Avskedshotade professorn: ”Studenter klagar över wokeismen”

En av den positiva särbehandlingens hårdaste kritiker är Amy Wax, professor i juridik vid University of Pennsylvania (UPenn). I en podcast 2017 påpekade Wax att svarta, positivt särbehandlade juridikstudenter vid Upenn, sällan presterar över genomsnittet. Fakultetens dekan fördömde Wax’ uttalande, men gjorde inga ansatser för att bevisa att hon hade fel. Sedan dess har professor Wax fortsatt att komma med det ena kontroversiella uttalandet efter det andra, till sina chefers raseri. Hon har försvarat ”borgerliga värderingar”, kritiserat asiatiska invandrare i USA och bjudit in så kallade vita nationalister till campus. I juni i år satte UPenn in ”hårda sanktioner” mot Amy Wax, som nu riskerar att bli avskedad från universitetet.

Den 69-åriga professorn har anklagats för många saker, men aldrig för att vara korkad. På 1970-talet utbildade hon sig vid Harvard, blev läkare och så småningom specialist i neurologi. Parallellt med sin läkargärning tog Wax sedan en juristexamen på Columbia University, och utmärkte sig som redaktör för universitetets juridiska tidskrift. Därnäst arbetade hon några år på USA:s justitiedepartement under presidenterna Reagan och Bush den äldre, och drev flera viktiga mål i Högsta domstolen. Sedan slutet av 1990-talet har Amy Wax ägnat större delen av sin tid åt undervisning.

EWL: Konstitutionen förbjuder rasdiskriminering. Så hur kan affirmative action ens vara laglig i USA?

AW: Amerikansk lag förbjuder inte uttryckligen rasdiskriminering. Det fjortonde författningstillägget garanterar lika skydd för alla medborgare inför lagen, men är inte särskilt specifikt. Lagen om medborgerliga rättigheter (Civil Rights Act) från 1964 är mer detaljerad, och förbjuder offentligt finansierade institutioner att behandla människor olika på grund av ras eller diverse andra egenskaper. Det är dessa två källor som vanligen åberopas i mål som rör positiv särbehandling.

Kruxet med det fjortonde tillägget är att det bara gäller offentlig sektor och inte självklart går att tillämpa på privata universitet som Harvard, även om de förstås också får offentliga bidrag. Lagen är därtill ganska luddigt formulerad, och ger universiteten ett visst utrymme att ta hänsyn till ras vid antagning av studenter. Civil Rights Act är betydligt snävare och svårare att kringgå.

Sedan slutet av 1970-talet har HD löst problemet genom att utveckla en helt ny doktrin, som fokuserar på mångfald. Domstolen har gång på gång låtit sig övertygas om att mångfald i föreläsningssalen är något så viktigt och värdefullt att det rättfärdigar positiv särbehandling av vissa minoriteter, på andra gruppers bekostnad.

Hur kan man rent juridiskt bevisa att mångfald gagnar studenter?

Det är förstås mycket svårt. Men än så länge har Högsta domstolen inte ställt särskilt hårda krav på sådan bevisföring. I en viktig dom från år 2003 (Grutter v. Bollinger) fastslog HD-domaren Sandra Day O’Connor att rätten helt enkelt måste lita på universitetens pedagogiska experter, som förespråkade mångfald.

Genom att dölja sanningen hoppas man kunna förbättra verkligheten, vilket förstås är dömt att misslyckas.

Hennes kollega Antonin Scalia förklarade sig skiljaktig. Han hävdade bestämt att ”experterna” var politiska ideologer, som drev sin egen agenda under sken av vetenskap. På senare år har domstolen ställt något hårdare krav på universiteten, men den godtar fortfarande riktigt usel sociologisk forskning som bevis – exempelvis enkätundersökningar där studenter tillfrågas ifall de tycker att mångfald är bra eller inte. Om jag förde de asiatiska studenternas talan mot Harvard så skulle jag lägga mycket stor vikt vid bristen på bevis.

I sina domskäl till Grutter v. Bollinger år 2003 förutspådde Sandra Day O’Connor att positiv särbehandling inte längre skulle behövas tjugofem år in i framtiden, eftersom skillnader i akademisk förmåga mellan olika grupper vid det laget skulle ha jämnats ut. Det har nu snart gått tjugo år. Finns det några skäl att tro att domaren hade rätt?

Nej. Ser man exempelvis till resultat på det amerikanska högskoleprovet (SAT) eller andra standardiserade tester så är gapet mellan svarta och övriga elever lika stort som i början av 00-talet, eller rentav större. Detta beror delvis på senare års Covid-restriktioner, som slog särskilt hårt mot svarta och låginkomsttagare. Parallellt med denna utveckling har våra akademiska eliter gjort allt i sin makt för att hemlighålla statistik över olika grupper och deras prestationer. Genom att dölja sanningen hoppas man kunna förbättra verkligheten, vilket förstås är dömt att misslyckas.

En följd av allt detta hemlighetsmakeri är att debatten om affirmative action har blivit djupt oärlig och ofta paradoxal. Å ena sidan betraktas positiv särbehandling som absolut nödvändig för att minoriteter ska ha en chans att lyckas. Å andra sidan får man aldrig någonsin antyda att exempelvis en svart person har gynnats av positiv särbehandling. Det är helt ologiskt.

Harvards ledning har till och med medgett att andelen svarta studenter på universitetet skulle minska dramatiskt om positiv särbehandling avskaffades. Det måste väl innebära att svarta gynnas – eller?

Jag arbetade en gång i tiden på ett fint, amerikanskt universitetssjukhus. Och varje dag när jag åt lunch i cafeterian såg jag svart och latinamerikansk kökspersonal servera mat till vita och asiatiska läkare. Det slog mig att amerikansk meritokrati påminner om ett etniskt kastsystem – åtminstone på ytan. Behöver ni inte affirmative action för att åtminstone hålla liv i tron på något slags jämlikhet?

Jag anser inte det. Allt handlar om hur man uppfattar jämlikhet. Är idealet att alla etniciteter ska fördelas jämnt inom alla tänkbara klasser och yrken? Psykologen Steven Pinker påpekade nyligen att det vore helt orimligt att förvänta sig en sådan fördelning, med tanke på vad vi vet om kulturella och sociala skillnader mellan grupper. Det är rent vanvett, helt enkelt.

Utan en meritokrati baserad på kompetens kommer USA snart att börja likna länder i tredje världen. Där får vi inte hamna. Om vissa grupper är missnöjda med sin ställning i samhället är det deras eget ansvar att försöka göra bättre ifrån sig. Så har USA alltid fungerat. Det är inte alla andras problem att de här skillnaderna finns.

Kärnfrågan är om mångfald har ett egenvärde som rättfärdigar rasdiskriminering.

Jag vill också understryka att de liberala eliter som predikar jämlikhet och mångfald själva bidrar till ojämlikhet genom att isolera sig i vita bostadsområden och skicka sina barn till vita skolor. Offentligt är de politiskt korrekta och tar avstånd från mina uttalanden, men privat är de lika skeptiska till mångfald som jag.

Snart kommer målen med de asiatiska studenterna, Harvard och UNC att tas upp av HD. Vad tror du utgången kommer att bli?

Det är svårt att förutspå, och beror mycket på parternas ombud. Hittills har jag inte blivit särskilt imponerad av argumentationen. Kärnfrågan är om mångfald har ett egenvärde som rättfärdigar rasdiskriminering. Universiteten försöker dölja vad de sysslar med bakom svårbegriplig, pedagogisk jargong. Chefsdomaren John Roberts har tidigare uttalat sig emot all slags diskriminering, vilket förstås är lovande. Men risken finns att rätten blir imponerad av experternas fikonspråk.

Själv anser jag att HD borde fokusera på avdelning VI i Civil Rights Act, som uttryckligen förbjuder rasdiskriminering i alla dess former. Vad de här universiteten sysslar med är helt enkelt inte lagligt. Domstolen skulle trots det kunna fortsätta tillåta positiv särbehandling, men i mer begränsad omfattning. Även ett sådant domslut skulle få dramatiska konsekvenser för utbildningssystemet i hela USA.

Finns det inte ett konservativt argument för positiv särbehandling? Att den behövs för att överbrygga motsättningar mellan grupper och förhindra revolution?

Absolut. Och jag har en viss sympati för sådana argument. Generellt är jag skeptisk mot positiv särbehandling, men visst kan man tänka sig tillfälliga undantag. Min poäng är att den typ av affirmative action, som exempelvis Harvard idag praktiserar, är oförenlig med rådande lagstiftning. Om USA verkligen vill tillåta rasdiskriminering så bör folket uppmana politikerna att stifta nya lagar.

Det finns för övrigt inget i USA:s författning som säger att universiteten måste ta in studenter som har höga betyg eller skriver bra på högskoleprovet. Antagningsnämnderna kan utgå från helt andra kriterier – en student kanske är duktig på att fäktas och en annan kokar soppa åt hemlösa på fritiden. Men att någon tillhör en viss ras får aldrig räknas som merit.

Affirmative action missgynnar speciellt asiaterna, den akademiskt mest framgångsrika etniska gruppen i USA. Men du har själv hävdat att ”USA skulle må bättre om vi inte tog emot så många asiater”. Hur går det ihop?

Citatet är hämtat från en diskussion om olika gruppers partipolitiska sympatier. Det finns förstås mycket gott man kan säga om asiater. De gör bra ifrån sig i skolan. Deras familjer är ofta stabila och de begår mycket få brott. Inom ramarna för sina egna liv är de i allmänhet ganska konservativa. Ändå röstar den övervägande majoriteten på Demokraterna – trots att partiet ofta går emot asiaternas egna intressen.

Själv betraktar jag Demokraterna som en destruktiv kraft, på väg att leda vårt land i fördärvet. Och som konservativ republikan har jag inget intresse av att importera folk som stöder den politiska vänstern.

För hundra år sedan var många inom USA:s vita och protestantiska elit tveksamma till att släppa in europeiska judar i landet. Man oroade sig för att många av de nya invandrarna var vänsterradikaler som skulle bereda väg för kommunismen. I efterhand, anser du att det var rimligt att motsätta sig judisk invandring till USA av politiska skäl?

I viss mån, ja. Judar är mycket framgångsrika, tack vare sin höga intelligens och ambitionsnivå. De har uppnått betydande poster inom den akademiska världen, massmedia, ideella organisationer, näringsliv, bankväsende och så vidare. Men många har missbrukat sitt inflytande genom att propagera för idéer som inte har varit särskilt lyckade för USA – såsom identitetspolitik och wokeism. Fast idag har ju även vita protestanter anammat woke ideologi, så kanske är det dem vi borde utvisa!

Det finns alltid nackdelar med att störa ett lands naturliga homogenitet.

Jag är själv judinna. Vi är ett talangfullt folk, och det finns många fördelar med att ha judar i sitt land. Men det finns också nackdelar. Det finns alltid nackdelar med att störa ett lands naturliga homogenitet. Nationer mår som bäst när ett enhetligt folk dominerar och etablerar vissa normer, som andra grupper försöker efterleva så gott de kan. Förutsatt att normerna är något så när vettiga, förstås.

Dina arbetsgivare vid UPenn kan inte avskeda dig eftersom du har fast anställning – så kallad ”tenure”. Men det finns andra sätt att göra livet surt för personal som uttrycker impopulära åsikter. Hur behandlas du av universitetet?

Jag hoppas att UPenn inte kan ge mig sparken. Men mitt intryck är att ledningen jobbar hårt för att hitta ett sätt att kringgå regelverket om fast anställning. Man för ett slags utnötningskrig mot mig, på flera fronter. Målet tycks vara att göra min vardag så outhärdlig att jag frivilligt säger upp mig. Men det kommer aldrig att hända!

Dina åsikter om positiv särbehandling och politisk korrekthet på campus är nog ganska vanliga bland amerikanska akademiker. Varför är du nästan den enda som öppet säger vad du tycker?

Det finns andra som också talar klarspråk, men ganska få. Jag antar att folk är rädda för att råka i trubbel. Unga akademiker som väljer att ställa sig i ledet och hålla tyst kan jag absolut förstå. Ur karriärsynpunkt har de väldigt mycket att förlora. Men vad har mina generationskamrater för ursäkt? Visst, många av dem gnäller över cancel culture bakom lyckta dörrar. Men i själva verket bryr de sig inte ett jävla dugg om att bevara akademins integritet. Och det bevisar att vårt samhälle har blivit helt dekadent. I ett friskt samhälle bryr sig de äldre om de yngre generationerna och deras framtid.

Jag träffar ständigt studenter som klagar över att woke ideologi och mångfaldsbyråkrati fördärvar deras utbildningar. Studenterna är desperata, men vågar inte säga sanningen om vad som pågår. För deras skull vägrar jag ge upp och fortsätter kämpa.