Hur fria är yrkespersoner inom medicin att formulera avvikande uppfattningar om könsalternerande kirurgi som fenomen? Och vem äger rätten att skapa kunskap om kön och genus, som sedan ligger till grund för klinisk praxis? Heather Brunskell-Evans, doktor i sociologi vid King’s College London och feministisk debattör, om den svenska regeringens förslag att barn ska kunna genomgå könsalternerande kirurgi utan föräldrars tillåtelse.

Den svenska regeringen har föreslagit en ny lag som tillåter könsalternerande operationer för de minderåriga mellan 15 och 18 som så önskar, förutsatt att ingreppet har godkänts av Socialstyrelsen. Det kommer inte att vara ett absolut krav att barnets vårdnadshavare ger sitt godkännande – om Socialstyrelsen anser att den unga person som identifierar sig som transperson äger tillräcklig insikt för att verkligen förstå vad det medicinska ingreppet innebär, och vilka konsekvenser det för med sig.

Jag menar att detta förslag är bakåtsträvande och ett tecken på att staten inte lever upp till sin plikt att skydda barn. Sverige riskerar att i progressivitetens namn begå övergrepp mot barns rätt till fysisk integritet. Detta borde vara en varningssignal om de extrema faror som följer av identitetspolitik och teorier om transgender.

I Storbritannien, precis som i alla västländer, pågår arbetet med att reformera lagar i fråga om vuxna transpersoners rättigheter. Storbritannien var faktiskt bland de första att införa könsidentitet hos vuxna som en del av den juridiska identiteten (Gender Recogniton Act, 2004). Vi ligger emellertid ”efter” Sveriges när det gäller att göra könsalternering till en rättighet för barn. 

Brittiska barn kan från 16 års ålder, under vissa omständigheter, bedömas vara kapabla att samtycka till medicinsk eller kirurgisk behandling. Däremot är barnets rätt till medbestämmande begränsad i fråga om just könsalternerande operationer, eftersom sådana ingrepp har så djupgående och oåterkalleliga följder. Trots denna skillnad mellan de båda länderna bejakar Storbritannien principen bakom den svenska lagreformen – att ”könsidentiteten” är medfödd och att ett barn kan födas i ”fel kropp”; att barnet har juridisk rätt till ”könsidentitet” som en grundläggande del av sin person; och att pubertetshämmande och könsalternerande hormonbehandling kan ges för att förstärka självbekräftelsen hos barn som bestämt sin egen könstillhörighet.

Tillbakagång i synen på “manligt” och “kvinnligt”

Förespråkare av könsalternerande kirurgi för minderåriga transpersoner hävdar att en stat som inte juridiskt godkänner denna påstådda rättighet borde anses bryta mot FN:s barnkonvention. [1] De menar att rättigheter för vuxna transpersoner bör omfatta också barn, och arbetar för att inkludera könsalternerande kirurgi i Barnkonventionens definition av barnets rättigheter. 

För att granska hur den svenska statens förslag överensstämmer med diskussionen kring frågor om transgender behöver man känna till den teori för “könsidentitet” som ligger till grund för det etiska argumentet för den gängse uppfattningen om transrättigheter.

Definitionen av könsidentitet är vag och försvårar distinktionen mellan kön och genus, och reflekterar en essentialistisk, stereotyp syn på könen.

Yogyakartaprinciperna är ett dokument som tagits fram av medborgarrättsaktivister, och som ofta framhålls som ett rättighetsgrundat ramverk för könsidentitet (läs mer om det på den svenska regeringens hemsida). Transrättigheter definieras som politiskt progressiva, och antas växelverka med rättigheter för andra förtryckta eller marginaliserade grupper. En av portalparagraferna lyder således:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De mänskliga rättigheterna är universella, beroende av varandra, odelbara och ömsesidigt samverkande. Sexuell läggning och könsidentitet är en integrerad del av varje enskild persons värdighet och mänsklighet och får inte utgöra grunden för diskriminering eller övergrepp.

Definitionen av könsidentitet är vag och försvårar distinktionen mellan kön och genus, och reflekterar en essentialistisk, stereotyp syn på könen:

Könsidentitet ska avse den inre och individuella uppfattning som en enskild person har om sitt kön, som inte alltid överensstämmer med det kön man tillskrivits vid födseln, inklusive den personliga uppfattningen om kroppen (som kan omfatta en förändring av kroppens utseende eller funktion med hjälp av medicinska, kirurgiska eller andra medel, om detta är ett frivilligt val) och andra könsrelaterade uttryckssätt som t.ex. klädsel, språk och manér.

Det till synes harmlösa, allomfattande begreppet könsidentitet har omfamnats av vänstern som progressivt, och är nu mer efterfrågat än den tidigare, genuskritiska modellen. Enligt den senare modellen är kön – dvs huruvida någon är född till kvinna eller man – inte “tilldelat”, utan en biologisk realitet. Genus är således inte ”varje persons djupt kända, inre och individuella erfarenhet”, som automatiskt bör bekräftas, utan de strukturella, hierarkiska stereotyper som samhället tillskriver det biologiska könet. Transaktivister har bedrivit en framgångsrik kampanj för att “könsidentitet” ska vinna social acceptans som en påstått mera sofistikerad analys av genus, och från slutet av 1900-talet till i dag har könsidentitet etablerats som en medborgerlig rättighet.

Här finns grunden till den svenska regeringens förslag till ny lag: Föreställningen att könsidentitet utgör en genomgripande förändring av mänskliga rättigheter. Förespråkare hävdar att ”inga kriterier för godkännande, såsom medicinska eller psykologiska ingripanden, en psyko-medicinsk diagnos, minimi- eller maximiålder … skall vara ett krav för att förändra ens namn, juridiska kön eller genus.” [2]

De hävdar att denna attityd gentemot barn utgör en del av statens skyldighet att ”garantera och värna allas rätt, inklusive alla barns, till kroppslig och mental integritet, icke-diskriminering, barnets intresse, autonomi och självbestämmande.” Detta innebär en utfästelse att ”med tanke på barnets rätt till liv, icke-diskriminering, barnets intresse och respekt för barnets perspektiv garantera att barnen helt och fullt konsulteras och informeras beträffande varje modifiering av deras könsegenskaper … och garanterar att varje sådan modifiering godkänts av barnet i fråga på ett sätt som är förenligt med det skede i utvecklingen i vilket barnet befinner sig[.]” [3]

Ett livslångt vårdbehov

Vad är då fel med denna till synes lovvärda inställning, som sätter barnets autonomi och självbestämmande i främsta rummet, och som slår fast att detta är vuxenvärldens och statens ansvar?

För det första, att staten ska värna ”barnets bästa” svarar inte på frågan vad som är barnets bästa och vem som avgör detta. Tanken att staten tilldelar sina myndigheter rätten att inte kräva någon “psyko-medicinsk diagnos” och “minimi- eller maxålder” innebär inte från ett genuskritiskt perspektiv att man värnar barnens bästa, utan prioriterar vuxna transaktivisters politiska strävan att omdefiniera transgenderism till ett “medfött” snarare än psykologiskt tillstånd.

Barnet behöver informeras om att könsalternering, bortsett från oundviklig sterilitet, medför komplexa konsekvenser, kräver kontinuerlig hormonanvändning, och skapar ett livslångt beroende av medicinsk omvårdnad. 

GIDS, en brittisk, statlig specialistklinik för barn som lider av könsdysfori eller depression, beskriver barns självidentifikation som ett fenomen som omfattar en bred uppsättning av psykologiska yttringar, som inte kan förklaras av någon enskild faktor, såsom en stark övertygelse om en “sann” könstillhörighet som uppstått till följd av en inre känsla. Könsdysfori – att känna olust på grund av ens kön – är det enda tillstånd för vilket en läkare föreskriver eller utför kirurgi utan några tester och efter en självbestämd diagnos. 

Det existerar inget trovärdigt neurovetenskapligt stöd för narrativet att det finns en manlig eller kvinnlig medfödd hjärna, för att inte tala om att det skulle finnas en “rosa” eller “blå” hjärna i en kropp med “fel” kön. En erfaren konsult vid GIDS tillstår att ”betydelsen av trans vilar inte på några påvisbara, fundamentala sanningar, utan formas och omformas ständigt i vår sociala kontext”. 

För det andra, barnets förmåga att ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi har endast värde om han eller hon har korrekt information om procedurens natur och dess negativa hälsoeffekter. Barnet behöver informeras om att könsalternering, bortsett från oundviklig sterilitet, medför komplexa konsekvenser, kräver kontinuerlig hormonanvändning, och skapar ett livslångt beroende av medicinsk omvårdnad. 

Kirurgi på manskroppar för att skapa en låtsad vagina kräver ständig utvidgning för att kaviteten inte ska slutas; kirurgi på kvinnokroppar för att skapa en penis skapar inte ett funktionsdugligt och känsligt organ. Det andra könets genitalier kan aldrig faktiskt skapas och kirurgi innebär att den sexuella upplevelsen går förlorad.

Ett godkännande grundat på kunskap måste inkludera synpunkter från praktiserande läkare och endokrinologer som, även om de själva utför de medicinska ingreppen, påpekar de oundvikliga, allvarliga nackdelar som följer av hormonbehandling. Barnet behöver veta att procedurerna, däribland kroppsfrämmande, könsrelaterade hormoner som krävs för könsalternerande kirurgi, endast kommer att skapa intrycket av könsspecifika egenskaper som kommer att skilja sig från hennes eller hans kromosomuppsättning och de könsceller som kroppen producerar utan ingrepp. Människokroppen är en hel organism och eftersträvar stabilitet; ingrepp, vare sig kirurgiska eller hormonella, kan i själva verket inte skapa den eftersträvansvärda, könsliga kroppen, utan endast modifiera utseendet och funktionen hos barnets egen, könsliga kropp.

Kirurgi på manskroppar för att skapa en låtsad vagina kräver ständig utvidgning för att kaviteten inte ska slutas; kirurgi på kvinnokroppar för att skapa en penis skapar inte ett funktionsdugligt och känsligt organ. Det andra könets genitalier kan aldrig faktiskt skapas och kirurgi innebär att den sexuella upplevelsen går förlorad.

Vidare äger barnets godkännande av könsalternerande kirurgi värde endast om andra modeller, exempelvis den genuskritiska modellen, görs tillgängliga som medel att förstå barnets upplevda obehag inför sitt kön. Ungdomar bör dessutom få veta att personer som återskapat sitt ursprungliga kön förespråkar alternativ vård, stöd och andra perspektiv som inte inbegriper hormoner eller kirurgi.

Barn är både sociala varelser och självständiga agenter som antar de normativa identiteter som erbjuds dem inom den rådande kulturen, och som kan leda till att de efterfrågar och ger sitt medgivande skadliga behandlingar.

Slutligen skulle den nya lagen ytterst placera könsalternerande kirurgi bortom Socialstyrelsens kontroll, då myndigheten givet de nyligen formulerade rättigheterna skulle tvingas överlåta beslutsmakten till barnen. Skyldigheten att utföra könsalternerande kirurgi skulle prioriteras före kliniskt motiverat tvivel, och syftet med det stöd som ges skulle inte vara medicinskt, utan till för att stärka barnets vilja att fatta ett eget beslut. Ett barns rätt till beslutsmakt behöver dock balanseras av vuxna människors tillsyn.

Kan femtonåringar verkligen förutse vilka konsekvenser ett beslut i tonåren kommer att få för deras framtida, vuxna jag? 

Den etiska frågan huruvida barnet kan ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi går bortom bedömningar av om den unga människan äger mental förmåga och kan ge ett självständigt uttryck för sina önskningar. Barn är både sociala varelser och självständiga agenter som antar de normativa identiteter som erbjuds dem inom den rådande kulturen, och som kan leda till att de efterfrågar och ger sitt medgivande skadliga behandlingar. Bakgrunden i barnens vardagsliv skapas tillsammans av medier, internet och utbildningsprogram, som utgår från föreställningen om transsexualitet, och erbjuder studiematerial om “könsidentitet” dels åt lärare, dels åt barn ibland så unga som i förskoleåldern.

Barnets förmåga till godkännande är inte tillräcklig som motvikt till de systemiska idéer och åsikter som, bland annat, kan vara en förklaring till den rådande förekomsten av flickor som vill byta kön. Sammantaget skapar dessa influenser en bestämd mängd “sanningar” om “könsidentitet” som, ironiskt nog, återspeglar en uppsättning genusrelaterade stereotyper som bekräftar barnets föreställning att det är transgender, att medicinsk rekonstruktion av deras kroppar kommer att göra att de slutar må dåligt, och att de utan social och fysisk intervention troligen kommer att utveckla självskadebeteende och kanske begå självmord.

Sammanfattningsvis menar jag att praktiserande läkare inte äger förmågan att agera i enlighet med de medicinsk-etiska värderingar de eftersträvar, nämligen att i första hand “inte åsamka skada”. Den modell det ovan redovisade synsättet utgår från, suddar ut gränsen mellan kön och genus med följden att “könsidentitet” som “medfödd” egenskap gör det möjligt för staten att tillåta ändrade lagar, trots att det oundvikliga resultatet är att barn blir sterila och under resten av sina liv tvingas utstå svåra och smärtsamma fysiska och psykologiska förändringar, som ska upprätthålla och fördjupa socialt konstruerade genus som grundats i förtryck och aldrig på riktigt kan förändra en persons biologiska kön.

Ett minerat fält

Transdiskussionen är i hög grad politiserad och framväxten av identitetspolitik har inneburit att varje antydan att “könsidentitet” är psykologisk och sociologisk tolkas som transfobisk. Ett allmänt klimat av rädsla – rädsla att kränka, rädsla att anklagas för transfobi eller för föräldrar den fruktansvärda rädslan att förlora sina barn i samma ögonblick man vägrar ge sitt godkännande till kirurgi – innebär att en saklig debatt blivit närmast omöjlig.

Vem bestämmer vad som är politiskt progressivt, och vems “sanningar” är det som staten lägger till grund för politiska strategier i socialpolitiska frågor?

Ställda inför starkt ifrågasatta och overifierbara teorier bör medborgare i alla demokratiska länder tillåtas att utan repressalier ställa frågan: Hur fria är yrkespersoner inom medicin att formulera sina egna åsikter om att utföra könsalternerande kirurgi, givet det kraftfält av konkurrerande och motstridiga idéer som knyts till större frågor om auktoritet och meningsskapande? Vem äger rätten att skapa kunskap om kön och genus, som sedan ligger till grund för klinisk praxis? Vem bestämmer vad som är politiskt progressivt, och vems “sanningar” är det som staten lägger till grund för politiska strategier i socialpolitiska frågor?

En närmare granskning av transaktivisters påstående att mänskliga rättigheter grundade i “könsidentitet” är “universella, beroende av varandra, odelbara och sammanlänkade” visar att detta antagande är falskt. Skulle Sverige stifta en lag som tillåter ungdomar mellan 15 och 18 att genomgå könsalternerande kirurgi innebär det inte en utvidgning av barns rättigheter, utan ett hårresande brott mot dessa. Att övergrepp mot och sterilisering av barns kroppar i progressivitetens namn snart kan vara sanktionerat i lag i Sverige borde vara en varningssignal om de extrema faror som följer av identitetspolitik och teorier om transgender.

Noter

[1] https://www.qmul.ac.uk/law/humanrights/media/humanrights/hrlr/2016/Bucataru-FINAL.pdf 

[2] Princip 31, från de utökade Yogyakartaprinciperna, YP+10, som antogs 10 november 2017.

[3] Princip 32, från YP+10.