När någon i sällskapet förvånat undrade varför, svarade han att i ett land som USA, med en så stark aversion mot korruption och strikta bestämmelser om maktdelning skulle inte företrädare för vapenindustrin, militären, politiken, journalistiken och diverse frivilligorganisationer umgås i tre dygn under sådana former.
I alla fall inte offentligt. Det skulle helt enkelt inte accepteras.
Semikorporativism och framgångsrecept
Men i Sverige fungerar det. År efter år sedan det senaste världskriget. På den ganska lilla yta som Sälens högfjällshotell är kan du finna dig själv stå och mingelträngas med allt från kungen eller utrikesministern till vd:n för något av Sveriges största och viktigaste företag. Och det bjuds gott om tillfällen att utbyta tankar med både den ena och den andra. En rest av ett semikorporativistiskt Sverige där de viktigaste besluten fattas långt ifrån de formellt beslutande församlingarna? Eller ett exempel på det samarbete mellan näringsliv, politik och myndigheter som gjort Sverige så framgångsrikt under 1900-talet? Ja, kanske lite av både och.
För en samhällsintresserad medborgare och journalist är det under alla omständigheter en fantastisk upplevelse. De tre dagarna bjuder på ett ambitiöst seminarieprogram där höjdare efter höjdare lägger fram sin syn på Sveriges säkerhet och försvar från det perspektiv han eller hon har. Det är allt från militärer och forskare, ungdomspolitiker och ideella organisationer till statsråd och näringslivschefer.
Den svenska öppenheten kring dessa frågor är även den fascinerande. Man får förutsätta att varenda fientligt inställd underrättelsetjänst som intresserar sig för Sverige följer webbsändningarna med stort intresse. Samtidigt är min tro och förhoppning att dessa nyckelspelare för svensk säkerhet och trygghet vet precis vad som lämpar sig att säga offentligt och vad som mår bäst av att vara outtalat. Allt annat vore skrämmande.
Ett oroat försvars- och säkerhetspolitiskt etablissemang
Mycket intressant blev hur som helst sagt och mitt samlade intryck är detta: Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska etablissemang tycks allvarligt oroat på ett sätt som i alla fall jag inte uppfattat tidigare. Det som tidigare diskuterades som ett skrämmande framtidsscenario är nu verklighet, tycktes många mena. Sverige utsätts oupphörligen för diverse påverkansförsök och cyberattacker. Och detta i en tid där inte bara Rysslands agerande oroar utan där också Kina flyttar fram positioner och ambitioner. Samtidigt som USA, den viktigaste garanten för Sveriges militära säkerhet, agerar mer nyckfullt än på länge.
Den försvarspolitiska experten Annika Nordgren Christensen konstaterade efter att ha lyssnat på Peter Hultqvists framförande: ”Jag hör en försvarsminister som är djupt oroad över Sveriges säkerhetspolitiska läge.” Något som också manifesterades konkret med aviseringen av den största upprustningen av det militära försvaret sedan 1950-talet.
Modern krigföring – en tsunami av påverkan
Den nya chefen för den militära underrättelsetjänsten MUST, Lena Hallin, inledde sitt anförande med att slå fast: ”Den liberala, regelbaserade världsordningen står under stark press och tendensen är en tillbakagång för demokrati, rättsstatlighet, respekt för normer, folkrätt och multilateralt samarbete”. Samtidigt ser konflikterna annorlunda ut, sa hon: De utspelas ofta i det fördolda och förnekbara och inte sällan genom ombud. Dessutom tillämpas så kallad hybridkrigföring där alla påtryckningsmedel ett land har till sitt förfogande kan användas. Allt från ekonomiska medel, till informationskrigföring, sabotage, cyberkrigföring, diplomatiska och politiska påtryckningar. Det kan handla om att förbereda ett militärt angrepp men behöver inte leda till det om angriparen kan nå sina mål ändå. Det säger sig självt att ett öppet, digitaliserat, och globaliserat land som Sverige är särskilt sårbart för den typen av angrepp. Ett problem som Expressens politiska redaktör utvecklade i sin söndagskrönika förra veckan.
Så det läge som målas upp av i stort sett alla intressen som följer säkerhets- och försvarsfrågor professionellt är allvarligt. Samtidigt är ändå känslan för den som följer detta från läktaren att gårdagens kanske lite naiva, godtrogna Sverige är på väg att transformeras till ett mer verklighetsförankrat, ja kanske rent av lite mer cyniskt, land. I stort sett samtliga talare gav intryck av att ha en god bild, inte bara av hur det växande hotet ser ut, utan också hur det borde bemötas. Låt oss också hoppas att detta inte bara manifesteras i ord utan också i handling.