Politik är som rugby, men inte som du tror
Här har de kämpat sedan 1931 med att övertyga svenskarna om att det inte alls är farligt att tackla omkull motståndaren och att det visst är logiskt med en sport där man bara får passa bakåt, inte framåt. Samt att det är ädelt med det lätt totalitära syftet att erövra motståndarens hela territorium. Att vinna, det är så svårt så att mål i rugby inte ens heter ”mål” utan ”försök”. I alla fall är det “försök” som ger flest poäng. Vilket är filosofiskt och liknar den politiska logiken vid valsegrar; det är inte alltid man kan förverkliga sina planer bara för att man vinner. Efter 84 år hade den svenska rugbyn i varje fall kommit så långt att den 2015 blev landets snabbast växande lagsport. Men sedan klev alltså Linus Bylund fram och gav rugbyns inneboende aggression ett ansikte. Lite som att finansminister Bosse Ringholm (S) fick förkroppsliga skattefifflet inom fotbollen.
Sport har alltid varit politik
Under det sena 1900-talet var det andra sporter som gällde, till exempel tennis. Inte för att Olof Palme spelade tennis utan för att Björn Borg var så stoisk när han malde ner en gapande och skrikande John McEnroe och aldrig klagade på ett domslut. Man måste älska en sådan nationalsport. Och så var det golfen. Jesper Parnevik var kanske inte Tiger Woods men inte långt ifrån. (Familjen Parneviks au pair-flicka gifte sig faktiskt med just Tiger Woods, men det är en annan historia).
Varför blev det vänsterorienterade Sverige så bra på överklassporterna tennis och golf? Ett svar har varit att man har haft en mycket bredare bas av talanger, eftersom idrottsmöjligheterna har getts till alla barn. Sport har alltid varit politik. Men idag har det svenska tennisundret avstannat och familjen Parnevik har blivit en realityserie i TV3. Så kan det gå. Nu sitter vi alltså med rugbyn. Som faktiskt också var en överklassport från början.
Rugby går att lära sig. Jag surfar till Bokus och hittar titlarna Rugby for dummies och It’s not just a bloody game. Sportens PR-problem tycks vara universella, men i botten finns mycket tydliga regler. Och ovanpå dem utförliga tips om hur man vinner utan att skada sin motståndare.
Det är fint med regler. Om Sverigedemokraterna i sin nya upphöjdhet läser It’s not just a bloody game blir det enklare för dem. Troligen också för medierna. Medierna är ju inte motståndarna, de representerar bollen, det vill säga medborgarna. Vilket både SD och medierna bör ha klart för sig. Det framgår kanske av Rugby for dummies.
Har samhället avreglerat trevlighet?
Ett större problem är att den mycket större kontaktsporten vardag (även kallad livet) har drabbats av så många informella avregleringar de senaste åren att det knappt finns några spärrar för den som verkligen vill spela politisk rugby.
För när höll vi senast upp dörrar för varandra? Reste oss för åldringar i tunnelbanan? Småpratade i hissen? Avstod från cynisk elakhet och absurda demoniseringar på twitter?
Det finns politiska slutsatser att dra här, och jag tror att väljarflykten från Moderaterna till Socialdemokraterna på Östermalm har med detta att göra. Karlaplansmoderaterna delar förstås oron för gängbrottsligheten, men är oroliga för att M-partnern Sverigedemokraterna ska sätta igång med rugby utan att läsa reglerna. Och om det inte finns ett annat civiliserande regelverk, väl internaliserat hos medborgarna, blir tuff politik outhärdlig i genomförandet oavsett vem som har makten.
Ibland sägs det att gott uppförande är en klassfråga. Det stämmer förstås inte. Man behöver inte doktorera för att säga hej till busschauffören. Eller vara förmögen. Och behovet av anständighet är stort. ”When they go low, we go high” sade Michelle Obama i den amerikanska presidentvalrörelsen 2016. Det mottot får idag över sex miljarder (!) träffar på Google.
Man kan också säga så här: Aldrig har posten som idrottsminister varit lika viktig.