Rapport från en ljummen och dramatisk partiledarstrid

ad från de andra två i riksdagen. Däremot är tidpunkten tveksam. Förmodligen känner partiet att de redan har fyllt kvoten för 60-talistherrar i skägg som lägger fokus på vitsar och fler poliser.

Nyamko Sabuni pratar om sig själv och sina personliga egenskaper, och konstaterar sedan att det varit för stort fokus på partiledaren de senaste åren. Annars är insatsen något avvaktande. Kanske känner Sabuni på sig att det inte är just Stockholmsdistriktet som kommer att göra henne till partiledare. Förmodligen har hon rätt.

Den här scenen tillhör i stället Erik Ullenhag. När de andra svarar på frågor håller Ullenhag slagfärdiga appeller för publiken. Här finns något för de flesta målgrupper, från de röststarka seniorerna till de ungdomligt radikala i Luf. Allt levereras med den speciella kombination av socialt patos och torr humor som gör varje riktig folkpartist svag i knävecken.

Man undrar nästan om Ullenhag verkligen har gjort något annat nere i Jordanien än att förbereda sin partiledarkandidatur.

Bred enighet mot Björklund

I upptakten till den här kampanjen har det framställts som att Liberalerna står inför ett epokgörande politiskt vägval. Inte minst har toppkandidaternas egna stödtrupper satt den bilden: Sväng mot avgrundshögern med Sabuni, eller upplösning i mesvänstern med Ullenhag.

Av detta märks ingenting på scenen.

Alla tre kandidater är i stora drag överens om vad Liberalerna ska vara: Ett liberalt parti som står för socialt ansvar. Som kan samarbeta åt båda håll, men som har sin grund i det borgerliga lägret.

Erik Ullenhag betonar socialpolitiken, Johan Pehrson tryggheten och Nyamko Sabuni företagsklimatet. Alla nickar när de andra pratar.

Dessutom verkar alla eniga om att partiet har varit för ”utspelsorienterat”. Det är politiska för att man har kastat ur sig en massa förslag i syfte att få rubriker, snarare än att bygga en stabil politisk grund och locka väljare med den.

En kraftfull röst mot samhällsförändring

Liberalerna borde fokusera mindre på andra och mer på vad man själva vill med Sverige, säger Erik Ullenhag för hundrade gången den senaste veckan. Det kan låta som en undanflykt från besvärliga frågor, men det ligger något i det. Och det är nog här den verkliga dramatiken finns.

Liberalerna har haft så mycket att förhålla sig till de senaste tio åren. Till fenomenet alliansen, till storpartiet Moderaterna, till de andra mindre borgerliga partierna. Sedermera till SD, Socialdemokraterna, SD igen, Vänsterpartiet, och så ännu lite mera SD.

På sistone har Jan Björklunds parti framför allt sagt nej till saker. Nej till socialism, nej till att byta regering, nej till växande nationalism och populism, nej till inte alls växande idéer om EU-utträde, och så vidare.

Sammantaget har Liberalerna framstått som en kraftfull röst mot olika typer av samhällsförändring. Det är uppenbarligen inget lysande sätt att entusiasmera folk.

Problemet med nischade målgrupper

Ett annat, besläktat problem har varit jakten på den stora profilfrågan.

Medan konkurrenterna i Centerpartiet framgångsrikt har målat i bredast tänkbara penseldrag – ”framåt”, med ”värderingar” – har Liberalerna som inget annat parti varit besatta av att hitta just sin sakfrågenisch att exploatera.

Det fungerade 2002 och borde därför fungera igen, har man tänkt. Men det gör det inte.

I de senaste valen har Liberalerna snarare framstått som partiet för försvarspolitiskt intresserade förstelärare med barn som pluggar i Paris, eller för allmänt medelhögavlönade kvinnliga akademiker som är djupt oroade av hedersproblematik i utanförskapsområden, trots att de själva bor i villa.

Det är målgrupper, absolut, men aningen små.

Socialliberalismen är äldre än SD

Värst är nog ändå att Liberalerna över tid har tappat greppet om sin egen ideologiska tradition. I dagens politiska debatt har ju ”socialliberalism” kommit att betyda ”nej till det SD säger”, och inte så mycket mer än så.

Till detta är många skyldiga – både på SD-sidan och på inte-SD-sidan – men det är Liberalerna som har drabbats mest, medan bland andra Centerpartiet har gynnats.

Det senare måste smärta extra mycket för äldre folkpartister.

När senast hörde du en centerpartist prata entusiastiskt om en rejäl socialpolitisk reform? Gamla socialliberaler byggde bibliotek, moderna centerpartister vill privatisera dem. 

Samtidigt springer KD iväg åt ett annat håll, med facklan som borgerlighetens sociala samvete i en ekonomistisk tid.

Sista striden är här?

Där någonstans finns utmaningen, oavsett vem det blir som får ordförandeklubban den 28 juni.

Kan någon av kandidaterna definiera Liberalernas och socialliberalismens uppgift för 2000-talet, utan att börja prata om andra partier?

Kan någon av dem dessutom övertyga fler än de närmast sörjande om ärendets nödvändighet?

Kan någon av dem inte bara stå ”i mitten”, utan också fylla ”mitten” med ett eget politiskt innehåll?

I så fall kan framtiden vara hyfsat ljus. Annars väntar i bästa fall ytterligare tre år som parlamentariskt vakuum, i väntan på undergången 2022.

Vem som får uppdraget återstår att se, men med tanke på insatserna ska nog Liberalerna vara glada att det alls finns några som vill försöka.