Eller kanske var det snarare så att Fakhrizadeh, en tillbakadragen man som, trots sin prominenta ställning i det iranska militärindustriella komplexet, ville leva ett så normalt liv som möjligt. Och i det ingick att köra sin egen bil med sin hustru i framsätet bredvid. I det mönstret ingick också att vägra låta livvakterna åka med i bilen; de fick åka i följebilar. Inte heller ville Fakhrizadeh åka i bepansrade bilar med skottsäkra rutor, utan insisterade på att köra en vanlig bil.
Mordet ägde rum mitt på dagen, strax efter det att Fakhrizadehs konvoj hade svängt av motorvägen och in på den något mindre väg som ledde till Absard. I likhet med alla andra gånger Fakhrizadeh färdades med bil, bestod även denna gång transporten av flera bilar. Den bil som han körde var en flera som användes för att försvåra för eventuella attentatsförsök, så att det aldrig skulle gå att veta i förväg vilken bil som han själv satt i.
Israel försöker förhindra
Sedan 2004, när den israeliska regeringen beordrade sin externa säkerhetstjänst Mossad (en förkortning från hebreiskan som betyder: Institutet för underrättelser och särskilda operationer) att förhindra ett iranskt kärnvapen, har diverse operationer utförts som dels har dödat individer kopplade till det iranska kärnvapenprogrammet. Dels operationer som förstört eller skadat anläggningar i det programmet.
Israel har, sin vana trogen, aldrig officiellt erkänt någon operation, med något undantag.
År 2012, när USA på allvar började förhandla om det som kom att bli JCPOA-avtalet 20152 (mellan Iran å ena sidan och USA, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Kina och Ryssland å den andra) avbröts de flesta av dessa operationer. Men det strategiska och existentiella hotet mot Israel som ett iranskt kärnvapen utgör har hela tiden varit en faktor som styrt mycket av det israeliska säkerhetstänkandet.
En operation med syfte att slå ut ett sådant högprioriterat mål som Mohsen Fakhrizadeh måste av naturliga skäl koordineras med USA.
Så när förre president Donald Trump bestämde att USA skulle lämna JCPOA-avtalet, såg israelerna en möjlighet att ånyo aktivera ansträngningarna att komma åt den man som styrde Irans kärnvapenutveckling, Mohsen Fakhrizadeh. Han var 18 år 1979 när den islamiska revolutionen ägde rum. Tidigt gick han med i det iranska revolutionsgardet och klättrade snabbt i graderna. Han tog en doktorsexamen vid Isfahans teknologiska universitet och var en pionjär när det gällde det iranska kärnvapenprogrammet. Därtill ledde han missilutvecklingen hos revolutionsgardet och var vid sin död vice försvarsminister.
År 2003 decentraliserade Iran sitt kärnvapenprogram och spred ut arbetet på flera institutioner för att försvåra upptäckt. Fakhrizadeh var dock hela tiden den person som ledde arbetet och inte minst var han en nyckelperson när det gällde att få tillgång till material som FN:s sanktionsregim förbjöd Iran att införskaffa.
Högprioriterat mål
En operation med syfte att slå ut ett sådant högprioriterat mål som Mohsen Fakhrizadeh måste av naturliga skäl koordineras med USA. Inte nödvändigtvis operationsmässigt, men ett amerikanskt klartecken var nödvändigt eftersom konsekvenserna kunde bli omfattande.
I januari 2020 dödades chefen för det iranska revolutionsgardets externa operativa avdelning, generalmajor Qassem Suleimani, i ett attentat där det fordon han åkte i sprängdes i en amerikansk missilattack vid Baghdads flygplats. Bristen på iransk reaktion stärkte tanken att det kunde gå att eliminera även Fakhrizadeh utan alltför långtgående konsekvenser.
Men Iran drog också lärdom av attacken. Drönare kan skjutas ner och Fakhrizadeh, som var fullt medveten om att han stod på listan av prioriterade mål, hade ett omfattande skydd. Revolutionsgardets elitstyrka Ansar (som betyder supporter på arabiska) skötte hans personskydd och är en välbeväpnad och vältränad styrka.
Det finns en doktrin hos Mossad som innebär att en operation inte ska utföras om inte agenterna kan återvända levande. I fallet med Fakhrizadeh var tidigare modus operandi inte användbara, som exempelvis agenter på motorcyklar eller apterade bomber. Det skulle inte gå att komma så nära måltavlan helt enkelt.
A killer robot
Idén om ett fjärrstyrt vapen kom upp i diskussionen, men rent logistiskt är det en utmaning att få ett så tungt och avancerat vapen på plats för ett attentat. Flera länder har sådana vapen, men den typ som skulle behövas här är otymplig och i de fall de använts har det också varit med operatören nära vapnet.
Men ett fjärrstyrt vapen, med operatören ett par hundra mil bort, skulle lösa problemet. Det skulle också göra det svårt för iranierna att omedelbart kunna veta vem eller vilka som låg bakom. Självklart skulle Israel få skulden, men det fick de ju ändå så det var mindre viktigt.
Vapnet, roboten och alla delar vägde tillsammans nära ett ton, så delarna plockades isär och smugglades in till Iran, där de sattes ihop.
Tidsaspekten var också viktig. Om ett attentat på allvar skulle kunna förhindra, eller åtminstone kraftigt försena det iranska kärnvapenprogrammet, behövde det ske innan en eventuell ny administration tog över i Washington. Demokraternas kandidat Joe Biden hade redan tidigare sagt att han var intresserad av att återföra USA till JCPOA-avtalet, men med bättre villkor. Om Biden vann skulle det bli svårt, för att inte säga omöjligt för Israel att utföra ett attentat mot Iran, samtidigt som USA satte sig i förhandlingar med Iran.
Det första steget var att välja vapen och sedan lösa problemet med att få det på plats.
Israelerna valde ett belgisktillverkat vapen av typen FN Mag (se bild nedan) ansluten till en avancerad robotliknande dator. Vapnet, roboten och alla delar vägde tillsammans nära ett ton, så delarna plockades isär och smugglades in till Iran, där de sattes ihop. Hela apparaten byggdes för att passa på lastbryggan i en Zamyad pick-up, en liten lastbil tillverkad av den iranska tillverkaren på Nissanlicens. Det är en mycket vanlig modell i Iran (vilket jag personligen kan intyga). Bilen utrustades också med flera kameror som täckte området runt omkring. Slutligen packades pickupen full med sprängmedel för att efteråt förstöra alla spår efter attentatet. Alltihop täcktes över med en vanlig presenning.
Men det fanns ytterligare svårigheter med ett fjärrstyrt robotvapen. Vapnet kommunicerar med operatören via satellit och med ljusets hastighet. Men varje skott kommer att skaka vapnet, även om det är fast monterat på en truck. Dessutom är det en liten fördröjning i överföringen. Det operatören ser på sin skärm blir ett ögonblick försenat och under tiden är målet i rörelse. Den tid som går mellan att operatören ser Fakhrizadehs rullande bil och skickar signal till geväret beräknades till 1.6 sekunder, tillräckligt för att även den bäste skytt ska missa.
Den artificiella intelligens (AI) som styrde roboten programmerades för att kompensera för dessa problem.
Ännu en utmaning bestod i att försäkra sig om – i realtid – att det verkligen var Fakhrizadeh som körde. Av uppenbara skäl kan Israel inte använda sig av den drönarteknik som man använder i Gaza när det gäller Iran. Lösningen blev att placera en bil med kameror på en plats där resenärer på väg till Absard måste göra en U-sväng och därför sakta ner ordentligt. Bilen stod still i en fejkad olycka där fordonet vilade på en domkraft, med ett hjul borta.
När alla förberedelser var klara initierades operationen till att utföras den 27 november, då underrättelser visade att Fakhrizadeh skulle åka till sitt lantställe i Absard.
Attentatet
Efter U-svängen kunde kameran i den fejkade trafikolyckan (utrustad med ansiktsigenkänning) bekräfta att det verkligen var Fakhrizadeh som körde bilen. Efter U-svängen for en av följebilarna i förväg till villan i Absard för att kontrollera allt före Fakhrizadehs ankomst. Strax efter det, vid ett hastighetsdämpande gupp nära den parkerade Zamyadtrucken, avlossades de första skotten som träffade strax nedanför vindrutan.
Fakhrizadehs fru som satt bredvid honom i framsätet fick inte en skråma.
Det är oklart om skotten skadade Fakhrizadeh, men bilen sladdade och blev stående. Skytten vid datorn 200 mil bort ändrade riktning och satte en ny salva i vindrutan, varpå Fakhrizadeh, nu definitivt träffad, öppnade dörren och kom ut ur bilen. Flera skott träffade honom där han låg. Sammanlagt avlossades 15 skott. Fakhrizadehs fru som satt bredvid honom i framsätet fick inte en skråma. En av livvakterna kom rusande men fann ingen att skjuta på. Sekunden efter sprängdes lastbilen. Hela operationen, från det att det första skotten avlossades tills den lilla lastbilen flög i luften, tog mindre än en minut.
Inför avfärden från Rostamkala hade säkerhetstjänsten argumenterat för att Fakhrizadeh inte alls borde resa, då det inkommit uppgifter om ett attentatsförsök. Men han krävde, som tidigare, att få köra själv. Eftersom Iran hade drabbats av flera pinsamma sabotage (som man anklagade Israel för) stod det klart att det fanns ett omfattande nät av israeliska agenter i Iran.
Efter attentatet framkom till och med uppgifter som sade att Israel hade infiltrerat själva Fakhrizadehs personliga säkerhetstjänst, men det har inte gått att verifiera. Att en av Irans högst bevakade och viktigaste person gällande kärnvapenutvecklingen inte gått att skydda, ledde också till ett internt ordkrig där revolutionsgardet (som hade hand om Fakhrizadehs säkerhetsuppdrag) och underrättelseministeriet anklagade varandra för att mordet kunnat äga rum.
Att Fakhrizadeh överhuvudtaget tillåtits att köra själv bidrog till det interna grälet i Iran. Bara den detaljen att sätta honom i baksätet hade avsevärt försvårat och komplicerat operationen, för att inte tala om han hade färdats i en bepansrad bil. Varför så inte skedde är frågor som kanske aldrig helt kommer att besvaras.
Uppgifterna om attentatet var förvirrade och motstridiga redan från början. Iranska nyhetsbyråer och tidningar rapporterade om regelrätta eldstrider mellan Fakhrizadehs livvakter och attentatsmännen. Ögonvittnen berättade om flera döda och om exploderande bilar. Det tog ett par dagar, men sedan rapporterade revolutionsgardet att attentatet genomförts med hjälp av ett fjärrstyrt vapen, kontrollerat av AI. En uppgift som mottogs med löje och skepsis, både av iranier och av experter i Väst.
Israels närvaro i Iran
Men den uppgiften stämde på pricken. Lastbilen med vapnet monterat på lastflaket, och som sprängdes, var den enda delen av operationen som inte fungerade till 100 procent. Vid explosionen slängdes bilen upp i luften och delarna regnade ned, helt oanvändbara men tillräckligt intakta för att iranierna skulle kunna räkna ut vad som hänt.
Budskapet till Iran är i varje fall tydligt…
Huruvida denna operation kommer att följas av flera liknande är oklart. Den planering och kraft som gick åt är inte så lätt att upprepa. De resurser som krävdes visar i och för sig att Israel har ett omfattande underrättelsenät i Iran, som kan utföra även mycket komplexa operationer. Men få länder har den kompetensen och ännu färre är förmodligen beredda att utföra något liknande.
Budskapet till Iran är i varje fall tydligt: det existentiella hot som ett iranskt kärnvapen innebär mot Israel är i högsta grad något som kommer att bekämpas, med alla till buds stående medel.
Men i detta ligger också en uppmaning till omvärlden, och i synnerhet de länder som nu ska återuppta förhandlingarna om JCPOA-avtalet: en återgång till status quo ante är inte hållbart om framtida attentat med oöverblickbara konsekvenser ska undvikas.
Noter
- Denna text är baserad på mediauppgifter samt samtal med individer med kännedom om israeliska underrättelseoperationer.
- Joint Comprehensive Plan of Action var ett avtal som slöts 2015 av Iran, USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Kina och Ryssland. I korthet gick det ut på att Iran kraftigt minskade sitt kärnenergiprogram, inklusive vapenutveckling, mot sanktionslättnader. I maj 2018 lämnade USA, under dåvarande president Trump, överenskommelsen. Nyvalde president Biden har aviserat att han kan återinträda men endast om avtalet omförhandlas, något som Iran hittills inte gått med på.