Samarbetet mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna bygger på ett rakt utbyte: Sakpolitik mot utnämningsmakt. Än så länge trivs bägge bra med det, och därför var tisdagens misstroendeomröstning helt logisk.

Det kändes som att vara tillbaka i senhösten 2018. Utanför riksdagens plenisal irrade partiledarna mellan kameror och mikrofoner – pannorna i djupa veck, läget allvarligt, stunden avgörande.

Den här gången var det dock inte någon regeringsfråga som stod på spel, åtminstone inte direkt. Saken gällde socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S): Var hennes misstänkt valtaktiska avpollettering av Försäkringskassans chef, ihop med den kanske inte hundraprocentigt övertygande förklaringen inför konstitutionsutskottet, skäl nog för avsked ur regeringen?

Dagen före hade statsministern höjt temperaturen ytterligare, genom ett utspel om att sexistiska ”hatsvansar” skulle ”dricka champagne” om riksdagen biföll Moderaternas ”oseriösa” yrkande om misstroende.

Just den könsrelaterade poängen hade kanske gått hem enklare om regeringen inte petat en generaldirektör Ann-Marie till förmån för en generaldirektör Nils, men utspelet hade i alla fall fått journalisterna att prata och skriva om saken i ett dygn.

Den socialliberala hatsvansen

I kammaren ledde Ulf Kristersson (M) rättegången. Han hänvisade till den typ av maktfullkomliga regeringar i Centraleuropa som Socialdemokraterna annars gärna brukar varna för, och varnade för de signaler som sprids i statsförvaltningen: anpassa dig till regeringens politiska nycker, eller riskera jobbet.

Försvarsadvokat Annelie Karlsson (S) hänvisade passionerat till KU:s pågående granskning.

Liberalernas gruppledare Christer Nylander – inte direkt det du ser framför dig när du tänker på orden ”champagne” och ”hatsvans” – anslöt sig till Kristerssons misstroende. Nylander talade om en viktig principfråga och om att förtroendet för statsmakten i förlängningen stod på spel.

Avgörande blev, som vanligt nuförtiden, Centerpartiet. De lade ned sina röster, och misstroendet föll.

”Kärnfrågan är om regeringen har rätt att förflytta en generaldirektör, och vi tycker att regeringen ska ha den möjligheten”, sade gruppledaren Anders W Jonsson (C). 

Och varför sade han då det?

Ett helt logiskt utfall

Hela samarbetet mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna bygger på ett uttalat utbyte: Sakpolitik mot taburetter. Socialdemokraterna accepterar att driva till stora delar centerpartistisk politik, i utbyte mot att de själva får regeringsmakten. Där just utnämningar är en central del.

Oavsett vad man tycker om den kohandeln – Ulf Kristersson har som bekant en del principiella invändningar mot upplägget – finns alltså en tydlig logik bakom Stefan Löfvens stridsberedda hållning i fallet Annika Strandhäll:

Om inte statsministern får utse och behålla sina egna ministrar, och om inte ministrarna i fråga kan välja generaldirektörer efter behag – vad finns då egentligen kvar av de socialdemokratiska vinsterna i januariöverenskommelsen?

En halv ”familjevecka” i all ära.

Uppenbarligen insåg Centerpartiet detta, och valde att rösta i överenskommelsens anda. Det finns en logik i det också.

JÖ – inget problem för Centern

När ”JÖ” ingicks togs det av många för givet att Centerpartiet skulle drabbas hårt i opinionen. Den som samarbetar med Socialdemokraterna förlorar alltid stöd, löd den konventionella visdomen. Se bara hur det gick för just Centern för ett kvartssekel sedan!

Mandatperioden är ung, men hittills tyder ingenting på att den prognosen var korrekt.

Centerpartiet fick visserligen en törn i opinionen under vintern, när partiet ansågs ha svårt att bestämma sig och därigenom dra regeringsbildningen i långbänk. När samarbetet med S väl kom på plats vände det däremot uppåt igen. Centerpartiet ligger nu väl i höjd med sitt valresultat, och EU-valet blev en ny, tydlig framgång för partiet.

Socialdemokraterna, däremot, har tappat markant jämfört med januari.

De nya Socialdemokraterna?

I början av sitt partiledarskap lade Annie Lööf fram en långsiktig vision: På 2020-talet skulle Centerpartiet vara en ”dominerande kraft” i politiken. Det tolkades då och långt senare som en utmaning mot Moderaterna, om ledartröjan i svensk borgerlighet. Det var det kanske också, då, men nu håller det på att bli något helt annat.

Sakpolitiskt är Centern redan i mål som dominant aktör. Det är nu de som sätter tonen för den politiska vänstersidans erbjudande: Nej till högerpopulism, ja till sänkt skatt och avregleringar. Nästa mål blir rimligen att börja äta mer av vänstersidans väljare också, vilket skulle riskera visst gnissel i samarbetet.

Men den dagen, de besvären. För tillfället är Stefan Löfven på gott humör, och förmodligen Annie Lööf också.

Senare på eftermiddagen, efter att de flesta ledamöter skingrats för vinden, återgick riksdagen till sitt vanliga arbete. På agendan för kammarens debatt stod regeringens förslag om fördubblat RUT-avdrag.