Varken stat eller myndigheter kan integrera någon 

När högafflarna togs fram

Själv växte jag upp i Nykvarn, idag en egen kommun men på den tiden en del av Södertälje. Redan då var Södertälje en ovanlig stad eftersom den tillsammans med Malmö, hade den högsta andelen invandrare i landet. I Nykvarn däremot fanns det ytterst få. En del finnar för all del, men av de assyrier och syrianer som hade blivit så många i Södertälje fanns ingen. När jag var i 14-årsåldern flyttade den första familjen från Mellanöstern till Nykvarn. Den kom från krigets Libanon och där fanns en pojke som var något år yngre än jag och började i min högstadieskola. Jag minns att han stack ut väldigt i den homogena miljö som den gamla bruksorten var. Bland annat hade han rejäl skäggväxt redan, vilket var ovanligt.

Familjen hade knappt flyttat in på nedre botten i det nya radhusområdet uppe på höjden förrän ”högafflarna” kom fram. En kväll bröt en mobb upp ett tungt brunnslock från gatan och slängde in det genom familjens sovrumsfönster. Det landade på huvudkudden i en av döttrarnas rum. Lyckligtvis hade hon gått upp ur sängen då hon hörde ljud utanför fönstret annars hade detta kunnat bli ett av de första exemplen i den rad av mord med högerextrema förtecken som senare skulle drabba Sverige. Dåtidens motsvarighet till Uppdrag granskning kom till lilla Nykvarn och gjorde reportage om rasism, vilket förstås var en stor händelse på en ort där det nästan aldrig hände något särskilt. Den libanesiska familjen försvann snabbt och med tanke på hur absurt det hela var pratades det förvånansvärt lite om det som hänt. Det dröjde länge innan nästa familj med ursprung i Mellanöstern flyttade till Nykvarn.

“Södertäljes anpassning till det allt större inslaget av invånare från Mellanöstern var inte heller smärtfri.”

Mentaliteten i min uppväxtort; rädslan, självtillräckligheten och den ohämmade främlingsfientligheten, säger något om svårigheten i det projekt som Sverige inledde någon gång på 1970-talet då landet liksom bestämde sig för att välkomna asylinvandrare och bejaka framväxten av ett mångkulturellt samhälle. För även om vi inte gärna vill låtsas om det så sitter misstänksamheten djupt inne hos det enkla bondefolk som ursprungligen utgjorde majoriteten av Sveriges invånare.

Södertäljes anpassning till det allt större inslaget av invånare från Mellanöstern var inte heller smärtfri. En ganska homogen industristad, kraftigt dominerad av de två stora arbetsgivarna Astra och Scania, fylldes efterhand med människor som talade högt med varandra på ett språk som vi andra inte förstod. Bara det kändes obekvämt för många. Gatubilden förändrades också med en blomstrande småföretagsamhet: Pizzerior, frisersalonger, kebabrestauranger, skomakarverkstäder och små guldsmedsbutiker öppnade i gathörn och gallerior. Samtidigt växte också bostadsområden fram som de nya kommuninvånarna koncentrerades till. Och som de tidigare invånarna successivt lämnade. Samtliga dessa stadsdelar – Ronna/Geneta/Lina, Fornhöjden och Hovsjö – finns idag, omkring 40 år senare, på polisens lista över utsatta områden.

Mötesplatser – på gott och ont

Dock saknades inte, på samma sätt som idag, naturliga mötesplatser där ursprungssvenskar och assyrier/syrianer stötte på varandra. Inom lagidrotten, skolan och så småningom på krogen skedde gott om möten, inte alltid så harmoniska. I mina unga år var basketlaget en sådan miljö. Jag minns fortfarande hur jag som 13-åring efter en träning hamnade i vad jag trodde var en skämtsam verbal dispyt med en av de syrianska killarna, då han plötsligt, utan förvarning, gav mig ett stenhårt knytnävsslag rakt över ögat. Själv hade jag inte en tanke på att vi var på väg att hamna i slagsmål. Men man lärde sig efterhand att inte alltid vara så godtrogen.

…varken Södertälje eller Sverige som helhet, har lyckats med att skapa ett ‘vi’ av de tidigare och de nytillkomna invånarna. Jag har ägnat mycket tankemöda åt att försöka förstå varför.

Självklart fanns det också gott om mer positiva möten och minnen. En av de assyrisk/syrianska killarna var lagets moraliska ryggrad, alltid den som drev på oss andra och den sista som gav upp, vilket bidrog till att vi oftast vann våra matcher. Samtidigt kan jag inte komma ihåg att någon av de ursprungssvenska killarna och assyrierna/syrianerna umgicks på fritiden eller verkligen blev vänner. Än idag uppfattar jag det som att den sociala klyftan är ganska stor.

Jag vågar säga att det finns tämligen god grund för att påstå att, varken Södertälje eller Sverige som helhet, har lyckats med att skapa ett ”vi” av de tidigare och de nytillkomna invånarna. Jag har ägnat mycket tankemöda åt att försöka förstå varför.

Vilka är “vi”?

Så länge jag har varit vuxen har jag hört mantrat upprepas: ”Vi måste bli bättre på integrationen!” Men bättre har det inte blivit. Även om det på individnivå sker små integrationsmirakel varje dag har det i stort snarast blivit sämre, alla projekt och ansträngningar till trots. Kanske är en förklaring att det där ”vi:et” alltid pekat mot någon annan: samhället, staten, myndigheterna. Och inte heller har det uttryckts några särskilt tydliga krav eller förväntningar på de enskilda människorna, varken på nya eller gamla invånare. Ska misslyckandets orsaker uttryckas enkelt så tror jag att det är kärnan. Såväl migrationen som integrationen har varit elitprojekt styrda och påhejade ovanifrån och det har rått en kronisk brist på tydlighet kring att detta åtagande kräver uppoffringar av den enskilde. Kanske härrör mumlandet kring detta från en rädsla för att alltför få skulle vara beredda till sådana uppoffringar, om det uttrycktes så tydligt.

I samma stund som man konstaterar att Sverige på många sätt har misslyckats med integrationen är det dags att leta efter nycklar på platser där problemen hanterats på ett annat sätt och där större framgångar uppnåtts. En sådan plats är staden Mechelen i den flamländska delen av Belgien. Liberalen Bart Somers är idag vice ministerpresident med ansvar för integration och inrikesfrågor i den flamländska delstatsregeringen men satt under många år som borgmästare i Mechelen. Staden var, när han tillträdde, ökänd för sina sociala problem och stora andel migranter i befolkningen.

Lyssna på hela intervjun med Bart Somers här:

Det Mechelen som Bart Somers beskriver vid tidpunkten då han tog över makten där har stora likheter med hur många uppfattar Södertälje idag: en stad med knappt hundratusen invånare där osäkerheten spred sig i takt med att våld och annan brottslighet grasserade. Och eftersom migranterna var de senast tillkomna och dessutom tillhörde de mest socialt utsatta drog många slutsatsen att migration leder till brottslighet och problem, berättar han när jag ringer upp honom.

– När en stad befinner sig i den situationen förlorar invånarna tilliten till varandra, isolerar sig hemma och tappar tron på att de kan förändra situationen, säger han.

Att lyssna på honom är en välkommen kontrast till den uppgivenhet och brist på kreativitet som länge präglat svenska politiker på det här området.

Följdriktigt var det högerpopulistiska partiet Vlaams Blok (idag Vlaams Belang) största parti i Mechelen. Det allra första han gjorde när han kom till makten var att göra en jätteinvestering i vad han kallar “en ren och säker stad”.

– För mig innebär det ett samhälle som genom sina offentliga rum visar att det respekterar sina medborgare. Och att återupprätta “Rule of Law” var ett mycket viktigt första steg för att förtroende och tillit mellan invånarna och det lokala styret skulle öka, säger Bart Somers.

Att lyssna på honom är en välkommen kontrast till den uppgivenhet och brist på kreativitet som länge präglat svenska politiker på det här området. Som en fontän av konstruktivitet sprutar han oupphörligen ur sig olika idéer och projekt som prövats, vissa forskningsbaserade andra improviserade. En del blev succéer medan andra inte fungerade alls. Men man fortsatte att pröva sig fram.

Bart Somers prioritet som nytillträdd borgmästare var alltså säkerheten och under en följd av år sjösattes ett batteri av åtgärder som han beskriver som en mix av höger- och vänsterpolitik. Bland de saker som traditionellt lutar mer åt höger fanns det som gjordes för att öka säkerheten. Men också för att stärka människors känsla av säkerhet. Som en långsiktig satsning på fler poliser (idag cirka 400) och för att dessa sedan skulle bli mer synliga i gatumiljön. Nolltolerans mot mindre förseelser i stadens mest brottsdrabbade delar var också något som infördes.

Ridande polis i centrum

En idé som Bart Somers tycks särskilt nöjd med är hur han gav den ridande polisen ett utökat uppdrag. Tidigare användes den mest vid demonstrationer men istället för att motionera hästarna utanför staden fick de några gånger i veckan patrullera stadens centrum. Detta för att polisens närvaro skulle bli mer påtaglig och mindre dramatisk än den varit tidigare. Men det gäller att tänka till, även på sådant som kan framstå som rena skitsaker. Annars kan en sådan här satsning falla på en detalj.

– Vi ordnade ett särskilt nummer som medborgarna kunde sms:a så fort de såg hästskit på gatorna, skrattar han.

För att ytterligare förbättra säkerheten ökade staden också mängden övervakningskameror drastiskt och skapade ett särskilt program för punktmarkering av de 10-20 värsta återfallsförbrytarna i Mechelen. Med dem upprättades ett kontrakt där kommunen ordnade jobb eller studiemöjligheter. Motprestationen från brottslingarna var att de tilldelades varsin egen polis, en ”onkel”, som Bart Somers kallar det, som de var tvungna att rapportera till en gång i veckan. I kontraktet ingick villkor som att inte umgås med sina gamla kriminella vänner och förstås inte begå några nya brott vilket i så fall möttes med en snabb och stenhård respons: rättegång och fängelse.

Varje sommar anställdes några dussin gymnasieungdomar vilkas uppgift var att fungera som ‘storasyskon’ då skolorna var stängda.

Bland de åtgärder som mer påminner om traditionell vänsterpolitik finns ett slutet ungdomscenter som fungerar som ett mer vårdfokuserat alternativ till fängelse, där också föräldrarna involveras på ett tidigt stadium. Vidare skapades en långsiktig plan för att engagera stadens unga i det förebyggande arbetet. Varje sommar anställdes några dussin gymnasieungdomar vilkas uppgift var att fungera som “storasyskon” då skolorna var stängda.

– De kunde till exempel finnas vid en basketplan i centrum för att hålla ett öga på de yngre och se till att de inte utvecklade dåliga beteenden som vandalisering eller aggressivt beteende mot förbipasserande, berättar Bart Somers.

– På så vis fick de äldre också träna på att argumentera för umgängesreglerna. Och göra det i kommunens namn, vilket förstås skapade en djupare förståelse för varför reglerna behövs, fortsätter han.

I ett annat projekt undantogs några procent av bostäderna i mer utsatta områden för att kunna hyras ut billigt till studenter. Men med den låga hyran kom ett krav på motprestation.

– I kontraktet ingick att utföra volontärarbete tio timmar i veckan: Allt från att hjälpa barn med läxläsning eller berätta för nyanlända hur de sorterar sina sopor till att organisera mötesplatser för de boende, exempelvis en grillfest ute på gården, berättar Bart Somers.

Medborgarandan viktig

Parallellt med säkerhetsarbetet och de förebyggande sociala insatserna har Mechelen satsat mycket på att skapa vad Bart Somers kallar ett narrativ för mångfald och en genuin känsla av medborgarskap bland alla invånare. Detta för att tydligt manifestera att det inte ska finnas några andra klassens Mechelenbor. Mycket av det Bart Somers berättar om är av symbolisk karaktär, men enligt honom ett sätt att visa att staden lever som den lär. Några exempel:

När Mechelen firade 50 år av migration till staden uppmärksammade man alla de långt över hundra olika etniska bakgrunder som finns bland invånarna genom att sätta upp lika många porträttfoton i stadens centrum där alla dessa nationaliteter fanns representerade.

– Budskapet var tydligt: ‘Vi är stolta över detta, ni är alla en del av oss och vår stad’, som Bart Somers förklarade tanken i en skrift för några år sedan.

Efter terrordåden på Bryssels flygplats 2015 var oron stor inom Belgiens muslimska minoritet: Hur kommer andra belgare nu att se på oss? Kommer vi att utsättas för attacker? Bart Somers uppfattade oron och bad en av imamerna att få säga några ord i moskén inför fredagsbönen. Han sa då att alla var offer för attacken. Men att Belgiens muslimer drabbats dubbelt. Dels eftersom de, i likhet med alla andra, var rädda för att själva bli dödade eller skadade av terrorister. Men också just för att de är muslimer och tvingats se sin religion skändas av brottslingar som använde den för att rättfärdiga sina terrordåd.

– Det var ett mycket känslosamt ögonblick. Människor grät och även jag blev rörd av den stämning som uppstod, minns Bart Somers.

Har gett resultat

Den som läst så här långt undrar kanske vad som är snack och vad som är verkstad i Mechelens integrationsframgångar. I viss mån ger även statistiken stöd för att staden verkligen har genomgått en anmärkningsvärd utveckling.

I slutet av 1990-talet rankades Mechelen som den stad i Belgien som hade mest problem med kriminalitet och smutsigast gator. Idag uppfattas staden som ren och välorganiserad. “Gatubrottsligheten” har exempelvis sjunkit med 84 procent på 15 år.

En undersökning år 2000 visade att var fjärde invånare alltid eller ofta kände sig otrygg i staden. Siffran var då högst i landet. 2018 var det knappt var tjugonde (4,5 procent). Medelvärdet för Belgien är 6 procent.

Det högerpopulistiska Vlaams Belang var år 2000 största parti med över 30 procent. 2017 hade partiet fallit till 8 procent men är idag uppe på 15 procent igen.

Under kriget i Syrien var Belgien (tillsammans med Sverige) det EU-land där flest invånare valde att ansluta sig till IS. Hela åtta procent av alla EU:s IS-resenärer kom från den region där Mechelen ligger (Bryssel/Antwerpen). Men från just Mechelen åkte ingen.

2017 mottog Bart Somers World Mayor Prize för sitt arbete med att “ge migranter vad de behöver för att kunna bidra till stadens samhälle, ekonomi och kultur.”

Och just i motiveringen bakom hans utnämning till världens bästa borgmästare finns kanske en av nycklarna för svenska läsare att ta med sig. Framgångsrik integration kan aldrig handla om att isolera sig från människor och försörja dem utan krav på motprestation. Istället gäller det att utrusta dem med det de behöver för att klara sig själva. Och så snart de står på egna ben kunna bidra ytterligare till att göra samhället bättre.

Tillbaka på brottsplatsen

Med en blandning av sus och gnissel stannar X40-tåget från Eskilstuna mot Stockholm vid den upprustade stationen Nykvarn. Det är nu 25 år sedan den nya Svealandsbanan stod klar. Den förändrade på många sätt Nykvarns plats i Sverige. Bland mycket annat förkortade den restiden kollektivt från det forna brukssamhället till huvudstaden med mer än en timme. Det blev plötsligt möjligt för dem som arbetade i Stockholm att komma över ett prisvärt boende utan orimligt långa resor till och från jobbet.

På många sätt är utvecklingen i mina gamla hemtrakter densamma som i Sverige i stort vad gäller integrationen. Det större, sedan länge invandrartäta, Södertälje har utvecklats i tangentens riktning. Idag är 42 procent av invånarna utrikes födda. Staden kämpar med rikskända problem: En segregation som fördjupats och vars yttersta konsekvens visar sig i dödligt våld mellan kriminella gäng. Det senaste året har det åter eskalerat efter den lugnare period som följde på polisens specialinsatser Tore 1, Tore 2 och Tore 3.

Men den största förändringen har Nykvarn genomgått. Liksom många andra mindre orter har den nu en blandad befolkning. Med drygt 13 procent utrikes födda invånare befinner den sig ungefär i mitten bland Sveriges 290 kommuner om de rangordnas på den skalan. Befolkningen idag är dubbelt så stor som när jag växte upp och Nykvarn kan idag beskrivas som ett välmående pendlarsamhälle.

De två fruarna som jag inledde texten med kanske ni undrar över? Den ena orkade några år innan hon återvände hem till Centraleuropa. Den andra stod bara ut drygt ett år. Det var för svårt att hitta ett socialt liv som motsvarade hennes rätt modesta förväntningar. Det var helt enkelt för tyst och kallt.