomsnitt av Sveriges befolkning. De har rekryterats från grupper som samlar människor med drogerfarenheter.

Jag har hittat dem genom att kontakta organisationer såsom Kris (Kriminellas revansch i samhället), brukarföreningar och en grupp på Facebook som vill avkriminalisera cannabis. Jag har också lagt ut en annons på forumet Reddit.

Experterna jag har konsulterat poängterar att gruppen inte är ett representativt urval för alla polisen misstänker för narkotikabrott. Det är snarare en representation av människor som använder narkotika, från några gånger om året till varje dag, med intresse av att delta i en studie som undersöker en aspekt av narkotikapolitikens effekter. (Sju procent uppger att de aldrig använt narkotika olagligt innan de utsattes för misstanke om narkotikabrott). Kritiker kan invända att om man väljer att delta i en enkät kan man ha ett personligt intresse i frågan och det kan påverka svaren. Men, förutom att det är ett problem som gäller alla enkäter, är det inget skäl att på förhand avfärda deras upplevelser.

Mer än 75 procent svarar att konfrontation och kroppsbesiktning av polis är så obehagligt att de hamnar över gränsen för akut stressreaktion, utifrån “Acute stress disorder scale”.⁵ Kraftigt negativa känslor drabbar människor oberoende av vilka droger de tar eller hur ofta de brukar, även de som inte använder narkotika. Om enkätdeltagarna drabbats av akut stressreaktion kan jag inte avgöra. Skalan användes för att kvantifiera misstänktas emotionella minnen av att kroppsbesiktas.

Att människor mår dåligt av att bli infångade, avklädda och tvingade att kissa framför myndighetspersoner med våldsmonopol är kanske inte så konstigt. Det kan ses som en avsiktlig signal från samhället att det faktiskt ska vara jobbigt att vara missbrukare i Sverige – även om personer utan missbruksproblem också drabbas. Men noterbart är att enkätsvaren får åtgärderna att framstå som kontraproduktiva mot de narkotikapolitiska målen. Av de svarande minskar eller avslutar en av tio sin drogkonsumtion efter rättsväsendets insatser. Hälften menar att deras vanor inte påverkas och resterande 40 procent att drogbruket ökar.

– För den här gruppen verkar det klart mer sannolikt att den här upplevelsen blir ett steg till att man ökar sin konsumtion. Det blir en negativ spiral, säger Jonas Stålheim, specialist i klinisk psykologi med inriktning mot missbruks- och beroendeproblematik. Han påpekar att om man lider av psykisk ohälsa, trauma och ångest sedan tidigare kan ett upplevt övergrepp mot den personliga integriteten trigga de symtomen. Har man använt droger för att hantera sina symtom är det väldigt stor sannolikhet att man fortsätter att göra det om man upplever ett nytt trauma.

Attityden och utanförskapsidentiteten kan förstärkas av en sådan sak och indirekt göra att man använder mer droger.

Mellan varannan och var tredje som söker hjälp för substansberoende har eller har haft PTSD och självmedicinerar mot psykisk ohälsa.⁶ Men bara 20-50 procent av studiedeltagarna kan rimligtvis bedömas som beroende baserat på hur ofta de använder droger.

Bland de som använder narkotika av andra skäl kan uppfattningen att lagen är illegitim delvis förklara varför polisen inte lyckas minska drogbruket.

Kriminologen Henrik Tham säger att kriminaliseringen inte tycks ha någon större brottsförebyggande effekt.

– Framför allt kan du inte se att det har påverkat narkotikasituationen i Sverige. Polisens insatser mot enskilda droganvändare skapar frustration hos de som utsätts och det minskar tilliten till polisen. En möjlig effekt av det är att människor som utsätts av polisen på ett, som de uppfattar orättvist sätt, kan hemfalla till att begå mer brott.

Många droganvändare som Jonas Stålheim träffar har negativa attityder till rättsväsendet, upplever sig diskriminerade och identifierar sig som avvikare från samhällsnormen. Han bekräftar att det finns risker med polisens tillvägagångssätt.

– Attityden och utanförskapsidentiteten kan förstärkas av en sådan sak och indirekt göra att man använder mer droger. Så har jag hört folk resonera.

Om kriminaliseringen av narkotikabruk misslyckats att skapa ett narkotikafritt samhälle, och gör att en del använder mer droger, har lagstiftningen ändå fördelar. Ett litet antal avslutar sitt bruk eller söker vård efter polisiära insatser – antingen till följd av motiverande samtal eller för att de drivits ner i total misär. Polisens arbete med att kartlägga narkotikahandel och identifiera försäljare förenklas av att de kan förhöra brukare och göra husrannsakan i deras hem. Det händer också att polisen upptäcker andra brott, som olaga vapeninnehav, vid husrannsakan som föranletts av ringa narkotikabrott. Kriminaliseringen ska signalera att det svenska samhället inte tolererar rekreationellt narkotikabruk. Eventuellt får det vissa att avstå. En obekräftad teori som kriminaliseringsförespråkare lyfter är att det har bidragit till att narkotikaerfarenheterna bland ungdomar i årskurs 9 legat mellan 5-10 procent  sedan 1993, medan Europagenomsnittet är 16 procent .^{7, 8} Drogpolitiska studier har dock inte kunnat verifiera samband mellan liberalisering av narkotikalagar och ökat cannabisbruk.^9, 10Men den låga svenska siffran kan ha andra förklaringar, som lyckade informationskampanjer riktade till skolungdomar eller att cannabis inte är en del av kulturen på samma sätt som i andra länder.

Under året har Sveriges kommuner och landsting (SKL) och FN uppmuntrat svenska staten att se över narkotikalagstiftningen. FN, som tidigare har kritiserat den svenska narkotikapolitiken, uppmanar medlemsstaterna att avkriminalisera narkotikabruk och innehav för eget bruk.^11,12  En bestraffande narkotikapolitik minskar varken införsel, tillgång eller icke-medicinskt narkotikabruk och underminerar hälsa och mänskliga rättigheter bland brukare, deras familjer och gemenskaper. SKL har begärt en utvärdering av narkotikastrafflagen. Inte för att ändra på den repressiva politiken, utan för att “se om det finns skäl att ändra i lagstiftningen i syfte att underlätta för personer med missbruk/beroende att söka hjälp”.¹³ En majoritet av partierna i riksdagens socialutskott är positiva till SKL:s förslag.

När inrikesminister Mikael Damberg och socialminister Lena Hallengren i mitten av augusti presenterade en plan för att minska tillgång och bruk är idén att polisen ska skärpa sina insatser mot narkotikan och Brå får i uppdrag att studera narkotikamarknaden. Inget som inte prövats förr.¹⁴ Tystnadsplikten i postlagen ska förvisso utredas. I nuläget får postens medarbetare inte anmäla misstänkta paket till polisen. Hur Postnord kan bidra till att lösa narkotikaproblemet när de knappt lyckas genomföra sitt huvuduppdrag förklarade inte ministrarna.

För droganvändare i Sverige innebär det fler polisrazzior och kroppsbesiktningar, fortsatta känslor av utanförskap och ett ihållande behov att dämpa ilska, oro och ångest över att vara kriminaliserad. Så riskerar polisen att driva upp konsumtionen av knark hos de som utsätts för rättsväsendets främsta metod för att bevisa olovligt bruk och innehav av narkotika.