Socialdemokraternas träff i Örebro har ett tydligt tema. Det temat är inte socialdemokratisk politik, och det är inte bara Annie Lööfs fel.

En socialdemokratisk eftervalskongress handlar förvisso av tradition inte så mycket om politik, åtminstone inte om politik man är oense om. Däremot är det fel att kalla den betydelselös. Ett parti är en social sammanslutning, och en kongress är det ultimata sättet att umgås.

Här i Örebro har partitopparna den första riktiga chansen att tala till och med partiet, efter en osedvanligt stökig och omvälvande tid i svensk politik. Det gör de, och det krävs inget mikroskop för att avtäcka ett visst tema.

Skarp kritik mot riksdagsbeslut från 1812

Kongressombuden hinner knappt hänga in jackorna innan partisekreteraren Lena Rådström Baastad blåser till strid mot högerextremismen. Matilda Ernkrans, minister och länsförbundsordförande, följer upp med skarp kritik mot att den högerorienterade riksdagen i Örebro beslutade om inskränkningar i tryckfriheten. År 1812.

Till kvällen håller även civilminister Ardalan Shekarabi ett brandtal om forna tider. Om 1910-talet, när socialdemokrater och liberaler överkom sina skiljaktigheter och nedkämpade den konservativa högerns demokratimotstånd, och om 1930-talet, när Socialdemokraterna och Bondeförbundet (C) byggde Folkets hus medan andra byggde koncentrationsläger.

Referenserna till våra dagar är inte direkt subtila.

”Den demokratiska högern kollapsar framför våra ögon i Sverige och Europa”, meddelar S i Europaparlamentet samtidigt via sin Facebooksida.

Det här handlar inte om Socialdemokraterna

Morgonen efter gör statsminister Stefan Löfven entré i Örebro. Hans tal till kongressen – långt och som vanligt starkt; just det här formatet passar honom – når sin kulmen när han beskriver alternativet till en socialdemokratisk regering: Det är ”högerextremisterna och den del av högern som företräder de rikaste eliterna”, som tillsammans står redo att slita sönder samhället. De har lyckats förr, men de ska inte lyckas den här gången.

Den samlade bilden kan framstå lite apart, med tanke på att det borde finnas en del annat att prata om. Det är ju ändå partikongress med det statsbärande partiet, inte en ABF-cirkel om politisk historia.

Många ombud gör förvisso vad de kan för att prata om sakpolitik – påtagligt många av dem vill bygga järnväg – men det bestående intrycket blir ändå att den här kongressen inte primärt handlar om Socialdemokraterna. Den handlar om Sverigedemokraterna. Så har det visserligen varit med väldigt mycket av det svenska politiska samtalet i ett antal år nu, men det här är på en annan och ny nivå.

Och varför blir det då så? Ett kortsiktigt skäl är förstås Ebba Busch Thors utspel i veckan, men de grundläggande orsakerna är två andra.

Vad man är och vad man inte är

För det första är det vi kan kalla SD-frågan det mest mobiliserande som Socialdemokraterna har i nuläget. Den gjuter liv och eld i en rörelse som annars skulle sitta fast i ett halvapatiskt muttrande om det så kallade Januariavtalets alla eftergifter. Socialdemokrater är splittrade om många saker, men i frågan om huruvida man är för eller emot SD är alla djupt och ärligt överens.

SD-frågan motiverar därmed också själva Januariavtalet. Partiledningen har lyckats sälja in att det var antingen just detta 73-punktsprogram, eller en högerregering med starkt inflytande för SD. I det läget väljer alla delegater Januariavtalet. Ingen ifrågasätter det vägval som gjorts. Åtminstone inte öppet.

Om Socialdemokraterna bara är tydliga med att de egentligen vill något annat så ska man både kunna ha regeringskakan och äta den.

Många som accepterar eftergifterna till Liberalerna och Centern gör det dock med tillägget att det nu är viktigt att partiet lägger stor energi på att förklara att man minsann är emot mycket av politiken, egentligen.

Det talas om en starkare partisekreterare, eller till och med en vice partiledare som skulle kunna företräda ”partiet” i förhållande till ”regeringen”. Om Socialdemokraterna bara är tydliga med att de egentligen vill något annat så ska man både kunna ha regeringskakan och äta den.

Det ska man nog inte vara alltför säker på. Den som vill testa bör kanske fråga Miljöpartiet hur framgångsrikt det var att leka opposition mot sin egen regeringspolitik, och vad det gjorde för partiets förtroende i väljarkåren.

Har man satt Annie Lööf i båten får man förmodligen ro henne i land.

En genuin ovilja – men…

För det andra finns ett strategiskt perspektiv, som inte går att bortse från om man vill förstå det som sker fullt ut.

När S-topp efter S-topp dundrar mot det moderat-kristdemokratiska sveket mot anständigheten är det förstås genuint känt – de gillar verkligen inte tanken på en högerregering stödd på SD – men saken är lite mer komplicerad än så.

Jag råkade intervjua före detta statsministern Göran Persson kort efter Anna Kinberg Batras famösa och ödesdigra utspel om moderata samtal med Sverigedemokraterna i januari 2017. Perssons kommentar var talande: ”Jag gillar det inte, men jag förstår varför hon gör det.”

Det gjorde han naturligtvis. Socialdemokraterna vet bättre än de flesta att ett partis yttersta existensberättigande ligger i att söka politiskt inflytande. Efter alla turer runt Decemberöverenskommelsen vet även de borgerliga partierna det.

För Moderaterna, och för vad som åtminstone för nu är deras kristdemokratiska sidoorganisation, finns det i den rådande parlamentariska verkligheten två vägar till relevans och inflytande. Den ena är att söka stöd hos SD. Den andra är något slags storkoalition med Socialdemokraterna.

Kristersson kunde varit finansminister

För KD är valet emotionellt svårt men politiskt enkelt. De hade svårt nog att få gehör för sina hjärtefrågor i alliansen. I en storkoalition skulle deras röster inte ens behövas. De har att välja på att gå till höger eller att gå till historiens arkiv.

För Moderaterna är situationen mer delikat. En regeringssamverkan mellan M och Socialdemokraterna – som Jan Björklund och Annie Lööf förgäves ägnade fyra månader åt att försöka tvinga fram – skulle utan tvekan ha gett M ett rejält inflytande över politiken.

Ulf Kristersson kunde ha varit finansminister i dag, och Gunnar Strömmer justitieminister. Men det hade, bedömer Moderaterna själva, skett till priset av att rollen som Sveriges högerparti överlämnades till Sverigedemokraterna. Det priset var alltför högt.

M och KD har gjort ett val, som de naturligtvis får stå för. Men de har knappast gjort det med glädje och passion, utan för att det bedöms som mindre uselt än de andra valmöjligheterna på bordet.

Tanken går till en scen i SVT-dokumentären ”Ordförande Persson”, inspelad några veckor efter valet 2002. Göran Persson är sliten och uppenbart vansinnig på Miljöpartiet efter deras (misslyckade) regeringsförhandlingar med Lars Leijonborg (FP). Till sist har han ändå sytt ihop ett budgetsamarbete med vänstern och de gröna.

”Varför ska du förnedra dig till att samarbeta med några du inte litar på?” frågar intervjuaren Erik Fichtelius.

”Vad har jag för alternativ?” stönar Göran Persson.

En koalition i frågan om att inte vara i koalition

Allt det här har lett oss till en situation där Moderaternas och Socialdemokraternas intressen faktiskt sammanfaller, även om det inte riktigt låter så.

Socialdemokraterna kunde ju för sin del också ha sökt regeringssamverkan med Moderaterna, i stället för med Centern och Liberalerna. Det hade kunnat leda till ett mer stabilt regeringsunderlag, och sannolikt också till ett mindre plågsamt utfall rent politiskt: Ordning-och-reda-politik i stället för att privatisera Arbetsförmedlingen. Skattesänkningar för låginkomsttagare i stället för skattesänkningar för höginkomsttagare. Och så vidare.

Moderaterna och Socialdemokraterna sitter i samma båt, även om de slår varandra vilt med varsin åra.

Socialdemokraterna gjorde dock inte det. Inte nu, och inte någon gång under de sju år då Stefan Löfven tjatat om blocköverskridande samarbeten. Skälet är i grunden detsamma som för Moderaterna, fast från andra hållet.

Det här är den lite paradoxala twisten i vår för närvarande dominerande fråga: Moderaterna och Socialdemokraterna sitter i samma båt, även om de slår varandra vilt med varsin åra. Bägge betalar ett högt pris för att upprätthålla ett system där de själva utgör de centrala polerna. Socialdemokraterna genom politiska eftergifter, Moderaterna genom kopplingen till ett parti som alltjämt fungerar avskräckande för en majoritet av väljarkåren.

Den milt cyniske kan lägga till att Socialdemokraterna ju faktiskt försökte bunta ihop M med SD redan på den tiden då Fredrik Reinfeldt höll flyktingvänliga brandtal på Norrmalmstorg och var redo att skriva om grundlagen för att stänga SD ute. Nu när det till sist händer på riktigt, om än indirekt, betyder det att S slipper det tvåfrontskrig som krånglat till det så mycket under senare år. I stället kan man koncentrera sig på att bekämpa den samlade högern. Betydligt enklare.

Polariseringens egen evighetsmaskin

En av de vanligaste frågorna jag fått den senaste tiden är när den här ”SD-fixeringen” i politiken egentligen ska ta slut. Kanske nu efter att regeringsbildningen är klar? Kan vi gå vidare nu?

Svaret är att vi förmodligen bara sett början. SD-frågan var och är helt avgörande för alliansens delning och för det nya Januariblockets tillkomst. För partierna i regeringsunderlaget finns det all anledning att fortsätta lyfta frågan. Det går knappast att vinna majoritet för 73-punktsprogrammet i sig, men om frågan blir Ja eller Nej till SD så vinner än så länge Nej med betryggande marginal.

SD själva har samtidigt allt intresse av att bejaka den här uppdelningen. Alla partier vill ju helst av allt vara centrala aktörer i dramat, utom möjligen Liberalerna under Jan Björklund.

Vi har med andra ord en stark och tydlig riksdagsmajoritet för att prata mycket om SD. Det politiska samtalet lär bli därefter.

Vad som händer i övrigt i politiken framöver är högst oklart, men det lär hur som helst inte avgöras här i Örebro. Den samtida socialdemokratins egentliga partiledare, Annie Lööf, är nämligen i Falun på omvalskampanj.